Del 12 :)
Förlåt att jag inte skrivit något, men jag har försökt leva livet. Eller alltså ta vara på tiden och vara med mina kompisar och så. Men nu sitter jag här vid datorn och redigerar bilder från igår men då kör vi en till del :)♥
Jag satte händerna mot Ulriks bröstkorg och tryckte loss honom.
- Jag kan inte, jag viskade orden i hans öra och smög sen iväg, jag satte mig i ett av rummets hörn och grät. Jag hade allt jag ville ha men förstörde det? Vad höll jag på med?
- Juno? Vad är det? Ulrik satte sig bredvid mig och kramade om mig
- Inget, jag snyftade fram ett kort ord och försökte dra mig undan. Jag reste mig upp och la mig snbbt på mage i sängen. Jag orkar inte, vad är det för fel på mig? Tårarna sprutade ut samtidigt som huvudet snurrade av ord.
- Gumman, har jag gjort något fel? Snälla prata med mig, Ulrik satte sig på sängen och strök sin hand fram och tillbaka på min rygg. Jag hörde hans darriga röst och kände hans tårar som landade i min nacke. Jag tog tag i hans hand och kramade den. Jag kramade den hårt, han försökte få upp mig men jag drog mig än en gång ner mot sängen.
- Sluta! Jag skrek nästan och släppte snabbt hans hand, jag orkade inte mer, lutade huvudet mot en kudde och slöt ögonen. Jag kände Ulriks hand som strök ner från min axel ner till mina fötter och sen hörde jag bara en smäll och Ulrik var borta. Vad har jag gjort? Jag reste mig upp, skulle jag springa efter? Men jag vågade inte, jag ramlade med en duns ner på golvet och tårarna sprutade ut. En person i hela världen fick mig att må bra och han älskade mig, eller han ville kyssa mig och jag nekade allt och bara grät. Jag tror jag satt på golvet i flera timmar innan en av sköterskorna kom in och berättade att jag fick åka hem.
- Taxin står där ute så det är bara hoppa in, Sköterskan log och plockade upp min väska från golvet.
- Jag kommer, jag reste mig upp, torkade mina tårar och följde efter henne. Jag hoppade in i taxin, sa hejdå till sköterskan men sen kunde jag inte mer.
- Var ska du? Chaffören vända sig bak till mig och log
- Eh, jag vet inte, min röst darrade och gråten var nära att komma
- Vet du inte var du bor? Chaffören lät oroligare nu och såg väldigt förvånad ut
- Jo, men kan du skjussa mig till Torpsgatan 23? Jag fösökte mig på ett leende och tittade sen ut genom fönstret. Adressen jag sagt till chaffören fanns, men den låg ute i skogen och det var dit jag ville, jag ville vara ensam. dö ensam. Eller jag behövde iallafall tänka efter det som hänt.
- Då är vi framme, Chaffören log och öppnade min dörr. Var vi redan framme? Jag tog upp min mobil och kollade på klockan, jag hade visst sommnat.
- Ha det så bra, han vinkade och hoppade sen in i taxin. Jag plockade upp väskan och började gå, när jag hittat första träd satte jag mig när.
*Peep*Peep* , det burrade till i min ficka och jag plockade upp mobilen, det var ett sms, från Ulrik:
Juno, förlåt att jag gick, men jag klarade inte av det. Varför pratade du inte med mig? Ring mig, puss <3.
Jag läste snabbt igenom meddelandet och stängde sen av mobilen.
-Vad har hänt? Jag ställde mig upp och skrek ut över skogen, jag fick ett eko-svar tillbaka och satte mig ner igen. Trädet hade en stubbe som jag la huvudet på, sen började det snurra. Mitt huvud dunkade av allt som hade hänt idag, Ulrik hade kysst mig, jag nekade, jag blev ledsen, varför då? , jag är ett missfoster, alla hatar mig.
- NU MÅSTE JAG! Jag hoppade upp efter att jag legat och grubblat i 3 timmar. Jag satte på min mobil och den vibrerade fler än 20 gånger. "20 sms", jag tryckte på inkorgen och alla var från Ulrik, det stod antingen "Ring mig, Juno" eller någon förklaring på att han var ledsen för att han gått.
- Gubben, det gör inget, Jag satt och viska med mig själv samtidigt som jag gick in på kontakter och sökte på "ul".
- JUNO! VARFÖR HAR DU INTE RINGT TIDIGARE? Ulrik skrek i andra sidan luren och han grät samtidigt,
- Snälla kom! Jag började gråta och satt och kramade om min mobil.
- Självklart gumman, var är du? Ulrik grät men det lät som om han redan satt sig i en bil.
- Ute i skogen, Torpsgatan 23! Snälla skynda dig, Jag gav honom en telefon-puss och la sen på.
- ååh, kom nu!! Jag plockade ihop och gick ut och satte mig på en sten vid vägen.
- JUNO! Ulrik kom springande emot mig och mitt hjärta stannade upp. Jag hade suttit och väntat i exakt 23 minuter, vilken lättnad. Han sprang med öppen famn och jag sprang emot honom, vi möttes på mitten och stod och kramades.
- Förlåt, Förlåt, Förlåt, Ulrik viskade i mitt öra och släppte aldrig taget,
- Det var mitt fel, jag kramade om honom hårdare och han lyfte upp mig. Jag hoppade upp i hans famn och han bar mig in till bilen. Han satte ner mig försiktigt och tog min hand.
- Vad var det som hände? Varför blev du ledsen??
Och en bild från igår:
Del 11!
Vad sägs som del 11 nu?? Ska iaf försöka skriva av mig lite nu, har en liten jobbig period, vet ej varför :( Men blir så j*vla glad av era söta kommentarer :) tyvärr har jag sätt att läsare minskar, vilket inte är jättekul men så e det :) Då gör vi tycker jag :P♥ Ulrik i lurarna ofc :D♥♥
Jag blundade åter igen och Ulrik kramade hårt min hand.
-Juno hur mår du? Ulriks röst lät sig inte lik och han kramade min hand ännu hårdare
-Ulrik, vad har hänt? Mitt huvuvd dunkade och jag hade svårt att öppna ögonen, jag kramade om hans hand och försökte titta.
- Gumman, jag hittade dig, när jag kom svimmade du. Du blödde från hela ryggen och din brutna arm var svullen. Jag sprang det fortaste jag kunde upp för att skaffa hjälp. Du har legat och sovit i nästan 3 timmar. Dem tror bara att du fick för lite blod och svimmade därför av. Jag har gett lite av mitt blod som du fått, för annars kunde detta inte slutat bra, Ulrik grät, han försökte förklara vad som hänt för mig, men klarade knappt av det.
- Ulrik, jag älskar dig, Jag öppnade försiktigt ögonen och möttes av en chock, Ulriks tårar bara forsade ner, jag hade en slang genom ryggen och Ulrik hade plåster runt både fingrar och händer.
- aaaah,du lever, Ulrik torkade tårarna och kramade om mig, hårt men ändå Ulrik stil. Jag slappnade av och lutade huvudet mot hans axel. Han hade suttit och väntat på mig i 3 timmar, gett sitt blod och satt och grät för att jag inte vaknade, denna kille är unik.
- Du måste sova över här, Ulrik släppte mig och såg väldigt ledsen ut
- Neeeeeeeeeej, jag skrek nästan ur all min illska, jag orkar inte mer. Jag lutade mig tillbaks och letade efter Ulriks hand, men den var inte där.....
Jag reste mig snabbt upp och öppnade ögonen motvilligt.
- Well if I heald the houers in my hand, Ulriks perfekta röst, ekade genom mitt rum, han hade plockat fram sin gitarr och gick fram och satte sig bredvid mig.
- On a sunset summer sky, jag nynnade med i den underbara låten och bara njöt. Ulrik sjöng så vackert och han sjöng bara för mig. Jag slutade sjunga och började le, större än störst. Han slutade med en lång ton, la ner gitarren och kramade om mig,
- Allt kommer bli bra, Ulrik tog fram sin plånbok och viftade med den,
- Ja, tack, jag försökte resa mig upp men ramlade sen tillbaks. Ulrik la ifrån sig plånboken och kom och puttade på, jag kom på fötter och log lika stort som förut. Vi passerade många svårt sjuka passienter som log lika stort som jag. Vi mötte en gammal gubbe nere vid kiosken, han stod i kön framför oss. Han var väldigt smal, lite hår och väldigt gammal.
- Jag vill ha en tidining, gubben före oss viskade fram det han ville ha och kollade sedan bak på oss.
- HallåHallå, Ulrik log till honom och gav honom 20 kr,
- Kommer det räcka till en tidning? Jag log oxå till gubben som tog emot pengarna och gav oss en klapp på axeln. Han gick och det blev våran tur.
- Vad vill detta kärlekspar ha? Det finns dubbelmuffins, kärlekskaka och en chokladask? Dammen vid kassan log och började ta fram en av kakorna.
- Vi kan ta kakan, Ulrik tog min hand och log åt damen. Han tog emot kakan och vi skyndade oss upp till mitt rum.
- Vad var det där? jag lät väldigt frustrerad och var nära att slå Ulrik när han tog tag i runt min midja och gav mig en kram.
- Juno, ta det lugnt! Låt dem tycka vad dem vill, Ulrik la sina fingrar på mina läppar och tryckte sen sina mot mina....
Den blev lite kort vet, men vad tycktes? <3 ♥
Del 10!!!
Nu kör vi en lååååååååång del! Eftersom jag redan är uppe i del 10. Men jag måste bara länka till en sjuktbra låt, Ulrik såklart: Lyssna!
Jag låg och grät i timmar. När Ulrik kom in sa han inget, han la sig bredvid mig och bara höll om mig. Jag hade fruktansvärt ont i kroppen och i huvudet. Jag hade skämtat bort en sån sak och bara skrattat åt det. Ulrik hade tagit detta på allvar och själv valt att komma till mig för att stötta mig. Vad gjorde jag då? Jo jag skrattade åt hela skiten, men nu när jag äntligen fattat vad som hänt tog det mig timmar för att hämta andan.
- Juno, det kommer bli bra, Ulrik tårade bort mina tårar och log
- Hoppas det, jag satte mig upp och andades djupt. Det tog en stund innan vi började prata. Ulrik satte sig upp och började massera mig rygg. Jag slappnade tillslut av och började försiktigt prata.
- Tack för att du finns, min röst var låg men jag tror att Ulrik hörde vad jag sa.
- Men gumman, skulle jag vara död? Ulrik log och ställde sig upp.
- Haha, nej, men tack för att du stannade här. Eftersom jag inte har någon annan, jag fick tårar i ögonen igen och började snyfta. Ulrik satte sig bredvid mig än en gång och höll om mig.
- Jag kommer alltid finnas hos mig, syster, Ulrik la huvudet mot min axel och satt och kramades tills jag fått lagom med energi i kroppen. Inte änns min egen pappa kom och hälsade på mig här på sjukhuset, är inte det hur sjukt som hälst? Men jag hade Ulrik och då behövdes ingen annan.
- Juste, du ska få åka hem imorgon! Bara någon håller "koll" på dig när d sover, Ulrik log och stirrade glatt på mig,
- Håll koll på mig, vem då? Min pappa som inte änns kunnat byta blöja på mig? Jag stirrade tillbaks och började skratta. Ja, det är sant. Pappa har aldrig kunnat kolla på mig, bara jag hade byxor och tröja på mig. Han har tydligen någon sjukdom har han sagt men jag tror honom inte. Så mamma tog hand om mig så gott hon kunde men sen fick mormor ta över, efter att mamma dött.
- Vi kommer på något sätt, som vanligt, Ulrik tog tag i min hand och drog upp mig. Han började nynna på någon låt och vi började dansa. Det såg nog väldigt fånigt ut men roligt var det. Jag log hela tiden, Ulrik sjöng, vackert som alltid och vi båda dansade så fötterna brann.
- I love you, sister, Ulrik slutade låten med att bära upp mig och kasta mig på sängen. Han hoppade sen efter och landade precis bredvid mig. Jag skrattade högt och Ulrik började skratta han också efter en stund. Vi låg där i sängen och bara njöt av livet tills sen sköterska kom in.
- God kväll, sköterskan lät irriterad, så jag och Ulrik slutade tvärt att skratta och satte oss båda snabbt upp i sängen.
- Rönken bilderna är klara, du ska följa med mig nu, hon pekade på mig med sur blick och började gå
- Kan min kära följa med? Jag kollade på Ulrik och blinkade med ena ögat,
- Bara det går fort, Sköterska var halv-vägs ute så vi fick skynda oss på.
- Bror? Ulrik viskade i mitt öra och såg väldigt förvånad ut
- Men vad skulle jag säga? Jag gav honom en klapp på axeln och log
- Kompis, bästa kompis, livräddare, killekompis? Vad tycker du om dem? Ulrik log tillbaka och tog tag i min hand. Vi gick igenom halva sjukhuset för att tillslut komma fram till ett litet rum. Rummet hade 2 fönster, alla väggar med små broschyrer uppsatta. Det stod ett litet bord i ett av hörnen och det var där sköterskan pekade mot,
- Sätt er, så får vi detta överstökat, hon suckade och satte sig vid datorn som stod på bordet. Jag var jättenervös och klämde nog sönder Ulriks hand. Min mage var nära på att spricka men jag var glad att Ulrik satt bredvid och lugnade ner mig.
- Ta det lugnt, Juno, Ulrik log mot mig och smekte min hand. Jag andades lugnt och försökte hålla mig lugn så länge det gick.
- Det är så här, du har en bruten arm men inget annat, Sköterskan smålog för sig själv när hon såg min min.
- Men varför hade hon då så ont i ryggen? Ulrik lät som min pappa eller som en advokat, han var fast bestämd på att få veta varför och vad som hänt.
- Ja, du? Det vet vi inte riktigt men det kan varit så att du slog till huvudet och skadede en av cellerna som var hoppkopplad med ryggraden. Så hjärnan sa till dig att inte röra dig.
-okey, jag var lättad men på något vis besviken på att det inte var något annat, för med en bruten arm kunde man gå till skolan.
- Men om du får mer ont i ryggen eller huvudet ska du genast komma hit! Hon lät väldigt allvarlig och leendet hade försvunit.
- Men ska hon gipsa eller ha bandage? Ulrik var där med sina smarta kommentarer som vanligt, jag kollade på honom och log.
- Jag kommer skicka in en annan sköterska som sätter på bandage, för det var inte så farligt. Sköterskan visade oss tillbaka till rummet och gav oss ett leende innan hon stängde dörren efter sig.
- Det är väl bra? Ulrik log och kramade om mig
- Mm, jag vet inte riktigt vad jag skulle säga till honom. Han var överlycklig över att det inte var så farligt och jag, vad var jag egentligen? Jag vet inte riktigt, det är klart det är bra att det inte var så farligt, men jag vill absolut inte gå i skolan. Dem här dagarna på sjukhuset med Ulrik har varit dem bästa i hela mitt liv.
- Vad är det? Ulrik satte sig ner på en stol, han slog sig själv på låren för att visa att jag skulle sätta mig. Jag gick fram och satte mig i hans varma knä, han la armarna om mig och tårarna började komma.
- Jag kan inte gå tillbaka till skolan, jag snyftade och la huvudet mot hans axel
- Men gumman, jag tycker du borde prata med någon annan också. Ulrik strök sin hand längs min rygg och pratade med lugn röst.
- MEN INGEN ANNAN FATTAR HUR DET ÄR! Jag reste mig upp och skrek honom rakt i ansiktet. Jag började springa, ut genom mitt rum, genom hela sjukhuset och tillsist in i skogen, jag struntade vart jag var. Jag hittade tillslut ett träd och satte mig ner under det. Vad hade jag gjort? Ulrik var den ända som trodde på mig, han var den ända som ville mig väl och som gjorde så jag mådde bra och kände mig lycklig. Hur kunde jag? Jag lutade mig mot trädet, barken stack in i mitt skin och det började blöda. Jag struntade i det och blundade. Men jag kunde inte, jag kände mig så dålig, hur mår Ulrik? Jag ställde mig upp men behövde inte mer,
- Juno? Snälla vart är du? Det var inte meningen! Ulrik grät ut orden och sprang runt, runt sjukhuset.
- Ulrik? Jag satte mig ner igen, för jag blev alldeles för yr av att stå.
- Ulrik jag är här! Jag skrek det högsta jag kunde, men det var inte högt för att runt mig började snurra.
- Juno! Ulrik kutade fram till mig, satte sig ner på marken och höll om mig,
- Jag kommer dö, jag viskade fram dem orden men sen blev det svart.
- HJÄLP! svagt hörde jag Ulriks röst och sen bara suset från vinden.
- Juno? Hur mår du? Självklart var det Ulriks underbara röst som frågade
- Vad har hänt?
Det här blev väl långt? Eller vill ni ha längre?? :O
Jag låg och grät i timmar. När Ulrik kom in sa han inget, han la sig bredvid mig och bara höll om mig. Jag hade fruktansvärt ont i kroppen och i huvudet. Jag hade skämtat bort en sån sak och bara skrattat åt det. Ulrik hade tagit detta på allvar och själv valt att komma till mig för att stötta mig. Vad gjorde jag då? Jo jag skrattade åt hela skiten, men nu när jag äntligen fattat vad som hänt tog det mig timmar för att hämta andan.
- Juno, det kommer bli bra, Ulrik tårade bort mina tårar och log
- Hoppas det, jag satte mig upp och andades djupt. Det tog en stund innan vi började prata. Ulrik satte sig upp och började massera mig rygg. Jag slappnade tillslut av och började försiktigt prata.
- Tack för att du finns, min röst var låg men jag tror att Ulrik hörde vad jag sa.
- Men gumman, skulle jag vara död? Ulrik log och ställde sig upp.
- Haha, nej, men tack för att du stannade här. Eftersom jag inte har någon annan, jag fick tårar i ögonen igen och började snyfta. Ulrik satte sig bredvid mig än en gång och höll om mig.
- Jag kommer alltid finnas hos mig, syster, Ulrik la huvudet mot min axel och satt och kramades tills jag fått lagom med energi i kroppen. Inte änns min egen pappa kom och hälsade på mig här på sjukhuset, är inte det hur sjukt som hälst? Men jag hade Ulrik och då behövdes ingen annan.
- Juste, du ska få åka hem imorgon! Bara någon håller "koll" på dig när d sover, Ulrik log och stirrade glatt på mig,
- Håll koll på mig, vem då? Min pappa som inte änns kunnat byta blöja på mig? Jag stirrade tillbaks och började skratta. Ja, det är sant. Pappa har aldrig kunnat kolla på mig, bara jag hade byxor och tröja på mig. Han har tydligen någon sjukdom har han sagt men jag tror honom inte. Så mamma tog hand om mig så gott hon kunde men sen fick mormor ta över, efter att mamma dött.
- Vi kommer på något sätt, som vanligt, Ulrik tog tag i min hand och drog upp mig. Han började nynna på någon låt och vi började dansa. Det såg nog väldigt fånigt ut men roligt var det. Jag log hela tiden, Ulrik sjöng, vackert som alltid och vi båda dansade så fötterna brann.
- I love you, sister, Ulrik slutade låten med att bära upp mig och kasta mig på sängen. Han hoppade sen efter och landade precis bredvid mig. Jag skrattade högt och Ulrik började skratta han också efter en stund. Vi låg där i sängen och bara njöt av livet tills sen sköterska kom in.
- God kväll, sköterskan lät irriterad, så jag och Ulrik slutade tvärt att skratta och satte oss båda snabbt upp i sängen.
- Rönken bilderna är klara, du ska följa med mig nu, hon pekade på mig med sur blick och började gå
- Kan min kära följa med? Jag kollade på Ulrik och blinkade med ena ögat,
- Bara det går fort, Sköterska var halv-vägs ute så vi fick skynda oss på.
- Bror? Ulrik viskade i mitt öra och såg väldigt förvånad ut
- Men vad skulle jag säga? Jag gav honom en klapp på axeln och log
- Kompis, bästa kompis, livräddare, killekompis? Vad tycker du om dem? Ulrik log tillbaka och tog tag i min hand. Vi gick igenom halva sjukhuset för att tillslut komma fram till ett litet rum. Rummet hade 2 fönster, alla väggar med små broschyrer uppsatta. Det stod ett litet bord i ett av hörnen och det var där sköterskan pekade mot,
- Sätt er, så får vi detta överstökat, hon suckade och satte sig vid datorn som stod på bordet. Jag var jättenervös och klämde nog sönder Ulriks hand. Min mage var nära på att spricka men jag var glad att Ulrik satt bredvid och lugnade ner mig.
- Ta det lugnt, Juno, Ulrik log mot mig och smekte min hand. Jag andades lugnt och försökte hålla mig lugn så länge det gick.
- Det är så här, du har en bruten arm men inget annat, Sköterskan smålog för sig själv när hon såg min min.
- Men varför hade hon då så ont i ryggen? Ulrik lät som min pappa eller som en advokat, han var fast bestämd på att få veta varför och vad som hänt.
- Ja, du? Det vet vi inte riktigt men det kan varit så att du slog till huvudet och skadede en av cellerna som var hoppkopplad med ryggraden. Så hjärnan sa till dig att inte röra dig.
-okey, jag var lättad men på något vis besviken på att det inte var något annat, för med en bruten arm kunde man gå till skolan.
- Men om du får mer ont i ryggen eller huvudet ska du genast komma hit! Hon lät väldigt allvarlig och leendet hade försvunit.
- Men ska hon gipsa eller ha bandage? Ulrik var där med sina smarta kommentarer som vanligt, jag kollade på honom och log.
- Jag kommer skicka in en annan sköterska som sätter på bandage, för det var inte så farligt. Sköterskan visade oss tillbaka till rummet och gav oss ett leende innan hon stängde dörren efter sig.
- Det är väl bra? Ulrik log och kramade om mig
- Mm, jag vet inte riktigt vad jag skulle säga till honom. Han var överlycklig över att det inte var så farligt och jag, vad var jag egentligen? Jag vet inte riktigt, det är klart det är bra att det inte var så farligt, men jag vill absolut inte gå i skolan. Dem här dagarna på sjukhuset med Ulrik har varit dem bästa i hela mitt liv.
- Vad är det? Ulrik satte sig ner på en stol, han slog sig själv på låren för att visa att jag skulle sätta mig. Jag gick fram och satte mig i hans varma knä, han la armarna om mig och tårarna började komma.
- Jag kan inte gå tillbaka till skolan, jag snyftade och la huvudet mot hans axel
- Men gumman, jag tycker du borde prata med någon annan också. Ulrik strök sin hand längs min rygg och pratade med lugn röst.
- MEN INGEN ANNAN FATTAR HUR DET ÄR! Jag reste mig upp och skrek honom rakt i ansiktet. Jag började springa, ut genom mitt rum, genom hela sjukhuset och tillsist in i skogen, jag struntade vart jag var. Jag hittade tillslut ett träd och satte mig ner under det. Vad hade jag gjort? Ulrik var den ända som trodde på mig, han var den ända som ville mig väl och som gjorde så jag mådde bra och kände mig lycklig. Hur kunde jag? Jag lutade mig mot trädet, barken stack in i mitt skin och det började blöda. Jag struntade i det och blundade. Men jag kunde inte, jag kände mig så dålig, hur mår Ulrik? Jag ställde mig upp men behövde inte mer,
- Juno? Snälla vart är du? Det var inte meningen! Ulrik grät ut orden och sprang runt, runt sjukhuset.
- Ulrik? Jag satte mig ner igen, för jag blev alldeles för yr av att stå.
- Ulrik jag är här! Jag skrek det högsta jag kunde, men det var inte högt för att runt mig började snurra.
- Juno! Ulrik kutade fram till mig, satte sig ner på marken och höll om mig,
- Jag kommer dö, jag viskade fram dem orden men sen blev det svart.
- HJÄLP! svagt hörde jag Ulriks röst och sen bara suset från vinden.
- Juno? Hur mår du? Självklart var det Ulriks underbara röst som frågade
- Vad har hänt?
Det här blev väl långt? Eller vill ni ha längre?? :O
Svarar!
Hej,Hej!!
Tänkte ta och svara på frågestunden nu :) Haha 3 frågor men ändå :) men ni? Varför skriver ni "Anonym" jag är ju inte farlig ;) Eller så ;) Men vill ni ha en videoblogg då och då eller att jag lägger upp fanvideos eller så på Ulrik?
Hur gammal är du och var bor du? :)
Emelie: Har du skrivit mycket innan???
Tänkte bara efter som det du skriver är så bra:)
Hur gammal är du och var bor du? :)
Hur gammal är du och var bor du? :) Jag är 13 år och bor i Huddinge :)
Emelie: Har du skrivit mycket innan???
Tänkte bara efter som det du skriver är så bra:) Tack så jättemycket, jag har inte skrivit så mycket, eller i skolan när man blir tvingad. Men jag har alltid gillat att skriva berättelser :)
Kan man låna frågebilden till sin blogg??? Det är klart man får, om man skriver vad sin blogg heter :)
Hoppas det var svaren ni ville ha :) Ni kan ju fråga saker närsomhelst så försöker jag svara :)
Hoppas ni har det bra! Tror det blir en del imorgon :)
Fråga på ;)
Hej hörrni :)
Jag tänkte såhär, eftersom jag snart kommer skriva del 10 så tänkte jag ha en frågestund. Där ni får fråga typ allting och jag ska försöka fråga på så gott jag kan :) Vad tycker ni om det?
Så om ni har någon fråga som ni vill veta så ställ den gärna nu :)
Ska försöka fixa del 10 imorrn, men annars så uppdaterar jag
Ha det gött, älskar er ♥
Del 9
Hejsan! Har ni oxå ledigt nu? Det har jag och då kan ni räkna med många inlägg :)♥ Det går inte att beskriva så glad jag blir av alla era komentarer :) Har ni någon fråga och vad som helst ska jag försöka svara på den så gått det går, och ni kan oxå tipsa om novellen om ni tycker den e bra ;) ♥ Men är ni redo??
-Juno, du ska in till rönken, en sjuksyster hade smygit sig in och stod redo att skjuta ut min säng.
- Är det någon du vill ringa först? Hon log mot mig och gav mig någon slags rock
- Eh, jag kan väl sms:a, jag tog emot rocken och drog upp mobilen från min ficka.
Hej Ulrik, Jag ska rönkas idag! Hoppas du mår bra! Kram Juno! Jag knappade in Ulriks nummer och tryckte sedan på skicka.
-Så nu var det klart, vad ska jag göra med den hära? Jag höll upp rocken och såg väldigt fundersam ut
- Du måste byta om, annars kan vi inte rönka dig! Inga kläder under rocken! Nu såg systern väldigt arg ut, sa hon "Inga kläder" herregud, jag försökte resa mig från sängen men något sa emot. Det gjorde fruktansvärt om i hela ryggen och i ena benet.
- Jag kommer inte upp, jag kände tårarna som trillade ner från min kind, jag hade så ont
- SKYNDA DIG NU! Systern var nu rasande, men vad kunnde jag göra åt det. Jag försökte än en gång men det tog emot. *PiiP, PiiiP* Jag tog tag i mobilen och kollade svaret: Tabba, Juno! Jag kommer så fort jag kan! Ska bara in på ett möte. Jag mår bra, hoppas du gör det oxå :) Kram Ulrik! Tårarna forsade ut nu, jag hade så ont men oxå att en person skrivit något sånt vacker till mig. Det har aldrig hänt förrut och jag fick en varm känsla i hela kroppen.
- VI SKULLE BÖRJAT FÖR 20 MINUTER SEN! Hon var röd i ansiktet och gick med raska steg ut för att hämta hjälp. Efter en stunds försök att ta mig upp kom utterligare en sköterska in.
- Men Hejsan! Vill du ha hjälp att byta om? Sköterskan som tydligen hette Veronica, log brett och började dra ner mina byxor. Ja, hon bara drog av dem, utan att jag sagt något. Hon fick av dem och började sen med tröjan.
- Oj, vilken gullig! Hon pekade på min bh, den var vit med svarta prickar på. Jag forstod ingenting, hon satte mig upp och drog på mig rocken.
- Så ska det se ut! Har du ringt din kille, han den gulliga som var kvar hela natten igår? Hon log brett och började rulla ut mig
- Emm, vi är bara vänner, goda vänner, jag lutade mig tillbaka och log. Veronica körde in mig i ett ner släckt rum, hon försökte lyfta över mig till en av maskinerna men var för svag,
- Lucas! Kan du hjälpa mig? Jag tror hon ropade efter sin kollega, men när Lucas kom fram kysste han Veronica lätt på läpparna och greppade sedan tag om mig. Det var en konstig känsla om ilade igenom min kropp. En kille som lyfte mig och lixom kramade åt så himla hårt. Han la ner mig lugnt och fint, jag fick ett lags täcke över mig och fick sedan välja vilken musik som skulle spelas,
- Kan ni ta alla Ulrik Munthers låtar, jag log och mina ögon tindrade
- Det ska vi se till att ordna, Veronica klappade mig på huvudet och gick sedan i väg. Jag la mig ner, lutade mig tillbaka och försökte slappna av. Sängen jag låg på åkte sakta in i den ljusa maskinen. Jag blundade hela tiden och låg såklart och nynnade på alla Ulriks låtar. Jag slappnade av och slummrade nog till. För jag vaknade sen av att sängen åkte ut och det blev mörkare.
- Välkommen tillbaka, har du sovit gott? Veronica kom snabbt in med sitt fejkade leende.
-Eh, okey, hur länga var jag inne? Jag var trött och hade himla ont i huvudet
- Ja du, lilla gumman, runt 2 och en halv timmar, Veronica kunde nu ta av täcket och faktiskt lyfta över mig. Jag landade med en dunns ner, på den hårda sjukhus sängen.
- Du ska få åka in till ditt rum, där finns mat och en kille, senare idag får vi svar på rönken, Hon hade nu redan börjat rulla ut mig, äntligen. Jag hatar sjukhus, det är så vitt och rent och man känner sig döende lixom.
- Tjofräs, gullunge, Ulrik stod med ett leende i mitt rum med en chokladask i handen.
- Heej, jag andades tungt ut och log brett.
- Jag ska lämmna er turturduvor i fred, Veronica lämmnade rummet och stängde dörren efter sig
- Kan hon sluta någon gång? Hon har sagt att vi är ett par hela dagen, jag var väldigt irriterad men det gick snabbt över
- Men, skit i henne, Ulrik gick fram till mig och satte sig på min säng, han log brett och tog min hand
- Hur mår du, lillfia? Ulrik log och kramade om min hand
- Bättre än igår, har lite ont i ryggen och i ena benet, hehe, kan inte röra mig typ. Men nu blir det bättre du piggar ju upp mig, Jag log brett och gav honom en slängkyss
- Men lilla du, doktor Ulrik är här till din tjänst, Vi började as garva och det slutade nästan aldrig. Hur kan man nå så här j*vla bra av en sån här fantastisk person? Det känns som om jag lever i en dröm, som aldrig får ta slut. Jag har aldrig mått såhär bra i hela mitt liv.
- Men du? När får du åka hem? Ulrik hade lugnat ner sig och stirrade in i mina ögon
- Dem har inte sagt något, jag log och började skratta igen.
- Men ska jag fråga då? Ulrik tog detta seriöst, om man jämnför med mig som låg och garva hela tiden
- Det kan du göra, tack! Jag hade nu lugnat ner mig och försökte fatta allvaret i detta
- Då kommer jag snart, Ulrik gav mig en kram och gick sedan ut ur rummet. När han gått fattade jag hur allvarligt allt detta var. Jag kände tårarna och fick så himla ont i mitt hjärta!
Hur var det här? Var det lagom långt? Kommentera gärna om ni har idéer eller så :) ♥♥
Ha det bra :D ♥♥♥ Jag älskar er ♥♥
-Juno, du ska in till rönken, en sjuksyster hade smygit sig in och stod redo att skjuta ut min säng.
- Är det någon du vill ringa först? Hon log mot mig och gav mig någon slags rock
- Eh, jag kan väl sms:a, jag tog emot rocken och drog upp mobilen från min ficka.
Hej Ulrik, Jag ska rönkas idag! Hoppas du mår bra! Kram Juno! Jag knappade in Ulriks nummer och tryckte sedan på skicka.
-Så nu var det klart, vad ska jag göra med den hära? Jag höll upp rocken och såg väldigt fundersam ut
- Du måste byta om, annars kan vi inte rönka dig! Inga kläder under rocken! Nu såg systern väldigt arg ut, sa hon "Inga kläder" herregud, jag försökte resa mig från sängen men något sa emot. Det gjorde fruktansvärt om i hela ryggen och i ena benet.
- Jag kommer inte upp, jag kände tårarna som trillade ner från min kind, jag hade så ont
- SKYNDA DIG NU! Systern var nu rasande, men vad kunnde jag göra åt det. Jag försökte än en gång men det tog emot. *PiiP, PiiiP* Jag tog tag i mobilen och kollade svaret: Tabba, Juno! Jag kommer så fort jag kan! Ska bara in på ett möte. Jag mår bra, hoppas du gör det oxå :) Kram Ulrik! Tårarna forsade ut nu, jag hade så ont men oxå att en person skrivit något sånt vacker till mig. Det har aldrig hänt förrut och jag fick en varm känsla i hela kroppen.
- VI SKULLE BÖRJAT FÖR 20 MINUTER SEN! Hon var röd i ansiktet och gick med raska steg ut för att hämta hjälp. Efter en stunds försök att ta mig upp kom utterligare en sköterska in.
- Men Hejsan! Vill du ha hjälp att byta om? Sköterskan som tydligen hette Veronica, log brett och började dra ner mina byxor. Ja, hon bara drog av dem, utan att jag sagt något. Hon fick av dem och började sen med tröjan.
- Oj, vilken gullig! Hon pekade på min bh, den var vit med svarta prickar på. Jag forstod ingenting, hon satte mig upp och drog på mig rocken.
- Så ska det se ut! Har du ringt din kille, han den gulliga som var kvar hela natten igår? Hon log brett och började rulla ut mig
- Emm, vi är bara vänner, goda vänner, jag lutade mig tillbaka och log. Veronica körde in mig i ett ner släckt rum, hon försökte lyfta över mig till en av maskinerna men var för svag,
- Lucas! Kan du hjälpa mig? Jag tror hon ropade efter sin kollega, men när Lucas kom fram kysste han Veronica lätt på läpparna och greppade sedan tag om mig. Det var en konstig känsla om ilade igenom min kropp. En kille som lyfte mig och lixom kramade åt så himla hårt. Han la ner mig lugnt och fint, jag fick ett lags täcke över mig och fick sedan välja vilken musik som skulle spelas,
- Kan ni ta alla Ulrik Munthers låtar, jag log och mina ögon tindrade
- Det ska vi se till att ordna, Veronica klappade mig på huvudet och gick sedan i väg. Jag la mig ner, lutade mig tillbaka och försökte slappna av. Sängen jag låg på åkte sakta in i den ljusa maskinen. Jag blundade hela tiden och låg såklart och nynnade på alla Ulriks låtar. Jag slappnade av och slummrade nog till. För jag vaknade sen av att sängen åkte ut och det blev mörkare.
- Välkommen tillbaka, har du sovit gott? Veronica kom snabbt in med sitt fejkade leende.
-Eh, okey, hur länga var jag inne? Jag var trött och hade himla ont i huvudet
- Ja du, lilla gumman, runt 2 och en halv timmar, Veronica kunde nu ta av täcket och faktiskt lyfta över mig. Jag landade med en dunns ner, på den hårda sjukhus sängen.
- Du ska få åka in till ditt rum, där finns mat och en kille, senare idag får vi svar på rönken, Hon hade nu redan börjat rulla ut mig, äntligen. Jag hatar sjukhus, det är så vitt och rent och man känner sig döende lixom.
- Tjofräs, gullunge, Ulrik stod med ett leende i mitt rum med en chokladask i handen.
- Heej, jag andades tungt ut och log brett.
- Jag ska lämmna er turturduvor i fred, Veronica lämmnade rummet och stängde dörren efter sig
- Kan hon sluta någon gång? Hon har sagt att vi är ett par hela dagen, jag var väldigt irriterad men det gick snabbt över
- Men, skit i henne, Ulrik gick fram till mig och satte sig på min säng, han log brett och tog min hand
- Hur mår du, lillfia? Ulrik log och kramade om min hand
- Bättre än igår, har lite ont i ryggen och i ena benet, hehe, kan inte röra mig typ. Men nu blir det bättre du piggar ju upp mig, Jag log brett och gav honom en slängkyss
- Men lilla du, doktor Ulrik är här till din tjänst, Vi började as garva och det slutade nästan aldrig. Hur kan man nå så här j*vla bra av en sån här fantastisk person? Det känns som om jag lever i en dröm, som aldrig får ta slut. Jag har aldrig mått såhär bra i hela mitt liv.
- Men du? När får du åka hem? Ulrik hade lugnat ner sig och stirrade in i mina ögon
- Dem har inte sagt något, jag log och började skratta igen.
- Men ska jag fråga då? Ulrik tog detta seriöst, om man jämnför med mig som låg och garva hela tiden
- Det kan du göra, tack! Jag hade nu lugnat ner mig och försökte fatta allvaret i detta
- Då kommer jag snart, Ulrik gav mig en kram och gick sedan ut ur rummet. När han gått fattade jag hur allvarligt allt detta var. Jag kände tårarna och fick så himla ont i mitt hjärta!
Hur var det här? Var det lagom långt? Kommentera gärna om ni har idéer eller så :) ♥♥
Ha det bra :D ♥♥♥ Jag älskar er ♥♥
Del 8
Nu kör vi! Jag är ledig idag så nu blir det en till del :) Det är så roligt att få alla posstiva kommentarer :) blir verkligen bara mer sugen på att skriva och det är roligt att det är några som gillar det jag skrive ☺
Den känslan jag hade i kroppen igår gick fort över, jag vaknade upp och insåg att hela helgen hade gått. Det var måndag igen! Hur kna det alltid vara så att veckan går sååååå himla längsamt, sen blir det helg och plötsligt vaknar man och inser att det är måndag. Jag slet mig ur sängen, åt en halv macka och satte sedan på mig mina kläder. Jag kollade mig i spegeln en sista gång, jag var faktiskt snygg! Jag var lagom smal och hade dem "kurvor" en tjej ska ha. Idag hade jag på mig ett par svarta slitna jeans och en tröja med tryck på. Jag stängde dörren och mötte Ulrik utanför.
-Tjofräs, log Ulrik och gav mig en klapp på axeln
- HejHej, log jag brett
- Vart ska du, då? Frågade han intreserad
- Plugget, jag lät inte så jättenöjd och det hörde Ulrik
- Du klarar det! Ulrik kramade om mig och sa sedan att jag skulle skynda vidare. Ulrik hjälpte mig igenom dem första lektionerna men sen brast det. Det blev raste och solen sken. Jag gick ut och satte mig vid en bänk, på med mina nya solglasögon samtidigt som jag lyssnade på Ulriks vackra låtar.
- Hörru fjolla? Är du törstig? Det var såklart Eric
- Ne....Mer han jag inte säga förrän jag hade en stor vattenballong i anstiktet.
- Hahahahahaha, nu är du väll inte så törsig längre? Eric och resten av klassen skrattade och pekade på mig. Jag var dyngsur, helt genomblöt. Nu orkade jag inte mer. Jag reste mig upp, gick några korta steg framåt och BOOOM! Ja, tro det eller ej, jag slog Eric rakt i ansiktet och sprang snabbt därifrån. Solen hade gått i moln och vinden kom. Jag hörde allas röster bakom mig, men jag fokuserade bara framåt, jag ska hem! Jag struntade i hur mycket jag än frös. Mina kläder var iskalla och jag skakade som bara den. Vad hade jag nyss gjort? Jag hade gått fram och slagit en kille blödande. Jag kommer aldrig våga gå till skolan igen. Lilla Juno, jag fortsatte springa men mina ögon var hela tiden bak, bak mot skolan och Eric.
- Aj, fasen oxå! Jag reste mig upp, kollade ner på mina knän. Jag hade snubblat på en sten och slagit upp både ben och armar. Men inget var brutet, eller? Jag fortsatte springa men det gjorde så ont, ont i kroppen och i huvudet. Mina tankar snurrade och jag hade svårt att fokusera. Men det är väll inget brutet? Jag började fundera, för det gjorde så ont. Jag kunde inte hålla mig när jag så mitt hus så släppte jag på allt. Tårarna forsade ner och jag var nära på att svimma. Jag ökade tempot och var nu utanför mitt hus, hem ljuva hem. Jag ryckte upp dörrhandtaget och la mig precis innanför dörren.
- JUNO?? Vad har hänt? Det var pappa, han satt i möte med Ulrik
- Aj, var det ända jag fick fram. Både pappa och Ulrik ställde sig fort upp och sprang fram till mig
- Hur mår du? Försökte Ulrik få fram, men jag orkade inte svara på min "drömkille". Jag minns inget mer, det blev plötsligt svart och jag kände bara någons hand som tog tag i min.
- Juno? Hur mår du? Jag vaknade upp och viste inte vart jag var. Ulrik? Ja han satt bredvid mig på en stol och hade tårar i ögonen
- Var är jag? Frågade jag lågt
- Du är på sjukhuset, det är ingen fara, svarade Ulrik och torkade bort tårarna.
- Men snälla du kan du inte berätta vad som hänt? Ulrik reste sig och satte sig på min säng, han tog min hand och log
- Jag gick till skolan och det var rast. Jag satte mig i solen, sen fick jag en vattenballong på mig och sen slog jag en kille. Sen sprang jag hem och snubblade på en sten, det var nog inte så lätt att höra det jag sa för jag pratade väldig lågt och hade gråten i halsen.
- Vänta, slog du en kille? Varför då?? Jag tro ingen sätt Ulrik Munther så här, han gapade och såg väldigt fövirrad ut
- Eh, jo det är så att jag blivit mobbad sen jag gick på dagis och har aldrig haft en riktig vän, men sen dök du upp och lysnade på det jag vill säga, Nu kom det, först började jag snyfta men sen blev det bara mer och mer
- Men lilla du, vet ingen annan om vad som hänt? Ulrik tog tag i min andra hand och försökte torka bort mina tårar.
- Ingen, du är den första! Jag litar på dig, jag försökte le men det såg mest löjligt ut
- Juno, varför har du inte sagt till någon? Ulrik var väldigt snäll och log hela tiden
- Ingen har velat lyssna, eller så litar jag inte på dem. Jag lutade mig tillbaka och försökte slappna av,
- Men lilla du, du kan lita på mig! Han klappade mig på huvudet och gav mig en kram, just då fattade jag ingenting! Sa han "Du kan lita på mig" till mig? Men när jag var med honom glömde jag bort att han var en "flickidol", han känndes mer som min kompis, min bästavän. Jag sov över på sjukhuset och Ulrik var kvar till sen, sent på kvällen.
- Varför gör du det här för mig? Frågade jag honom när vi fått in middagen,
- Men Juno vilken konstig fråga! Jag bryr mig om dig, och vem annars vill du ska vara här? Ulrik försökte alltid skämta till allt, just nu mådde jag så himla bra, hur kan han som jag träffat 2 gånger på mig på sånt bra humör?
- Nej, jag vill bara att du ska vara här med mig, jag log och gav honom en längkyss, haha ja, de såg fånigt ut men Ulrik vet vad det betydde.
- Ne, tyvärr gumman, men nu måste jag faktiskt åka, Ulrik gav mig en kram och en lapp där det stod "Ring mig polarn" och hans nummer.
- Tack för att du stannade hos mig såhär länge, jag log och lutade mig tillbaka.
Den natten sov jag gott!
Hur var detta då? Haha, det blev ganska mycket! Men jag är på skrivar humör just nu :)
Den känslan jag hade i kroppen igår gick fort över, jag vaknade upp och insåg att hela helgen hade gått. Det var måndag igen! Hur kna det alltid vara så att veckan går sååååå himla längsamt, sen blir det helg och plötsligt vaknar man och inser att det är måndag. Jag slet mig ur sängen, åt en halv macka och satte sedan på mig mina kläder. Jag kollade mig i spegeln en sista gång, jag var faktiskt snygg! Jag var lagom smal och hade dem "kurvor" en tjej ska ha. Idag hade jag på mig ett par svarta slitna jeans och en tröja med tryck på. Jag stängde dörren och mötte Ulrik utanför.
-Tjofräs, log Ulrik och gav mig en klapp på axeln
- HejHej, log jag brett
- Vart ska du, då? Frågade han intreserad
- Plugget, jag lät inte så jättenöjd och det hörde Ulrik
- Du klarar det! Ulrik kramade om mig och sa sedan att jag skulle skynda vidare. Ulrik hjälpte mig igenom dem första lektionerna men sen brast det. Det blev raste och solen sken. Jag gick ut och satte mig vid en bänk, på med mina nya solglasögon samtidigt som jag lyssnade på Ulriks vackra låtar.
- Hörru fjolla? Är du törstig? Det var såklart Eric
- Ne....Mer han jag inte säga förrän jag hade en stor vattenballong i anstiktet.
- Hahahahahaha, nu är du väll inte så törsig längre? Eric och resten av klassen skrattade och pekade på mig. Jag var dyngsur, helt genomblöt. Nu orkade jag inte mer. Jag reste mig upp, gick några korta steg framåt och BOOOM! Ja, tro det eller ej, jag slog Eric rakt i ansiktet och sprang snabbt därifrån. Solen hade gått i moln och vinden kom. Jag hörde allas röster bakom mig, men jag fokuserade bara framåt, jag ska hem! Jag struntade i hur mycket jag än frös. Mina kläder var iskalla och jag skakade som bara den. Vad hade jag nyss gjort? Jag hade gått fram och slagit en kille blödande. Jag kommer aldrig våga gå till skolan igen. Lilla Juno, jag fortsatte springa men mina ögon var hela tiden bak, bak mot skolan och Eric.
- Aj, fasen oxå! Jag reste mig upp, kollade ner på mina knän. Jag hade snubblat på en sten och slagit upp både ben och armar. Men inget var brutet, eller? Jag fortsatte springa men det gjorde så ont, ont i kroppen och i huvudet. Mina tankar snurrade och jag hade svårt att fokusera. Men det är väll inget brutet? Jag började fundera, för det gjorde så ont. Jag kunde inte hålla mig när jag så mitt hus så släppte jag på allt. Tårarna forsade ner och jag var nära på att svimma. Jag ökade tempot och var nu utanför mitt hus, hem ljuva hem. Jag ryckte upp dörrhandtaget och la mig precis innanför dörren.
- JUNO?? Vad har hänt? Det var pappa, han satt i möte med Ulrik
- Aj, var det ända jag fick fram. Både pappa och Ulrik ställde sig fort upp och sprang fram till mig
- Hur mår du? Försökte Ulrik få fram, men jag orkade inte svara på min "drömkille". Jag minns inget mer, det blev plötsligt svart och jag kände bara någons hand som tog tag i min.
- Juno? Hur mår du? Jag vaknade upp och viste inte vart jag var. Ulrik? Ja han satt bredvid mig på en stol och hade tårar i ögonen
- Var är jag? Frågade jag lågt
- Du är på sjukhuset, det är ingen fara, svarade Ulrik och torkade bort tårarna.
- Men snälla du kan du inte berätta vad som hänt? Ulrik reste sig och satte sig på min säng, han tog min hand och log
- Jag gick till skolan och det var rast. Jag satte mig i solen, sen fick jag en vattenballong på mig och sen slog jag en kille. Sen sprang jag hem och snubblade på en sten, det var nog inte så lätt att höra det jag sa för jag pratade väldig lågt och hade gråten i halsen.
- Vänta, slog du en kille? Varför då?? Jag tro ingen sätt Ulrik Munther så här, han gapade och såg väldigt fövirrad ut
- Eh, jo det är så att jag blivit mobbad sen jag gick på dagis och har aldrig haft en riktig vän, men sen dök du upp och lysnade på det jag vill säga, Nu kom det, först började jag snyfta men sen blev det bara mer och mer
- Men lilla du, vet ingen annan om vad som hänt? Ulrik tog tag i min andra hand och försökte torka bort mina tårar.
- Ingen, du är den första! Jag litar på dig, jag försökte le men det såg mest löjligt ut
- Juno, varför har du inte sagt till någon? Ulrik var väldigt snäll och log hela tiden
- Ingen har velat lyssna, eller så litar jag inte på dem. Jag lutade mig tillbaka och försökte slappna av,
- Men lilla du, du kan lita på mig! Han klappade mig på huvudet och gav mig en kram, just då fattade jag ingenting! Sa han "Du kan lita på mig" till mig? Men när jag var med honom glömde jag bort att han var en "flickidol", han känndes mer som min kompis, min bästavän. Jag sov över på sjukhuset och Ulrik var kvar till sen, sent på kvällen.
- Varför gör du det här för mig? Frågade jag honom när vi fått in middagen,
- Men Juno vilken konstig fråga! Jag bryr mig om dig, och vem annars vill du ska vara här? Ulrik försökte alltid skämta till allt, just nu mådde jag så himla bra, hur kan han som jag träffat 2 gånger på mig på sånt bra humör?
- Nej, jag vill bara att du ska vara här med mig, jag log och gav honom en längkyss, haha ja, de såg fånigt ut men Ulrik vet vad det betydde.
- Ne, tyvärr gumman, men nu måste jag faktiskt åka, Ulrik gav mig en kram och en lapp där det stod "Ring mig polarn" och hans nummer.
- Tack för att du stannade hos mig såhär länge, jag log och lutade mig tillbaka.
Den natten sov jag gott!
Hur var detta då? Haha, det blev ganska mycket! Men jag är på skrivar humör just nu :)
Del 7
Hejhej! Hur har ni det? Min vecka har varit jättejobbig, mitt humör har legat på 0% och ja, men nu kör vi på ett till kapitel! Vad tycker ni om det? ♥♥♥♥
-Kan det verkligen vara han?? Jag började springa, efter den rödabilen. Jag andades tugnt och fort, gasade på lite mer. Men vänta stannade den? Vid en parkering? Framför mitt hus? Jag saktade ner, drog bak några hårstrån som fastnat i mitt läppglans och kollade ner på mina kläder för att se om dem såg okey ut.
-Vad är det jag gör?? Han är bara en vanlig kille, som vill bli behandlad normalt och här står jag och piffar till mig! Jag förstod inte vad jag höll på med men? När bildörren öppnades och Ulrik klev ut, ändrade jag allt. Det pirrade till i hela magen och jag höl på att svimma. Jag väntade med att gå in tills Ulrik och hans "vän" börjat gå, in till MITT hus. Han knackade på och pappa öppnade. Jag smög försiktigt fram och lutade örat mot entrédörren.
-Ja Mr.Lundhström, trevligt att du ville ha detta! Sa en mörkmans röst, inte Ulriks. Ne vad är det som händer? Jag öppnade dörren och klev in,
-Halloj! Ropade Ulrik när jag klev in
- HejHej, svarade jag lågt.
- Pappa vad är det som händer? Viskade jag i pappas öra när jag tagit av mig jackan
- Va?? Detta är mina nya jobbkompisar, jag kommer bli livvakt till Ulrik. Vänta nu? Vad det pappa sa sant? Skulle han jobba å självaste Ulrik Munther? Den finaste personen i världen?
- Vill ni ha något att drika? Frågade jag, ett försök att låta trevlig medan jag bara ville skrika inombord
- Ja tack, svarade pappa och Ulriks kompis i mun på varandra och sen fortsatte dem snacka
- Jag kan hjälpa till, svarade Ulrik och gav mig ett leénde. Jag gick in till köket med Ulrk hack i häl, jag gick och nynnade på en låt, tror det var Fool. Jag öppnade kylskåpet och tog ut en flaska saft.
- Kan jag hjälpa till med något? En underbar helt perfekt röst stod bakom mig och log
- eh, du kanske kan ta en kanna i det skåpet, jag är för kort, vad töntigt det lät, Juno var det, det ända jag fick ur mig? Han sträckte på sig och fick lätt ner kannan, han ställde ner den på bordet.
- Tack så jättemycket, fnittrade jag ur mig, vad är problemet med mig?
- Var så god? Vad heter du? Svarade han med sin sammetslena röst
- Juno, viskade jag, jag hatar verkligen mitt namn, vem vill heta Juno?
- Vilket fantastiskt fint namn, log han brett. Dagen gick och jag levde i en dröm. Ulrik och jag pratade mycket och det gjorde pappa och Ulriks kompis oxå. Ulrik fick veta en del om mig och jag fick veta mycket om honom. Jag kan ju inte kalla Ulrik min kompis men han är den första "främlingen" som velat prata med mig, och han log nästan hela tiden. Han leénde dödade nästan mig, den blänkte nästan och hans snetand så underbart vackert. Men det slutade efter några timmars pratande.
- Då ses vi sen Mr. Lundhström, sa Ulriks kompis han tackade för sig och fick nästan putta fram Ulrik
- Syns vi någongång, Juno? Frågade Ulrik
- Vet inte, men du skulle hit snart tror jag, jag log hela tiden oc hdet blev inte sämre när Ulrik slet sig ur hanskompis armar bara för att få krama mig. Resten av kvällen gick jag bara runt och log. Kunde livet vara bättre än såhär??
Kram! VAd tyckte ni? ♥♥♥♥
-Kan det verkligen vara han?? Jag började springa, efter den rödabilen. Jag andades tugnt och fort, gasade på lite mer. Men vänta stannade den? Vid en parkering? Framför mitt hus? Jag saktade ner, drog bak några hårstrån som fastnat i mitt läppglans och kollade ner på mina kläder för att se om dem såg okey ut.
-Vad är det jag gör?? Han är bara en vanlig kille, som vill bli behandlad normalt och här står jag och piffar till mig! Jag förstod inte vad jag höll på med men? När bildörren öppnades och Ulrik klev ut, ändrade jag allt. Det pirrade till i hela magen och jag höl på att svimma. Jag väntade med att gå in tills Ulrik och hans "vän" börjat gå, in till MITT hus. Han knackade på och pappa öppnade. Jag smög försiktigt fram och lutade örat mot entrédörren.
-Ja Mr.Lundhström, trevligt att du ville ha detta! Sa en mörkmans röst, inte Ulriks. Ne vad är det som händer? Jag öppnade dörren och klev in,
-Halloj! Ropade Ulrik när jag klev in
- HejHej, svarade jag lågt.
- Pappa vad är det som händer? Viskade jag i pappas öra när jag tagit av mig jackan
- Va?? Detta är mina nya jobbkompisar, jag kommer bli livvakt till Ulrik. Vänta nu? Vad det pappa sa sant? Skulle han jobba å självaste Ulrik Munther? Den finaste personen i världen?
- Vill ni ha något att drika? Frågade jag, ett försök att låta trevlig medan jag bara ville skrika inombord
- Ja tack, svarade pappa och Ulriks kompis i mun på varandra och sen fortsatte dem snacka
- Jag kan hjälpa till, svarade Ulrik och gav mig ett leénde. Jag gick in till köket med Ulrk hack i häl, jag gick och nynnade på en låt, tror det var Fool. Jag öppnade kylskåpet och tog ut en flaska saft.
- Kan jag hjälpa till med något? En underbar helt perfekt röst stod bakom mig och log
- eh, du kanske kan ta en kanna i det skåpet, jag är för kort, vad töntigt det lät, Juno var det, det ända jag fick ur mig? Han sträckte på sig och fick lätt ner kannan, han ställde ner den på bordet.
- Tack så jättemycket, fnittrade jag ur mig, vad är problemet med mig?
- Var så god? Vad heter du? Svarade han med sin sammetslena röst
- Juno, viskade jag, jag hatar verkligen mitt namn, vem vill heta Juno?
- Vilket fantastiskt fint namn, log han brett. Dagen gick och jag levde i en dröm. Ulrik och jag pratade mycket och det gjorde pappa och Ulriks kompis oxå. Ulrik fick veta en del om mig och jag fick veta mycket om honom. Jag kan ju inte kalla Ulrik min kompis men han är den första "främlingen" som velat prata med mig, och han log nästan hela tiden. Han leénde dödade nästan mig, den blänkte nästan och hans snetand så underbart vackert. Men det slutade efter några timmars pratande.
- Då ses vi sen Mr. Lundhström, sa Ulriks kompis han tackade för sig och fick nästan putta fram Ulrik
- Syns vi någongång, Juno? Frågade Ulrik
- Vet inte, men du skulle hit snart tror jag, jag log hela tiden oc hdet blev inte sämre när Ulrik slet sig ur hanskompis armar bara för att få krama mig. Resten av kvällen gick jag bara runt och log. Kunde livet vara bättre än såhär??
Kram! VAd tyckte ni? ♥♥♥♥
Del 6
Dagen gick och jag mådde inte bättre av skoldagens slut, folk knuffades, lipade och skrattade åt vad ända sak jag gjorde. Sista lektionen var värst! Vi hade musik som är mitt favoritämne. Är en riktig musiknörd, Ulrik är min idol (mitt liv), jag spelar ju piano, älskar att sjunga och drömmer om en karriär inom musiken. Men iallafall vi gick in till musiksalen jag gick sist och nynnade "Life" som jag lyssnat på hela dagen. Vi satte oss på våra platser och Johan vår musiklärare sa åt oss att dela upp oss 2&2, alla sprang fort till sin bästis medan jag satt stilla på min stol.
- Juno, du får vara med Göran! Göran stod och log brett och kliade sig i näsan,
- Hahahahahahhaha, alla tjejer och dem andra killarna stog och gapskratta. Jag orkar inte, Göran gick snabbt fram till mig och slog mig lite lätt på armen, (ja den han hade i näsan)
- Sluta nu, viskade jag argt tillbaks och gav honom en hårt smäll på armen. Vi skulle "lära" oss spela piano, samtidigt som vi sjöng "Sing a long".
-Kan du visa mig? Viskade Göran i mitt öra, nära, han försökte vara så sexig han kunde
-Ja,du gör SÅHÄR! Jag slog honom nu ännu hårdare på armen och satte mig vid ett annat piano.
- Moments ago I couldn´t see the sky, I watched you go, Jag började spela flytande och sjöng lågt till.
- Ohh, lilla Juno försöker vara cool, Det var Eric som kom bakom mig.
-Hahahhaha, alla andra stod bakom honom när han stod tätt bakom mig. Drog tag i min tröja, ner på golvet och satte sig på mig.
- Kör på hårdare! Skrek Millan, medan Eric slog mig i ansiktet och på armarna. Jag försökte dra mig loss och lyckades efter en stunds fight. När jag lyckats ta mig loss sprang jag ut till kaprummet, tog min jacka och sprang. Fortare än vanligt, jag kollade bak minst 10 gånger innan jag saktade ner tempot. Jag var utanför mitt förra dagis när jag saktade ner och började gå. Gud vad söta dem små barnen är, lekandes, har inga problem alls i sitt liv och bara älskar att vara sig själv.
-Det går över, fortare än vad du tror, tänkte jag för mig själv. Jag fortsatte gå, andades in genom näsan och ut genom munnen. Jag tänkte på allt som hänt idag, denna månad och genom hela mitt liv. Jag har aldrig haft en riktig vän, har inte kunna lita på någon och har alltid varit anorlunda.
- Men vänta, hallå????? Är det där?? Va???? Det där är en rödbil, med regestreringsnummer "URK 159". Det måste vara! Är det Ulrik Munther bil????
- Juno, du får vara med Göran! Göran stod och log brett och kliade sig i näsan,
- Hahahahahahhaha, alla tjejer och dem andra killarna stog och gapskratta. Jag orkar inte, Göran gick snabbt fram till mig och slog mig lite lätt på armen, (ja den han hade i näsan)
- Sluta nu, viskade jag argt tillbaks och gav honom en hårt smäll på armen. Vi skulle "lära" oss spela piano, samtidigt som vi sjöng "Sing a long".
-Kan du visa mig? Viskade Göran i mitt öra, nära, han försökte vara så sexig han kunde
-Ja,du gör SÅHÄR! Jag slog honom nu ännu hårdare på armen och satte mig vid ett annat piano.
- Moments ago I couldn´t see the sky, I watched you go, Jag började spela flytande och sjöng lågt till.
- Ohh, lilla Juno försöker vara cool, Det var Eric som kom bakom mig.
-Hahahhaha, alla andra stod bakom honom när han stod tätt bakom mig. Drog tag i min tröja, ner på golvet och satte sig på mig.
- Kör på hårdare! Skrek Millan, medan Eric slog mig i ansiktet och på armarna. Jag försökte dra mig loss och lyckades efter en stunds fight. När jag lyckats ta mig loss sprang jag ut till kaprummet, tog min jacka och sprang. Fortare än vanligt, jag kollade bak minst 10 gånger innan jag saktade ner tempot. Jag var utanför mitt förra dagis när jag saktade ner och började gå. Gud vad söta dem små barnen är, lekandes, har inga problem alls i sitt liv och bara älskar att vara sig själv.
-Det går över, fortare än vad du tror, tänkte jag för mig själv. Jag fortsatte gå, andades in genom näsan och ut genom munnen. Jag tänkte på allt som hänt idag, denna månad och genom hela mitt liv. Jag har aldrig haft en riktig vän, har inte kunna lita på någon och har alltid varit anorlunda.
- Men vänta, hallå????? Är det där?? Va???? Det där är en rödbil, med regestreringsnummer "URK 159". Det måste vara! Är det Ulrik Munther bil????
Del 5 :D
Nu är jag på skrivar humör och Ulrik i högtalarna, kan inte bli bättre :D SÅ nu kör vi på en till del ;)
- Du är en halvtimme försenad igen, frökens arga blick på min rygg när jag snabbt gick och satte mig vid min plats och tog upp svenskaböckerna.
-Förlåt, fick jag tillslut fram efter dem långa och höga andlingarna, jag hörde 2 tjejer framför mig sitta och viska och skratta om mig. Varför går jag änns hit? J*vla skit skola? Jag orkar inte med detta, jag öppnade böckerna och bläddrade bak till sista sidan. Jag skissade först lite försiktigt men det slutade med att jag gick in helt i bilden och sket i vad alla andra sa.
-Ganska snyggt blev det iallafall, tänkte jag för mig själv när jag ritat klart, ett stort fantastiskt ansikte, med klarblåa ögon, gult änglalikt hår och såklart en gubbkeps på snedden.
-Då var det rast, men kan du stanna kvar en stund? Hon pekade såklart rakt på mig och alla andra i klassen vände sig om och började fnittra hit och snackas dit,
-GÅ UT NU UNGJÄVLAR!!!! Jag skrek högre än vanligt och blev sedan generad, vad har jag gjort?? Dem gick tillslut ut, fnittrandes och snackandes.
-Jo, jag har sätt att du inte riktigt hänger med på lektionerna, är det något som hänt? Fröken försöker vara snäll mot mig, men hon ska inte bry sig, hon har ett eget liv.
- Nej,nej jag mår suveränt, jag stod och ljög henne rakt upp i ansiktet, sen gick jag eller snarare sprang ut från klassrummet. Varför ska hon bry sig? Skit i mig som alla andra, jag orkade verkligen inte med något denna dag. Jag hade huvudevärk, magknip och var väldigt yr i huvudet. Jag tillbringade den rast som fanns kvar inne på en toalett, tog en Ipren och satte mig sen på golvet. Tog fram min mobil (en gammal sony) tryckte fram dem 13 låtar jag har och tryckte sedan på play.
-I´m just a kid with a guitar in my hand, but I know something that some can´t understand,
jag nynnade med i alla låtar tills jag avbröts mitt i min favoritlåt,
-Fetto, jag tror du tappat din binda!!! Skrattade Lisa och kastade in en använd binda där jag satt, jag reste mig och sprang så fort jag bara kunde ut, ut till, till en full smockade korridor,
-Hahhaha, ful hon är, är hon inte smalare, kolla sminket, kolla kläderna, kolla håret och ögonbrynen dá fyyy vad äcklig hon är, alla snackade bakom min rygg väl medvetna om att jag hörde allt, var jag verkligen så tjock?? Jag kollade ner på mig själv, nej så tjock är jag väl inte?! Men det är väl inte jag som utser det. Dagen gick och jag fick utskällningar av lärare, skratt och retningar av klasskompisar och små nyp av killarna. Ska man behöva leva så här? Men jag brydde mig inte, jag hade ju Ulrik i huvudet. Han satt på min axel och sa att allt skulle bli bra,
-Du behöver inte bry dig om dem Juno, tänk på det possitiva, det kommer bli bra låtar ;)
Men inte änns ´"axelUlrik" kunde hjälpa, jag mådde skit alla dessa år och jag har inte haft en ända vän. En vän som jag veljat prata med, berätta hur jag mår, ha kuddkrig, prata om killar, sminka sig tillsammans eller bara skrattat jag har fått genomgå allt detta ensam, lilla jag. Juno mot världen jag har aldrig mått så dåliggt som nu. Tänk er en 90 kg ryggsäck på ryggen, en gigantisk sten i magen och en liten dvärg som sitter bredvid Ulrik och säger elaka saker hela tiden.........
Vad tycks???
- Du är en halvtimme försenad igen, frökens arga blick på min rygg när jag snabbt gick och satte mig vid min plats och tog upp svenskaböckerna.
-Förlåt, fick jag tillslut fram efter dem långa och höga andlingarna, jag hörde 2 tjejer framför mig sitta och viska och skratta om mig. Varför går jag änns hit? J*vla skit skola? Jag orkar inte med detta, jag öppnade böckerna och bläddrade bak till sista sidan. Jag skissade först lite försiktigt men det slutade med att jag gick in helt i bilden och sket i vad alla andra sa.
-Ganska snyggt blev det iallafall, tänkte jag för mig själv när jag ritat klart, ett stort fantastiskt ansikte, med klarblåa ögon, gult änglalikt hår och såklart en gubbkeps på snedden.
-Då var det rast, men kan du stanna kvar en stund? Hon pekade såklart rakt på mig och alla andra i klassen vände sig om och började fnittra hit och snackas dit,
-GÅ UT NU UNGJÄVLAR!!!! Jag skrek högre än vanligt och blev sedan generad, vad har jag gjort?? Dem gick tillslut ut, fnittrandes och snackandes.
-Jo, jag har sätt att du inte riktigt hänger med på lektionerna, är det något som hänt? Fröken försöker vara snäll mot mig, men hon ska inte bry sig, hon har ett eget liv.
- Nej,nej jag mår suveränt, jag stod och ljög henne rakt upp i ansiktet, sen gick jag eller snarare sprang ut från klassrummet. Varför ska hon bry sig? Skit i mig som alla andra, jag orkade verkligen inte med något denna dag. Jag hade huvudevärk, magknip och var väldigt yr i huvudet. Jag tillbringade den rast som fanns kvar inne på en toalett, tog en Ipren och satte mig sen på golvet. Tog fram min mobil (en gammal sony) tryckte fram dem 13 låtar jag har och tryckte sedan på play.
-I´m just a kid with a guitar in my hand, but I know something that some can´t understand,
jag nynnade med i alla låtar tills jag avbröts mitt i min favoritlåt,
-Fetto, jag tror du tappat din binda!!! Skrattade Lisa och kastade in en använd binda där jag satt, jag reste mig och sprang så fort jag bara kunde ut, ut till, till en full smockade korridor,
-Hahhaha, ful hon är, är hon inte smalare, kolla sminket, kolla kläderna, kolla håret och ögonbrynen dá fyyy vad äcklig hon är, alla snackade bakom min rygg väl medvetna om att jag hörde allt, var jag verkligen så tjock?? Jag kollade ner på mig själv, nej så tjock är jag väl inte?! Men det är väl inte jag som utser det. Dagen gick och jag fick utskällningar av lärare, skratt och retningar av klasskompisar och små nyp av killarna. Ska man behöva leva så här? Men jag brydde mig inte, jag hade ju Ulrik i huvudet. Han satt på min axel och sa att allt skulle bli bra,
-Du behöver inte bry dig om dem Juno, tänk på det possitiva, det kommer bli bra låtar ;)
Men inte änns ´"axelUlrik" kunde hjälpa, jag mådde skit alla dessa år och jag har inte haft en ända vän. En vän som jag veljat prata med, berätta hur jag mår, ha kuddkrig, prata om killar, sminka sig tillsammans eller bara skrattat jag har fått genomgå allt detta ensam, lilla jag. Juno mot världen jag har aldrig mått så dåliggt som nu. Tänk er en 90 kg ryggsäck på ryggen, en gigantisk sten i magen och en liten dvärg som sitter bredvid Ulrik och säger elaka saker hela tiden.........
Vad tycks???
Del 4
Nu kör vi en till del :) Förlåt för den kassa uppdateringen :(
Om du gillar att läsa noveller läs den här:Suuuperbra
Nu kör vi!!
Jag la mig ner i sängen, in lindad i mitt tjocka, mysiga täcke. Jag blundade och glömde bort allt som hänt idag. Tänk om Ulrik gick i min klass! Det är en sak jag har tänkt på mycket, men mer en så hann jag inte tänka. Hjärnan la sig i viloläge lixom jag.
-Godmorgon, idag har vi fått en ny elev, välkomna Ulrik Munther..
Min mage pirrade till, är detta sant? Min "platsvän" var sjuk så han gick fram och satte sig bredvid mig, mitt hjärta dunkade nu i 1000000 slag i minuten. Men att ingen annan i vår klass fattat det, dem satt och skrattade åt Ulriks stil, hans supergulliga keps. Det är ju Ulrik, hur kan man inte känna igen honom? Jag fattade inget. Klockan ringde ut och vi gick på rast. Jag gick till min hylla och hämtade min jeansjacka. Plötsligt kände jag ett lätt slag på min rygg,
- LÄGG AV! Skrek jag, jag som trodde det var en av "mobbarna" som skulle säga något om hur jag ser ut, men när jag vände mig om såg jag en väldigt förvånad, perfekt kille stå och le mot mig,
- Förlåt, jag trodde det var någon annan, viskade jag fram
-Det gör inget, jag undrade bara om du kunde visa mig runt? Svarade Ulrik och log än en gång,
-Okey, men jag är ingen riktig pratare, sa jag, jag försökte på mig ett leende men det såg nog bara löjligt ut
-Det är inte jag häller, skrattade Ulrik fram. Jag visade honom runt i vår tråkiga skola. Försökte krångla in små frågor om hans liv som han snällt svarade på. Jag fick veta att han behöft ta en paus och börja i skolan efter att hans mamma klagat på honom, han var väldigt trevlig (inte för att jag trott något annat). Klockan ringde in, jag gick tillbaka till min hylla, väl vetande om att Ulrik gick hack i häl på mig
- Vilken lektion har vi nu? Petade Ulrik på mig, när vi satt oss vid vår bänk
-Vi ska snart gå ner till musiken, viskade jag med ett stort leende på läpparna, jag ska få höra Ulrik den snygga Munther sjunga på vår lektion.
-Då kan ni gå ner, ropade fröken ut högt coh tydligt. Jag reste mig upp, gick ut från klassrummet och kom halvvägs ner för trappan. Jag kände någon som tog tag i min hand, jag stannade upp, det var Ulrik. Jag vände mig om och där stog Ulrik, han drog mig närmare sig och tryckte läpparna mot mina.......
F*n vad dem smaka äckligt, jag vaknade och såg att jag låg och kysste min kudde, det var bara en patetisk dröm. Jag satte mig upp och kollade på klockan: 05:03, jag gick upp och duschade..
-The leaves were golden, when I kiss your lips goodbye, jag stog i duschen och sjöng högt som bara den. Jag kom på mig själv när jag stått och sjungt i mer än 1 halvtimme. Jag klev ur duschen och satte på mig kläder. Jeans med revor i och ett dödskalle-linné. Klockan var redan halv 8 och jag slängde i mig en macka och sprang sen vidare till helvetet....................
vad tyckte ni?? Blev den bra/dålig?? Kommentera gärna med idéer eller liknande :)
Ha det gött :)
