Del 25 :D
Jag tog Ulriks hand och vi gick in i hissen. Ulrik tittade på mig och lutade sig mot en vägg. Jag kollade på honom och släppte hans hand. Just nu behövde jag lugna ner mig själv.
- Hur mår du? Ulrik stod kvar men kollade på mig med en lugnade blick. Jag smålog och vände sen bort blicken, Jag lutade huvudet mot väggen och blundade. Hissen plingade till och jag öppnade ögonen långsamt. Ulrik tog min hand och vi gick ut.
- Det kommer gå bra, Ulrik kysste min kind lätt och lutade sig närmare mig. Jag kramade om hans hand och lutade mig närmar honom.
- Kanske, min röst darrade lite men jag bet mig i läppen och spände mig så det var svårt att höra. Vi gick i tystnad en lång stund. Jag visste inte vart vi skulle men Ulrik knuffade till mig då och då för att vi skulle svänga.
- Hörru! Ulrik stannade tvärt bredvid en bokhandel och vände sig mot mig. Jag tog ett steg bak för att komma i samma nivå som honom. Jag kramade om hans hand och kände hur min mage krympte. Vad kommer han säga? Ulrik gör mig inte illa, sluta nu Juno!
- Aa? Jag sneglade lite på honom och kände oron sprida sig.
- Du måste inte följa med mig, jag ser hur svårt det är för dig, Ulrik la några fingrar under min haka och lyfte upp mitt ansikte. Jag blundade och lutade mig framåt. Jag visste att han skulle finnas där, mitt huvud landade mot Ulriks bröstkorg och jag slappnade av. Ulrik la armarna runt mig och pussade mig lätt på huvudet. Jag andades in hans doft och öppnade min mun.
- I go were ever you will go, Jag log och kollade på Ulrik där han började flina.
- Bara du räddar mig när jag dör, jag tog än en gång tag i hans hand och kysste honom lätt på munnen.
- Lovar, Ulrik vände sig om och började gå. Jag gick ett halvt steg bakom honom och smålog. Ja, jag är nervös vem är inte det när man ska träffa sin pappa som svikit och aldrig funnits där för mig, men nu kände jag mig ändå säker på att jag gjort rätt val att följa med. Ulrik sneglade på mig då och då och log, det pirrade till i min mage varje gång och jag skuttade till ett steg.
- Här är det, Ulrik stannade och pekade på en port in till en resturang. Jag kramade om hans hand hårdare och kände hur hjärtat dunkade extra hårt. Ulrik kollade på mig och jag andades in länge.
- Ska vi gå in och sätta oss? Vi är först. Ulrik la armarna runt mig och kollade mig i ögonen. Jag nickade och lutade huvudet mot hans axel. Jag är kortarde än honom men det gör inget att jag står på tå hela tiden.
- Älskar dig! Jag gav honom en snabb kyss och vände mig sen framåt. Ulrik la sin ena arm runt min midja och öppnade dörren. Det var ett stort rum med många bord, det fanns inte så många där just nu. Ett äldre par satt vid ett fönster och pratade lågt med varandra. Min blick snurrade runt i rummet för att se om min pappa fanns där. Men det gjorde han som tur var inte. Det kom fram en ung kille till oss och pekade på ett bord långt in.
- Välkommna, passar den här platsen? Han böjde sig ner och plockade upp två menyer.
- Det blir bra, Ulrik tog min hand och följde efter killen. Han la ner menyerna på bordet och gick sen vidare till några andra. Jag satte mig på stolen mittemot Ulrik och sträckte ut handen för att ta en meny, men blev fångad av Ulrik. Han tog min hand och kramade om den, jag kollade upp och möttes av hans leende.
- Vet du? Ulrik släppte min hand och sköt fram en meny till mig.
- Vaddå? Jag log och la handen på menyn.
- Du är vackrast i världen! Ulrik tittade mig rakt i ögonen.
- Pratar du med dig själv nu? Jag skrattade till och blinkade en stund. Ulrik sa inget utan öppnade menyn, det gjorde jag också. Jag läste mellan raderna men blev inte sugen på någonting, mina tankar var på ett annat spår. Snart är det dags att få träffa honom, mannen som är min pappa men som jag inte känner igen. Han som aldrig muntrat upp mig och som inte brytt sig om min saknade mamma.
- Hittar du något? En låg röst hördes i mina tankar och jag ruskade lite på mig. Framför mig satt min förebild, han som fått mig att leva tack vare hans musik och den vackraste och finaste männsikan som finns.
- Jag tittar på det nu! Jag bestämde mig för att strunta i de fåniga tankarna jag hade och fokusera på den underbara person som bryr sig om mig. Ulrik skrattade till och gav mig en slängkyss.
- Annars så kan jag tänka mig en ceasarsallad, jag log och stängde menyn.
- De är nog lika goda, Ulrik log och la ifrån sig sin meny ovanpå min. Killen som visat oss bordet kom tillbaka till oss med ett stort leende.
- Vad får det lov att vara? Han tittade först på Ulrik och sänkte på ena ögonbrynet.
- Jag tar en kyklingpasta och en cola, Ulrik log mot honom och gav honom våra menyer. Killen vred på huvudet och tittade på mig.
- En ceasarsallad med kykling och ett glas vatten, Jag tittade på honom och vände sen blicken till Ulrik där han nu tagit upp sin mobil.
- Okej, Tack så mycket, Killen vände sig om och gick till en dataskärm och skrev in vår beställning.
- Vad händer? Jag kollade på Ulrik där han satt med sin mobil.
- Va? Inget speciellt, gjorde ett inlägg på facebook bara, Han stoppade ner mobilen i fickan och kollade sig omkring. Min mage började pirra och jag kollade ner på mina fingrar. De var tunna och spända. Jag hörde en svag duns och kollade upp.
- Varsågod! Killen hade ställt ner både maten och drickam framför mig och log lite smått. Jag kollade först lite svagt på Ulrik men bestämde mig för att låta han sitta där. Jag tog upp glaset och lutade mig mot ryggstödet. Glaset var kallt och kylde ner min kropp, jag kramade om det lite extra hårt för att känna en annan smärta.
- Ska du inte äta? Jag ställde ner glaset och kollade på Ulrik. Han röst lät lite darrig men ändå stadig.
- Mm, var det ända jag fick ur mig. Jag tog upp gaffeln och stoppade in en liten kyklingbit i munnen. Jag fortsatte att långsamt stoppa en bit i munnen tills det nästan var slut. Jag hade inte hört ett ljud från Ulrik och inte hade jag vågat kolla på honom heller.
- Tack, fick jag tillslut ur mig. Jag kollade honom i ögonen och log. Ulrik kollade på mig men ställde sig sen upp. Vad händer? Jag bestämde mig för att sitta kvar, då kunde ju inget hända.
- Kommer du? Ulrik ställde sig vid min stol och sträckte ut ena handen. Jag sköt ut stolen en bit och tog tag i hans hand. Snabbt kom jag upp på benen och stod nära honom. Jag hörde hans andetag och kände hans värme. Ulrik letade efter min hand och tog tag i den.
- Vart ska vi?? Jag kollade orolig på honom och kramade om hans hand lite hårdare.
- Dags för mötet! Ulrik började gå och höll mig säkert i handen. Han gick fort ut ur resturangen och sen ner till en lite gata. Jag sprang efter honom för att hålla samma tempo, min mage gjorde bara ondare och ondare. Det blev inte bättre av att jag fick springa och blev väldigt svettig. Ulrik stannade utanför en lite entré och tog upp sin mobil. Jag släppte hans hand och ställde mig mot en vägg.
- Usch! Viskade jag för mig själv, nu mådde jag dåligt. Jag torkade bort den svett som kommit med armen och försökte andas normalt. Jag lutade huvudet mot den kalla väggen och blundade, snart händer det. Jag kände några händer runt mina höfter och slog upp ögonen. Två par glittrande ögon mötte mina och jag log lite svagt.
- Sluta göra mig glad! Jag är ju nervös! Jag slog Ulrik lite lätt på ena armen och skrattade till. Ulrik la sina händer runt min midja och andades lugnt. Jag blundade och lutade mig mot hans bröstkorg. Ta det lugnt Juno! Du klarar det, du har ju Ulrik. Jag kramade om Ulrik hårdare, kände hur min mage krympte ihop och blev liten och tunn.
- Vackraste!? Jag öppnade mina ögon och kollade upp på honom. Jag rätade på mig och tog tag i hans hand.
- Du är bäst i hela världen! Jag ställde mig på tå, la handen runt hans nacke och tryckte mina läppar mot hans. Ulrik slutade kyssen lätt och tog min hand.
- Det är dags! Han började långsamt gå med mig tätt intill. Vi gick in genom den lilla entren och hamnade vid en lite disk.
- Halloj! Sa en ung tjej som stod bakom disken.
- Hallå, Hallå! Vi ska på ett möte, Ulrik släppte min hand och tog upp mobilen och läste upp ett namn.
- Välkommna! Tjejen vinkade åt en dörr och log stort åt Ulrik. Jag gick några steg bakom Ulrik och kollade ner i marken. Ulrik höll upp dörren och jag gick långsamt igenom den. Han tog min hand och vi gick längs korridoren i tystnad. Ulrik la handen på min axel och jag stannade till.
- Älskar dig! Han kysste mig länge. Efter en stund andades jag in och följde efter Ulrik som var på väg att öppna dörren. Dörren där alla skulle sitta, sitta och kolla på oss....
Måste bara säga att ni är bäst!! Tack för alla kommentarer och allt peppande :D
del 24 ;)
Ulrik kollade häpet på mig och kramade om min hand hårdare.
- Du kan inte skita i din karriär! Du har sjuktmassa fans som älskar dig, jag kollade upp i taket och blundade.
- Men du kan inte åka hem! Ulrik försökte fånga min blick men jag strundade i det.
- Varför? Jag kände hur fel det lät, som om jag inte skulle velat vara här med honom. Men jag kunde inte ta tillbaka vad jag nyss sagt.
- För jag älskar dig, jag kan inte leva utan dig, Juno! Jag vet att det inte gått så långt sen vi träffades men jag tänker aldrig lämna dig! Jag kollade på honom, det kände lixom äkta det han sa. Jag kramade om hans hand men kollade sen upp i taket.
- Juno! Lyssna på mig, Ulrik snyftade till och jag kollade snabbt på honom, grät han? När jag vände mig om möttes jag av hans ögon. Dem var inte röda eller blöta men det snyntes att han inte var glad, för glittret fattades.
- Okey, jag strök handen längs hans kind. Var det jag som gjort såhär mot honom? Han kramade om min hand och försökte le.
- Jag gör vad som helst! Bara du inte lämnar mig, han kollade på mig och strök bort en hårslinga från mitt anstikte. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra. Hur ska man svara när någon sagt detta?
- Jag åker på mötet idag, vi flyttar hem till min mamma? Stannar här, köper mat och kläder? Snälla Juno säg något! Ulrik kollade ner på våra händer som var ihop klistrade. Jag kramade om hans hand lite hårdare och andades in.
- Okey, var det ända jag fick ur mig och jag såg genast hur Ulrik sken upp. Hans ögon började glittra och han hoppade upp. Han tog tag runt mig ooch lyfte upp mig på axel, han la mig föriktigt på sin axel och började dansa runt. Vi skuttade fram och tillbaka, snurrade runt här och var och landade tillslut på sängen.
- Tack! Ulrik la sig nästan på mig och pussade mig på kinden.
- Men då måste vi sätta igång! Jag log mot honom och skrattade till.
- Då kör vi! Ulrik låg kvar i sängen medan jag hoppade upp och ställde mig upp. Han log brett mot mig när han såg att jag försökte se irriterad ut. Vilket jag inte kunde eftersom jag var lycklig. Jag tog tag runt hans fot och började kittla den. När Ulrik sparkat några gånger, gjorde jag hästbett upp till hans höft. Han reagerade inte då heller så jag la mig på honom och strök handen längs hans bröst.
- Kan vi inte vara här en liiiten stund? Ulrik strök handen genom mitt hår och smålog. Jag log och tog hans hand.
- Nepp! Jag skrattade till när jag såg Ulriks uttryck och la huvudet mot hans bröstkorg. Jag kände när hans bröstkorg lyftes och sen sänktes ner igen. Ulrik la händerna på min rygg och kramade om mig.
- Lova mig något, Ulriks mjuka röst väckte mig ur drömmarna och jag kollade på honom.
- Vaddå? Jag strök handen längs hans kind och log lite smått.
- Lämna mig aldrig, även om jag är en idiot. Ulrik kollade på mig, det syntes att han var allvarlig för hans mun hade blivit spänd.
- Det lovar jag! Jag la huvudet mot hans, nu var vi så nära att våra nästippar nuddade varandra och jag kände hans andedräkt när han öppnade och stängde munnen. Ulrik la handen om min nacke och lutade sig fram. Han läppar var mjuka men lite spända. Jag visste inte hur han kände sig men jag blev varm i hela kroppen och det kittlade till i magen. Jag avslutade kyssen långsamt och gav Ulrik världens största leende.
- Sluta störa mig när jag jobbar! Ulrik log ännu bredare mot mig och satte sig halvt upp. Jag skrattade till och la mig ner i sängen igen. Ulrik ställde sig upp och räckte fram handen mot mig, jag tog tag i den men låg fortfarande kvar i sängen.
- Upp och hoppa! Ulrik drog lite i min hand och små skrattade åt sig själv.
-Men pappa, jag vill inte! Jag skrattade och drog hårt i hans hand. Ulrik lanade med en duns ner i sängen, huvudet nära mitt. Jag la mig på mage och la mig ovanför Ulrik. Hans ögon lyste och glittrade mer än förr, jag tror han också är lycklig. Mina läppar mötte hans igen och det pirrade till ännu mer. Ulriks händer var runt min hals och mina låg på hans mage. Ulriks läppar släppte mina och drog sig ur lite. Jag kollade på honom och han såg lite fövirrrad ut.
- Vad är det? Jag krånglade mig ur hans grep och la mig på magen bredvid honom istället.
- Inget, Ulrik försökte le och la sig på sidan mot mig.
- Är du helt säker? Jag kollade på honom, nu var jag orolig. Kan han inte lita på mig så funkar inte det här.
- Nej, Ulrik la sin hand på min höft och den andra under hans haka. Jag flyttade mig närmare honom och la mig precis under hans ansikte.
- Kan du inte berätta? Jag strök handen genom hans hår och la den sen i hans hand.
- Jag ska träffa din pappa idag på mötet, Ulriks hand kramade om mig hårdare och jag såg att han fick kämpa fram sitt vackra leende.
- Jag följer med dig, du behöver väl inte vara orolig? Det tog emot att säga att jag ville följa med och träffa min pappa, manen som inte kom ihåg mitt namn men som var den som vart med och gjort mig.
- Du behöver inte följa med det var därför jag var orolig, för att du inte vilje komma, Ulrik satte sig upp och kramade om båda mina händer.
- Det är klart jag följer med, än en gång ljög jag för honom men jag visste att han skulle rädda mig. Ulrik la sig ner nästan på mig och så var hans mjuka läppar trycka mot mina. Jag ville pausa stunden nu, jag skulle kunna ligga här i flera år. Tätt intill Ulrik, känna hans läppar mot mina, hans bröstkorg när den snuddade vid mig och hans händer runt min midja. *knack, knack* , Jag ryckte till och satte mig snabbt upp.
- Vem kan det vara? jag viskade och ställde mig upp bredvid sängen.
- Jag vet inte, Ulrik ställde sig upp, gav mig en släng kyss och började gå mot dörren. Jag gick in på toa och stänkte vatten i mitt ansikte.
- Halloj! Hörde jag Ulriks röst utefrån. Så det måste vara någon han känner. Jag torkade mitt ansikte och satte upp håret i en hästsvans. Dörren stängdes och jag beslöt mig för att gå ut. Ulrik satt i soffan med hans mamma, det var hon som kommit. Men varför?
- Hej, Hej! Hon log och vinkade när hon väl sätt mig. Jag satte mig i soffan bakom Ulrik och vinkade lite smått. Jag la mina händer på Ulriks höfter och lutade mig mot hans rygg. Ulrik tog tag i min ena hand och fortsatte prata med sin mamma. Jag hörde inte vad dem pratade om eller brydde mig inte.
- Juno? Ulrik vände sig om och strök handen längs min kind.
- Aa? Jag kollade på Ulrik och hans mamma som båda kollade på mig. Jag smålog och kollade ner.
- Vi ska åka till mamma imorgon, Ulrik flinade åt mig och gav mig en pussmun.
- Om det går bra? Ulriks mamma ställde sig upp och gick mmot dörren.
- Det går bra, Jag och Ulrik ställde oss upp samtidigt och gick hand i hand efter henne till dörren. Vi kramade om henne och vinkade hejdå. Ulrik lutade sig mot väggen och verkade tänka på något för han blundade.
- Vi måste fixa oss, Jag ställde mig framför honom, när han öppnade ögonen och såg mig log han brett och kramade om mig.
- Okey, mamma! Ulrik kysste mig lätt och gav mig en klapp på rumpan, jag ryckte till när han hade kvar handen och puttade mig framåt.
- Jag måste duscha, sa jag snabbt. Jag hade inte duschat på länge och haft på mig samma kläder ganska länge så jag luktade nog inte så värst gott. Jag pussade Ulrik på kinden och gick in till toan. Jag stängde dörren lite lätt och började ta av mig. Jag satte på vattnet, tog en handduk och la den bredvid duschen och hoppade in. Det fanns bara hotell tvål och en liten flaska shampoo, så det fick duga vi skulle ju inte på någon nobell middag. Jag skölde av mig en sista gång, stängde av vattnet och öppnade duschdörren en liten bit och stack ut armen. Jag hittade inte handduken men fick en rejäl chock när någons arm tog tag i min.
-AAAAAAAAAAAAAAAAAH! Skrek jag och slet in handen. Jag hörde någon fnittra till utanför och hörde direkt att det var Ulrik. Dörren åkte upp en liten bit och en hand stack in med min handduk. Jag virade den runt mig och klev ut, jag möttes av Ulrik leende.
- Förlåt att jag skrämde dig, Ulrik log större och kramade om mig. Jag tog ett steg tillbaka för att kunna se hans ansikte bättre.
- jag ska döda dig! Jag log mot honom och slog upp min ena knytnäve i luften.
- Jag älskar dig med, Ulrik skrattade till och drog mig närmare.
- Vi måste skynda oss Ulrik, inge lek! Hans ögon glittrade och han putade lite med munnen.
- bara eeeeeen, Ulrik putade lite mer och försökte göra hundvalps blicken. Jag la händerna runt honom och kysste honom. Det blev en lång och fantastisk en. Ulrik log brett när vi tillslut avslutade den, han drog av sig tröjan och gick ut till sängen.
- Vad ska jag ha på mig? Ulrik kollade på mig, han stod vänd mot mig och jag kunde inte råför att jag stod och råstirra på hans mage.
- Eh, ursäkta? Sa jag och ruskade lite på mig. Ulrik log och tog några steg närmare mig.
- Kan fröken råstirra, hjälpa mig med vad jag ska ha på mig! Ulrik log och tog tag i mina händer. Han svingade dem lätt från sida till sida.
- Men du är ju proffs på att hitta kläder, älskar din klädstil då ska inte jag förstöra den, jag log mot honom och gick sen för att leta efter kläder till mig. Det var inte lätt att hitta något, jag rev ut alla kläder jag hade och la dem på golvet.
- HJÄÄÄLP! Jag kollade på Ulrik som stod och drog på sig en stickad kofta. Ulrik kom gående mot mig och satte sig bredvid mig. Han kollade på röran jag hade och log för sig själv.
- Ta det här, han höll upp ett par slitna jeans och ett svart linne med ett vitt kors på.
- Tack, jag ställde mig upp och drog snabbt på mig det.
Del 23 :)
Hejsan, mår ni bra? Jag skulle bara vilja säga en sak innan jag skriver nästa del...
Den är riktad mot en speciell person och jag tror h*n vet vem det är, jag är sjukt ledsen för vad som hände. Jag mådde inte bra och riktade det mot dig. Jag hoppas vi kan gå vidare, om du vill. Jag menade inte vad jag sa, alla har dåliga dagar som sagt. Tack <3 :)
Jag vaknade av lukten av kaffe och gnuggade mig i ögonen några gånger för att vakna till. Jag öppnade ögonen och där satt Ulrik, han satt i soffan med ett block och en kaffekopp.
- Go morron, Ulrik tittade upp och log mot mig.
- God morgon, jag satte mig upp och kände hur yr jag blev, huvudet snurrade runt så jag bestämmde mig för att lägga mig ner.
- Hur är det? Ulrik la ifrån sig sina saker och kom gående mot mig. Han satte sig på sängkanten och tog min hand.
- Jag vet inte, glömde vi något igår? Jag blev förvirrad och kramade om hans hand hårdare.
- Tabletterna, sa vi båda sammtidigt. Jag tittade på Ulrik och log. Han släppte min hand, reste sig upp och gick mot den lilla kökshörnan.
- Här har du, Ulrik gav mig ett glasvatten, fyra tabletter och en kaffemugg. Jag log som svar och stoppade snabbt två av tabletterna i munnen och skjölde ner med vattnet, sen gjorde jag likadant med dem andra två. Jag gav Ulrik glaset och försökte sätta mig upp igen.
- Du klarar det, Ulrik la handen bakom mig som stöd och log mot mig. Jag satte mig försiktigt upp och lutade mig mot Ulriks hand. Han la flera kuddar bakom mig och satte sig bredvid.
- Tack! Jag tog en klunk av kaffet och tittade på Ulrik. Han log mot mig och följde mig med blicken.
- Det här gick inte som jag hade trott, jag tittade ner på muggen och strök fingret längs kanten.
- Vaddå? Ulrik tog min hand och lät orolig. Jag försökte ställa ifrån mig muggen men Ulrik tog tag i den och ställde den prydligt på bordet.
- Det här! Jag pekade på mig och sängen sen runt hela rummet. Jag kramade om hans hand och strök tummen fram och tillbaks längs hans hand som jag höll i.
- Hörru! Du blir piggare med dagen, Ulrik la fingrarna under min haka och lyfte den lätt. Han tittade bestämt på mig, hans ögon glittrade och hela han var helt fantastisk.
- Tror du det? Jag kände oron i mig spridas och kollade ner på hans läppar. Dem var öppna, men bara lite. Jag kände hur jag bara ville röra dem med mina fingrar, men strök snabbt den tanken.
- Det är klart, VI klarar det! Säg bara vad jag ska göra, Ulrik strök handen längs min kind och jag rodnade. Hela jag blev röd och lycklig. Jag tog tag i hans hand som landat på min axel och kramade om den, hårt den här gången.
- Vad vill du att jag ska göra? Ulrik kollade fundersamt på mig och smålog. Jag funderade länge, medan jag höll i hans hand.
- Jag vill att du gör det du vill göra och lever! Jag kollade tillslut på honom och log.
- Det göra jag ju, är här med dig! Ulrik stök handen längs mitt ben och log. Det pirrade i hela kroppen och jag log stort. Ingen hade någonsin sagt något sånt till mig förut, det fanns någon som gillade mig, för den jag var.
- Åh, men dina spelningar? Jag kollade på Ulrik, visste inte hur han skulle reagera men inte det här. Ulrik kollade ut genom fönstret som var bakom mig och andades in en gång.
- Jo, det förstås! Han tog en paus och kramade om min hand.
- Jag får ställa in dem små och sen skulle jag ju behöva en som sjunger bakom mig.... Jag gapade och glodde på honom. Vad var det han sa?
- Va? Fick jag fram tillslut, jag försökte fånga hans blick men han kollade bara mot fönstret.
- Skulle du vilja köra till mig? Köra en duett? Jag håller på att skriva en nu.... Ulrik släppte tillslut blicken och kollade ner på mig. Han log och strök sin hand mot min kind.
- Nej, det går inte! Jag ska ta det lugnt, och jag kan inte sjunga! Jag släppte hans hand och försökte ställa mig upp. jag tog tag i bordet och gick långsamt till badrummet.
- Juno? Ulrik hade rest sig han med och följde snabbt efter mig. Jag ställde mig vid handfatet och satte på vattnet, jag kupade mina händer och stänkte ner hela ansiktet.
- Juno, lyssna på mig! Ulrik la handen på min axel och kramade om den. Jag stängde av vattnet, tog en handuk och gnuggade runt i anstiktet. Tillslut vände jag mig om och möttes av hans blick.
- Juno? Ulrik lät sin hand glida ner till sida och kollade på mig. Han öppnade munnen men stängde den snabbt.
- Vad är det? Förlåt men jag kan absolut inte stå inför alla dina fans och förstöra alla dina fantastiska låtar, jag kollade ner på mina fingrar och kände oron som spred sig längre ut i kroppen.
- Du gör bara mina låtar bättre, Ulrik stod helt stilla och snuddade vid mina fingrar. Jag ryckte åt mig dem och började snubbla ut till sängen igen. Jag tror Ulrik stod stilla men jag vågade in kolla bakåt. Jag la mig tillslut i sängen och pustade ut. Vad har jag gjort? Jag kramade om Ulriks kudde och andades in hans doft. Den lena och underbara doft som inte går att förklara men som värmer hela mig. Jag blundade och kramade kudden hårdare, nu gick det inte. Jag blundade hårt occh sen kom tårarna, det lät nästan ingenting men hela magen snuurrade ihop sig.
- Ulrik? Jag snyftade till några gånger och försökte torka ögonen men det var ingen idé, det kom nya hela tiden.
- Aa, Jag kände en hand på min axel och släppte snabbt kudden. Jag vände mig om och andades in, det var Ulrik. Jag la huvudet mot hans bröstkorg och försökte öppna ögonen, men tårarna stängde dem snabbt.
- Hur är det? Förlåt, Ulrik la hakan mot mitt huvud och andades tungt. Jag la armarna runt honom och kramade om dem. Jag torkade bort tårarna efter cirka en timme, när jag lugnat ner mig. Ulrik kollade på mig och strök bort en hårslinga från mitt anstikte.
- Förlåt Juno! Ulrik pussade mig på pannan och strök handen längs min rygg.
- För vad? Jag kollade förvirrat mot honom och satte mig upp. Den här gången utan att bli yr.
- För att jag fick dig att gråta och satte press på dig, Ulrik satte sig bredvid mig och reste sig snabbt upp. Han ställde framför mig och räckte ut handen. Jag la mina i honoms och reste mig försiktigt upp, jag hamnade öga mot öga framför honom och kramade om honom hårt.
- Du får mig bara att må bra, jag andades i hans öra och drog in mer av hand fantastiskt doft. Han släppte mig löst och tog min hand, han stod stilla och kollade på mig.
- Föresten, skulle man kunna få höra denna låt, du pratat om? Jag log mot honom och han pussade min hand och log brett.
- Alltid, han började gå medan han höll i min hand. Jag satte mig i soffan och han gick och hämtade sin gitarr. Han satte sig bredvid mig och drog några ackord. Han tog en paus och kollade en lång stund på mig.
- Är du beredd? Han kollade ner på gitarrens hals och stämde en sista gång.
- Mm, jag nickade och log brett. Ingen hade någonsin skrivit en låt, till mig. Han tog dem första ackorden och det pirrade till i min kropp.
- The day begin, just like always, Han började sjunga och sneglade då och då på mig. Jag log och njöt hela låten. Ulrik pausade i mitten vilket jag inte trott och då kom jag tillbaka till verkligheten.
- Vad tycker du? Den är inte klar men det skulle kanske kunna bli något? Ulrik la ifrån sig gitarren och drog upp benen i soffan.
- Den är fantastisk, det kommer bli en hit! Jag la mig bredvid honom och log stort. Hur kan man må såhär jäkla bra?
- Haha, tack! Ulrik la armen runt min hals och smålog. Jag kollade på honom och log jag med. Nu kan vad som helst hända och jag kommer ändå att må bra.
- Är du hungrig? Du har inte ätit någonting, Ulrik väckte mig och kollade undrande på mig.
- Aa, det är jag! Jag kollade på honom och strök handen längs hanss kind.
- Vad vill min sköna dam ha för något? Ulrik log och satte sig upp.
- Eh, var det ända jag hann säga innan Ulriks mobil ringde.
- Ursäkta, Ulrik tog upp mobilen och gick in till badrummet. Jag satte mig upp och började rota i min väska. Jag hade inga rena kläder kvar. Hur skulle jag göra nu?
- Förlåt, det var min maneger som ringde, Ulrik la armarna runt mig och strök bak mitt hår.
- Det gör inget, vad sa han? Jag stod stilla och lät mina armar ligga slätt med mina sidor.
- Inget speciellt, undrade om jag kunde komma loss några timmar ikväll... Ulrik letade efter min hand och jag la min lätt i hans.
- Och du svarade? Jag kramade om hans hand och undrade vad han skulle svara.
- Nej, jag vill vara med dig. Ulrik släppte min hand och gick mot köket.
- Men det handlar om din framtid, Ulrik! Jag gick med små, lätta steg efter honom.
- Du är min framtid, Juno! Ulrik vände sig om, han såg allvarlig ut men ändå lättad. Jag skakade på huvudet och satte mig sen ner i soffan. Ulrik gick till köket och började laga någon mat, jag hörde kylskåpsdörren öppnas och sen stängas. Jag tog upp min mobil som låg på bordet och satte på den.
- Har det hänt något? Ulrik tog vid spisen och pratade med låg ton.
- Vi har inga kläder och ingen mat, Ulrik! Hur ska vi klara oss, Jag vände mig om för att få se hans blick men den satt fast vid maten.
- Jag vet, Ulrik lät inte så orolig och vände sig inte om heller.
- Jag måste åka hem, jag la ifrån mig mobilen och la mig ner i soffan.
- Varför? Jag blundade och hörde Ulrik steg komma närmare. Jag kände en hand runt min och kisade med ögonen.
- Vad har hänt? Vad har jag gjort?
Del 22 :D
Min röst darrade när jag tillslut fick ur mig orden.
- Det är klart vi gör, Ulrik kramade om min hand hårdare och pussade mig lätt på kinden. Jag pustade ut och kramade om hans hand, han fick mig att känna mig lugn efter allt som hänt.
- Ursäkta om jag stör, en sköterska knackade på och öppnade dörren lite.
- Kom in, jag kramade om Ulriks hand hårdare och försökte le så gott det gick. Hon höll något i sin hand och nickade mot Ulrik som om dem var kompisar. Hon sträckte fram påsen och Ulrik tog emot.
- Det är dina tabletter, du ska ta 10 om dagen och ta det lugnt. Du får komma tillbaka om 1 månad så undersöker vi, taxin kommer och hämtar er om 10 minuter, hon kollade på min förvånade blick, nickade och gick sen ut. Ulrik reste sig och började packa ihop dem saker jag hade med mig, en liten väska och väskan jag haft hoss Ulrik. Jag ställde mig upp, gick mot Ulrik och ställde migg bakom honom, jag la försiktigt armarna runt honom bakifrån och la huvudet mot hans rygg. Ulrik tog min hand och vände sig om.
- Tack, viskade jag och kollade på honom. Han log och lyfte upp mig, han la mig över axeln och snurrade runt. Jag skrattade till och kände hur värmen steg inom mig. Jag skrattade och bara njöt över hur lycklig jag var. Efter en stund kastade Ulrik sig själv och mig på sängen, jag hamnade ovanpå honom nära, nära hans anstikte. Ulrik var röd i anstiktet och log brett. Jag kysste honom länge på munnen och la mig på honom.
- Nej, nu måste vi gå till taxin, Ulrik höll om mig och log brett. Jag kramade om honom och reste mig sen upp, jag tog tag i hans hand och drog ut honom.
- Kom nu, sölkorv, jag log och drog lite extra i hans hand. Vi gick hand i hand längs korridoren och kom tillslut fram till utgången. Jag vinkade till tjejen som satt där och hon log som svar.
- Heejsan, är det inte Ulrik Munther? En tjej som stod vid en taxi kom fram och kramade om Ulrik, jag släppte hans hand och började gå mot taxin. Ulrik sprang efter mig och tog tag i min hand.
- Väntar du inte? Han kollade på mig och kysste mig lätt på pannan. Jag kollade på honom och log, älskade Ulrik. Han öppnade taxi dörren och jag hoppade in, jag satte mig i mitten så att jag skulle få sitta nära Ulrik. Han hoppade in efter mig och la genast sitt huvud mot min axel. Jag drog handen genom hans hår och log smått för mig själv.
- Vart ska ni då? Tjejen som kramat om Ulrik var vår chafför och tittade bak på oss.
- Eh... var det ända jag fick fram, jag kollade på Ulrik som öppnat munnen för att säga något men stängde den tillslut.
- Vi ska till Skandium hotel, Ulrik log mot tjejen och drog sen handen längs mitt ben. Tjejen satte sig tillrätta och började köra.
- Vad ska vi göra där? Jag kollade förvånat på Ulrik och kramade om hans hand.
- Du ska ta det lugnt och vila, Ulrik strök sin hand längs min kind och log. Jag kramade om honom och la huvudet mot hans axel. Jag blundade medan Ulrik strök sin hand längs min arm och jag andades långsamt.
- Juno, vi är framme. Ulrik lutade sig mot mitt öra och viskade lågt. Jag gnuggade mig i ögonen och fick se Ulrik framför mig. Chafffören som kört oss stod bakom Ulrik och höll fram ett papper. Jag reste mig upp och kramade långsamt om Ulrik.
- Skulle du kunna signera? Hon gav Ulrik lappen och log brett mot honom.
- Det är klart! Ulrik log och skrev snabbt på, han gav henne 200 kronor för taxi resan och tog tag i min hand och väskan. Vi började gå in mot ingången och jag blev nervös, varför visste jag inte men hela magen drog ihop sig och det pirrade så sjukt mycket.
- Sätt dig här, jag kommer snart! Ulrik pussade mig på kinden och pekade på en av sofforna. Jag satte mig ner och tog mig snabbt om magen. Jag såg Ulrik gå fram till kassan och börja prata, jag log och fortsatte följa honom med blicken. Han kom snabbt tillbaka med en nyckel i handen, han sträckte ut handen och jag reste mig upp.
- Hur är det? Ulrik la handen om min midja och plockade upp min väska än en gång.
- Jag vet inte, ont i magen, jag kollade på Ulrik och tryckte på hissknappen. Ulrik gick in i hissen och ställde ner väskan.
- Kom hit, Ulrik sträckte ut händerna och jag la dem i Ulriks händer och han drog mig närmare. Jag la huvudet mot hans axel och blundade. Han strök handen mot min rygg och la sitt huvud mot mitt. Jag tittade upp och möttes av Ulriks vackra ögon, han log och strök bort en hårslinga från mitt ansikte. Det plingade till och jag vaknade från drömvärlden, jag gick ut med Ulrik hack i häl.
- Vilket nummer? Jag vände mig och och fick Ulriks näsa en milimeterr från mitt ansikte, nu gick det inte att motstå, jag la handen om hans nacke och tryckte mina läppar mot honoms, jag väntade på att han skulle neka den och trycka sig emot men det gjorde han inte. Tillslut var det jag som släppte hans läppar och mötte hans gnistrande ögon.
- Det är nästa dörr, Ulrik tog min hand och log brett. Jag kramade om den och följde efter.
- Damerna först, Ulrik låste upp och öppnade snabbt dörren. Han pekade in mot rummet och följde snabbt efter mig när jag gått in.
- Oh, herre gud! Hur har du råd med detta? Jag gapade över den syn jag fått, det var en bred dubbelsäng med rosor på överkastet, en buddelpool i badrummet och en stor platt-tv.
- Jo, du vet! Ulrik stoppade och la infrån sig väskan. Jag hoppade ner på sängen och Ulrik kom tätt efter mig.
- Berätta.. Jag kollade på honom och försökte göra "hundvalps minen" men började fnittra istället.
- Jag ringde mamma när du sov och berättade vad som har hänt dig. Hon ringde genast och bokade detta rum och sa att vi skulle vara ensamna. Att du behövde någon som stöttade dig, Ulrik kollade på mig och la sig på rygg. Jag la mig på hans arm och vände huvudet mot honom.
- Men nej! Din mamma kan inte betala allt det här, jag kollade på honom och pekade runt i rummet. Ulrik smålog åt mig och pussade mig på pannan.
- Men du behöver det här, Ulrik strök handen mot min kind och kollade oroligt på mig.
- Jag mår bra, jag kände hur tårarna kom ut när jag sa att jag mådde bra. Jag vet inte hur jag mådde, jag hade en tumör en sån som mamma dött av, min pappa kände inte igen mig, Ulriks mamma betalade en jättesvit som kostat minst 10 000 och jag förstörde för Ulriks kariär. Ulrik torkade bort en av alla mina tårar och la hälften av sig över mig. Han kollade på mig där jag låg och grät, men han sa inget. Jag strök Ulriks kind med min blöta hand och försökte le.
- Du behöver inte försöka, visa mig hur du mår istället, Ulrik kramade om mig och fortsatte följa min blick. Jag kollade mig runt i rummet och sen tillbaka till Ulrik. Visst hade hans mamma rätt, jag behövde det här mer än allt annat just nu, men vad ville Ulrik? Var han med mig bara för att han måste?
- Vill du verkligen vara här? Efter en lång stund, torkade jag mina tårar ochh satte mig upp.
- Det är klart, varför frågar du ens? Ulrik la huvudet i mitt knä och kollade upp på mig. Jag visste inte vad jag skulle svara så jag valde att vara tyst. Jag strök med mitt pekfinger över hans ansikte men kollade hela tiden in i hans ögon.
- Är du hungrig? Ulrik reste sig upp och kollade på klockan.
- Nej, inte så, jag kollade också på klockan, redan 20:15. jag hade inte ätit något på hela dagen men var ändå inte hungrig.
- Ska jag gå ner och köpa något? Det ligger en affär ganska så nära här, Ulrik kollade på mig och ställde sig upp.
- Du behöver inte köpa något till mig, men gå du, jag kollade på honom när han rotade runt i sin jacka och satte på sig sin keps.
- Jag kommer snart, jag lovar, Ulrik pussade mig snabbt på munnen och var sen utom synhåll. Jag satt stilla en stund och bara njöt över kyssen. Efter en stund kände jag min mage som kurrade och bestämde mig för att bada. Göra något och försöka tänka på att jag var hungrig. Jag reste mig upp och rotade igenom min väska, längst ner låg Ulriks mammas bikini. Jag hade glömt att lämna tillbaka den. Jag tog den i handen och gick in till badrummet. Det var gigantiskt, det fanns både dusch, bubbelpool, 2 handfat och en toalett. Jag drog av mig mina shorts och linnet, satte bikinin över min bh och knöt den bakom ryggen. Sen bytte jag snabbt om till bikini trosorna och började hälla upp vattnet. Det fylldes fort och jag hoppade i, det varma vattnet hettade till mot min hud och jag började genast slappna av. Jag lutade huvudet mot en kudde och blundade, värmen kom längre in och jag blev mer och mer avslappnad. Jag hörde en dörr som smällde igen och öppnade ögonen.
- Hemm, Ulrik kom in i badrummet och blev tyst. Han höll i en matkasse och gapade stort åt mig.
- Vad är det? Jag log och kollade på honom jag med. Ulrik ställde ner matkassen och drog av sig tröjan, han hoppade i vattnet efter att han snabbt bytt om till badbyxor och tog min hand. Han satte sig först med ett stort mellanrum.
- Hur är det? Jag flyttade närmare och kollade undrande på Ulrik som satt tyst hela tiden.
- Va? Ulrik kollade förvånat på mig med ett litet smyg leende.
- Mår du bra? Jag kollade på honom och lutade huvudet närmare honom.
- Fantastiskt, Ulrik kollade på mig och la huvudet på min axel. Vi satt tysta och bara kramades.
- Var inte du hungrig? Efter en lång stund bröt jag tystnaden och log mot honom.
- Oj, juste! Sluta själa mig hela tiden, Juno! Ulrik log och ställde sig upp i poolen. Jag skrattade till och ställde mig bakom honom, jag la armarna runt honom och kysste honom i nacken. Han vände sig om och kramade om mig, länge. Jag ville aldrig släppa taget, nu var jag trygg, jag var säker och jag var glad.
-Maten, jag viskade i honoms öra och log sen ett småleende när han kollade på mig. Han släppte och gick upp ur poolen. Han tog den största handduken och sträckte ut händerna. Jag gick in i hans famn och Ulrik stängde armarna runt mig. Han drog armarna upp och ner längs min rygg för att torka mig men jag blev mest varm inuti. Jag lutade huvudet mot hans axel och han pussade mig på huvudet och lät handduken falla ner till golvet. Jag struntade i det och fortsatte njuta av värmen han gav mig. Ulrik tog sin hand under min hacka och lyfte försiktigt på den, jag kollade upp och han log och kollade på min med sina tindrande ögon.
- Älskade du, lämna mig aldrig, Ulrik kramade om mig och släppte mig sen för att gå och byta om. Jag stod kvar på samma ställe i minst tio minuter och sa orden tyst för mig själv. Det var första gången någon sa något sånt vacker till mig, inte ens mamma hade sagt något vackrare. Han menade alltså allt han sa, det kunde jag veta för jag såg glittret i hans ögon och kände det inom mig. Jag kommer klara det här, VI kommer klara det här.
- Har du sommnat? Ulrik la sina händer på mina axlar och kollade på mig. Jag skakade till och log lite smått som svar. Jag tog en handduk och lindade om håret, gick ut till sovrummet och rotade runt i min väska. Jag hade inte mycket kvar som var rent, det mesta hade jag haft när jag bodde hos Ulrik. Jag tog tillslut ett par mjuka shorts och ett linne som jag snabbt bytte om till. Ulrik satte sig på sängen med matpåsen framför sig.
- Vill du ha något? Ulrik pekade på påsen och kollade sen på mig. Jag gick fram och satte mig bredvid honom, kollade ner i påsen och sen på honom. Ulrik höll en klase vindruvor i handen och stoppade i sig en i taget.
- Är det din middag? Jag kollade förvånat på Ulrik och reste mig sen uppp, tog påse och gick till den lilla köks delen som fanns i slutet av rummet. Han hade inte köpt mycket men det fick duga, ett paket pasta, en lök och lite kykling bitar fick bli vår middag. Jag kokade upp pastan och stekte snabbt resten av maten.
- Vad gott det luktar, Ulrik stod bakom mig och kollade på maten genom min axel. Han la händerna runt min midja och andades in i min nacke.
- Sluta nu, om du vill ha någon mat, jag vände mig om och mötte hans fantastiska ansikte. Det gick knappt att titta på honom utan att det pirrade till av lycka i hela kroppen. Ulrik släppte mig inte utan lät sina händer slappna av runt min midja och sen stå stilla och kolla på mig när jag skölde av det sista stekpannan. Jag la upp allt på en stor tallrik och ställde den på soffbordet. Ulrik hämtade två gafflar och satte sig bredvid mig.
- Mmm, vad gott! Ulrik log åt mig med munnen full av pasta. Även då var han det sötaste jag sett. Han tog upp tallriken i sitt knä, lindade upp lagom mycket pasta runt sin gaffel och stoppade in i min mun. Jag tuggade långsamt och log mot honom. Vi satt tysta och åt av den lilla middag vi fått, klockan var mer än tolv då Ulrik ställde sig och diskade av tallriken. Jag gick och la mig i sängen, lutade mig ner och la huvudet på kudden. Jag följde Ulrik med blicken när han kom närmre mig. Jag log men satt mig inte upp, krafterna orkade inte. Jag var så trött och det var nog Ulrik med för han la sig bredvid mig och gäspade stort.
- Vet du? Jag la mig på sidan så jag kunde se Ulriks ögon. Ulrik gjorde likadant och vi låg nära varandra. Jag sa inget mer utan lutade bara huvudet närmare honom och blundade. Ulriks andetag blev lugnare och långsamare, jag kom in i samma rytm och somnade.
Del 21!! =)
Min kropp började långsamt lugna ner sig och känna Ulriks puls. Jag andades i samma takt som honom men skakade till några gånger, min kropp gjorde fortfarande ont men det hade lugnat sig. Vi hade legat bredvid varandera på sjukhussängen i flera timmar, vi hade inte sagt någonting bara kramat om varandra och jag har försökt sluta gråta.
- Hur mår du? Ulriks röst var mjuk, lugn och len. Jag kände hur det pirrade till i kroppen men försökte tränga bort det.
- Bättre, Jag fick fram en viskning och hörde hur mesigt det lät. Ulrik placerade en hårslinga mot mitt öra och drog sen sin hand mjukt över min kind. Han var varm och gav mig pirrningar så fort han rörde mig.
- Vill du ha något att äta? Ulrik satte sig upp och kollade in i mina ögon, han log och släppte min hand.
- Gärna, men jag vill inte att du ska gå, än en gång lät det så fel men jag struntade i det och log bara mot honom.
- Jag blir borta i max 10 minuter, Han reste sig upp och satte på sig sin keps som ramlat av när han kommit in till mig.
- Okej, jag log mot honom och blev varm i kroppen när han log tillbaka. Jag ÄR kär i Ulrik, Jens Ulrik Munther. Jag har alltid varit kär i "kändisen" Ulrik men när man lär känna honom blir det bara bättre, han är fantastisk även fast han som alla andra har små brister. Jag skulle inte kunna tänka mig att någon annan som "pojkvän".
- Tillbaka, har du saknat mig? Ulrik kom in genom dörren med 2 frallor i handen. Jag vaknade ur mitt tänkade och log.
- Det är klart, jag lipade mot honom och satte mig upp i sängen. Ulrik gav mig en fralla och satte sig sen på en stol bredvid sängen.
- Hur är det med benet föresten? Ulrik kollade oroligt på mig.
- Det är bra, tror jag iallafall, jag tog en tugga av mackan och kollade på honom där han satt och tuggade i sig sin macka.
- Dem ska kolla på benet idag och sen får jag nog åka härifrån, jag kollade ner på mina ben, ville inte möta hans blick.
- Va bra, hoppas det inte är något. Vart ska du sen då? Ulrik log först en ändrade sig snabbt till sin allvarliga sida.
- Jag vet inte, jag tittade upp och mötte hans blick iallafall. Han kollade in i mina ögon, hans fantastiskt fina ögon som bara glodde på mig. Vi sa inget mer, satt och åt av frallorna tills en sjuksköterska kom och hämtade mig för undersökning.
- Får Ulrik följa med? Jag kollade först på sköterskan och sen på Ulrik.
- Tyvärr, ingen annan än passienten och läkare, hon kollade på mig och log mot Ulrik.
- Jag väntar här, jag lovar! Ulrik gick fram till mig och kramade om mig.
- Tack! Jag log och pussade honom lätt på kinden. Sköterskan drog snabbt ut mig och in i ett vitt rum. Där stod en man i 50 års ålder och log mot mig. Jag lutade mig bakåt och blundade. Ett stick kom i armen och det blev svart.
- Sådär, den 50 åriga mannens röst hördes och hans ansikte kom upp när jag blickat några gånger för att få igång kroppen. Sköterskan puttade iväg mig till mitt rum, det var tomt. Jag hämtade efter andan, greps av panik. Han hade lovat att vara där när jag kom.
- Vi får resultaten senare idag, Sköterskan tittade på mig en gång och gick sedan. Jag drog upp benen mot mig och kurade ihop mig till en lite boll. Jag låg på sängen och grät, hur kunde han göra såhär mot mig?
- Ulrik var är du? jag hämtade andan än en gång och viskade ut i tomma intet.
- Här, jag kände en hand på min axel och vände mig snabbt om. Där stod han med en bukett, ett kort och en godispåse. Han satte sig bredvid mig och kramade om mig läänge.
- Fan för dig, Ulrik, jag kramade om honom och kände hur klumpen sakta smälte.
- Förlåt, men trodde du behövde detta, Ulrik släppte mig och ställde fram sakerna han handlat.
- Haha, tack så mycket, jag skrattade till och log stort. Ulrik kramade om mig och jag kände värmen han förde vidare till mig. Jag släppte honom lätt och kollade vad som fanns i godispåsen, det var geléhjärtan, hallon, chokladbitar och massor med annat. Jag tog ett hjärta och gav det sen till Ulrik,
- Det här är mitt hjärta som du tagit, jag lutade mig och la huvudet i hans knä. Ulrik tog påsen och rotade runt i den.
- Det här är mitt hjärta som du tagit, han höll fram en geléråtta och skrattade.
- Tack, jag åt upp godisen och tog hans hand. Jag höll den framför mig och undersökte den noga.
- Hittar du något kul? Ulrik log mot mig och skrattade till. Jag tog bort hans hand och kollade rakt in i hans ögon.
- Nu gör jag, jag reste mig upp och kramade om honom, mjukt och länge. Jag la min arm och hans nacke och kysste honom lätt på munen. Han sa inte emot utan kysste mig tillbaka. Ulrik släppte mig löst och tittade in i mina ögon, han log och la sig ner. Jag log tillbaka och la mig ner på hans arm.
- Jag har gillat dig sen första ögon-kontakten vi fick hemma hos dig, Ulrik pratade lågt och pillade med mina fingrar.
- Jag har gillat dig hela tiden, men har tvingat mig att säga nej, jag kollade runt i rummet och slöt mina fingrar runt hans hand. Sen sa vi inget mer, bara låg och myste på sängen. Ibland släppte vi taget men oftast höll vi varandra i handen eller kramades. Nu, nu mår jag bra.
- Dags att få reda på resultatet, sköterskan öppnade dörren och kollade mot oss.
- Jahapp, Ulrik tog min hand och satte sig upp. Jag satte mig upp och ställde mig på benen. Sköterskan började gå och jag och Ulrik kom efter. Jag tittade på honom och ha log som svar. Vi satte oss på två stolar i ett litet kontor, det fanns inte mycket att kolla på så jag beslöt mig för att kolla ner på våra händer som var ihop limmade.
- Jaha, läkaren som kollat mig satte på sin glasögonen och kollade på oss.
- Vad är det som hänt? Ulrik kollade frågande på honom och kramade om min hand lite hårdare.
- Det finns en bra och en dålig sak, läkaren kollade på sin dator och sen tillbaka på Ulrik. Jag släppte inte blicken från våra händer utan "mm:ar" lite då och då.
- Och? Ulrik tar tag i min haka och lyfter upp mitt huvud. Han kollar på mig och kysser mig på kinden.
- Jag kan börja med att säga att det inte är några problem med benet men när vi rönkade dig hittade vi ett annat problem, han gjorde ett uppehåll och smuttade på ett glasvatten han hade bredvid sig. Jag kramade Ulriks hand hårdare och kände klumpen i bröstet. Ulrik strök sin hand mot min kind och kollade på mig.
- Så vad är det? Jag vågade tillslut säga något och kollade irriterat på läkaren.
- Du har en tumör i hjärnan, men den är liten så det går att bota, men du kommer känna dig trötta och vilse under den perioden, Läkaren tittade på mig och sen på Ulrik. Vad var det nu han sa? Har jag cancer? En tumör? Klumpen inom mig blev bara större och större och jag blev yr.
- Okej, när börjar ni? Vad ska vi göra? Ulrik lät lugn men orolig. Han kramade om min hand och jag lutade mig mot hans axel.
- Vi börjar så fort så möjligt, det Juno ska göra är att ta 10 tabletter om dagen, läkaren drack ur sitt glas och skrev sedan ner något på ett papper. Ulrik nickade och pussade mig på huvudet, jag visste inte vad jag skulle göra eller säga. Något inom mig håller på at dö, Den kärlek jag nyss kände är borta, allt jag kände är borta. Vad kommer hända nu? Läkaren gav oss en lapp som Ulrik snabbt la i fickan sen reste han sig upp tog min hand och tackade läkaren. Vi gick tysta genom korridoren och kom sen fram till "vårt" rum. Jag slängde mig på mage på sängen.
- Älskade Juno, Ulrik la sig bredvid mig och strök med handen över min rygg. Klumpen jag hade inom mig är påväg att komma ut för jag började med att snyfta och sen kom forsen. Jag hade släppt Ulriks hand och låg och täckte mitt ansikte, som nog såg förjäkligt ut.
- Vi klarar det här, hörru? Efter flera timmar sa Ulrik äntligen något. Jag letade efter hans hand som snabbt la sig i min. Jag sa inget men jag tror Ulrik förståt att jag inombords ler.
- Vet du? Ulrik la sig på rygg igen och kramade om min hand. Jag vände mig om och kollade på den underbara skapelsen.
- Aa, jag la huvudet på hans axel och torkade den tår som kommit ner.
- Jag älskar dig, Ulrik log och strök sin hand från min kind, ner till axel, den snuddade vid min höft och la sig sen på min mage. Den stora klump jag haft inom mig, att jag skulle vara ensam var borta. Ulrik fick mig att få bra även om jag precis fått veta att jag har cancer. Jag log mot honom och kramade om hans hand. Ulrik pussade min kind och strök bort mitt hår från ansiktet.
- Jag älskar dig oxå, jag kollade på honom och kände pirret komma igen. Ulrik la sig på sidan och kollade på mig. Jag kände hur mina kinder blev hetare och rödare, jag strök handen genom hans hår och log ännu bredare.
- Vi klarar det här, visst gör vi?
Del 20!!!
Hej munthers! Hur har ni det? jag har en liten fråga, vill ni ha bilderna först eller sist?
Jag kollade en sista gång på dörren, Ulrik hade nu kommit ut. Han sprang efter mig, han nuddade min hand men jag slet mig loss. Mitt ben värkte men jag ökade ändå farten, smärtan av såret var inget emot den jag hade inom mig.
- Juno snälla, kan vi inte prata? Ulrik slet nu tag i min hand och drog mig närmare.
- Om vad? Jag slet mig än en gång fri och kikade nu efter vart bussenhållsplatsen låg. Ulrik stannade bakom mig, han sa ingenting bara stod och glodde. Jag tror han gav upp hoppet, var det inte så svårt? Det högg tag i mitt hjärta igen, så jag var inte så mycket värd? Jag såg nu bussen stanna in vid en stolpe, busshållsplatsen. Jag började småspringa, sket i smärtan som nu spred sig högre upp. Chaffören log mot mig när jag tillslut kommit på. Jag pustade ut och började rota i mina fickor.
- Någonstanns måste den ju vara,, jag små pratade med mig själv, väldigt stressad.
- Det är lugnt jag bjuder, chaffören log och pekade bakåt. Ett typiskt varsågod nu åker vi.
- Tack så jätte mycket, jag försökte låta så glad jag kunde och log tillbaka. Det var nästan tomt på bussen, jag gick långt bak och satte mig vid ett fönster. Äntligen kunde jag pusta ut. Men vart ska jag? Jag tog upp min mobil och kollade klockan 23:42. Jag kan inte ringa hem nu.
- If you wanna know, tonerna av soldiers blev allt högre i bussen, jag kollade mig runt och märkte att det var min mobil. *Ulle :D* lyste det upp på min skärm, jag tryckte snabbt på rödlur och stängde av den. Just nu orkade jag ingenting, jag vill bara krypa ner i min säng. Jag lutade huvudet mot fönsterruntan och titta ut. Vi åkte förbi havet, en kiosk och centrumet. Allt hade minnen från sig. Även fast "vi" inte hade varit där, det skrek Ulrik om allt jag tittade på.
- Nästa, Falkenberg.. Jag tittade mig om och ruskade på mig. Jag var "hemma". Klockan var nu mitt i natten, det var bäcksvart. Jag tryckte på stoppknappen, tog min väska och ställde mig vid dörren.
- Vart är hem? Jag satte mig på en bänk som fanns vid glasskiosken jag och pappa brukade gå till, eller vi hade gått dit när jag var typ 4. Jag tittade mig om och insåg att jag inte kände igen mig, var ska jag? Jag tog tillslut upp min mobil, ignorerade alla missade samtal jag fått av Ulrik och ringde hem.
- Hallå? en bekant, trött röst hördes i luren.
- Pappa det är jag, kan du hämta mig? Det värkte i mitt ben och jag kände hur en klump i magen bildades.
- Muno? Kuno? Suno? Var är du? Pappa lät förvirad och sch:ade åt någon i bakgrunden. Jag la på och höll mig för magen, nu värkte det så sjuktmycket. Min pappa vet inte vad jag heter, han har troligen en ny tjej, min "kille" är dum och fattar inte vad han gjort, vad ska jag göra? Jag la mig ner på bänken och loggade in på facebook, min ända vän nu. Inget hade hänt, konstigt. Jag var vän med några få personer och dem flesta var munthers. Jag sökte på Ulrik Munther i sökrutan och tryckte mig fram till hans sida. *Finns det någon bättre än dig? Jag älskar dig!* Var den första kommentaren som stod på hans sida.
- DET ÄR INTE SANT! HAN ÄR EN IDIOT! Jag satte mig upp och skrek ut, jag bara skrek. Skrek av ilska, sorg och smärta, det kunde inte blivit värre. Jag loggade ut från facebook och la ifrån mig mobilen.
- Behöver du hjälp? En man i 40 år ålder satte sig på huk framför mig.
- Ja, var det ända jag fick fram.
- Vad vill du ha hjälp med? Hans blåa ögon undersökte mig från topp till tå, hans blick stannade på mitt ben.
- Skjuss till sjukhus, jag visste inte vad dem på sjukhuset skulle kunna hjälpa till med men där var jag ensam och trygg. Manen lyfte upp mig och tog min väska i sin hand. Han satte ner mig i en svartbil, jag fick min väska i knät och kramade om den.
- Hej, föresten! Jag heter Mats, vad heter du? Mannen hoppade in och satte sig i förarsätet bredvid mig och log. Han gasade och körde i riktining mot sjukhuset.
- Juno, jag kollade ut mot vägen och kramade väskan hårdare.
- Är det någon du vill ringa? Mats svängde och nu såg man sjukhusskylten.
- Nej, jag gav bara korta svar för det var det ända jag orkade. Vi körde in i garaget och Mats öppnade min dörr. Utan att jag sagt något lyfte han mig och började gå in mot sjukhuset. Hans famn var mjuk och varm, jag la huvudet mot hans axel och blundade.
- Skulle vi få komma in direkt? Mats bröstkorg rörde sig och jag vaknade till.
- Ja, det här vägen, en främande röst hördes och vi följde efter henne. En dörr öppnades och vi steg in, Mats la försiktigt ner mig på sängen och satte sig på en stol bredvid mig.
- Så vad har hänt? Damen som visat oss in kollade på mig och tog tag i min väska. Hon ställde ner den på golvet och log mot mig.
- Allt, jag letade efter en hand att hålla i men ingen fanns.
- Kan du förklara lite bättre? Sjuksköterskan kollade undrande på Mats och nickade mot mig.
- Jag har ramlat och gjort illa benet, mitt hjärta är krossat, jag mår illa, mer ville jag inte berätta och kramade om mig egen hand.
- Ska vi kolla på benet? Sköterskan lindade av mitt linne och börade trycka på ställen runt benet. Jag ryckte till varje gång och kände klumpen i magen växa. Hon tvättade av benet och strök mig över pannan.
- Ska vi ringa någon åt dig? Du kommer bli kvar här, Hon kollade på mig och gav mig en "mammablick".
- Jag messar min mamma sen, jag log mot henne och nickade.
- Va bra! Sköterskan nickade mot Mats och gick ut.
- Klarar du dig själv? Mats ströck min panna.
- Aa, tack så mycket! Jag log och kände värmen inom mig. Mats log tillbaka och gav mig en lapp, sen gick han och det blev tyst.
- Du måste ringa Ulrik, sa en röst inom mig.
- Varför? Han kommer väl bara skratta åt mig, Jag svarade mig själv med en arg blick och tog mig för magen. Tydligen bestämde rösten inom mig för jag tog upp min mobil och letade efter hans namn i kontaktlistan, Ulle :D. Jag tryckte på grönlur och det började pipa.
- Juno? Ulrik lät väldigt trött men ändå glad. Jag viste inte vad jag skulle säga, visste inte ens varför jag ringt.
- Aa, jag kände tårarna som forsade ner från mina kinder.
- Var är du? Hur mår du? Ulriks röst hamnade i min kropp och värmde hela mig.
- Skit, Sjukhus! Jag snyftade till och försökte slappna av. Jag skakade, snyftade. Hela jag exploderade.
- Vad gör du på sjukhuset? Ulrik lät jätteförvånad och snyftade till han med.
- Ont, kan inte slappna av, inget hjärta kvar. Jag huttrade till och stammade till.
- Jag kommer, sluta inte prata med mig, jag hörde att han rörde på sig och sen höll för mobilen.
- Jag vill inte att du ska komma, du behöver inte bry dig, Jag älskar dig, jag är rädd, snälla kom, mitt hjärta värker, jag behöver dig, du behöver inte mig, jag stammade ut allt jag hade inom mig och snyftade mellan varje mening. Ulrik sa ingenting han satt helt tyst, jag hörde en motor starta och blev tyst.
- Snälla säg något, Ulriks röst värmde mig och jag började viska samma saker igen. Jag skakade mer och mer, min mage knöt sig och jag vred och vände på mig. Jag hade släppte mobilen och låg nu och kramade om kudden. Jag hade ingen aning om vad klockan var eller om någon såg mig nu, men det gick inte att hjälpa. Jag kände klumpen i magen växa, jag blundade och började skrika.
- Allt kommer bli bra, En välbekant Ulrikröst hördes bakom mig, han ströck sin hand över min rygg och satt sen tyst. Jag slutade skrika och letade efter hans hand. Ulriks hand tog tag i mig och kramade försiktigt om mig. Vad skulle jag göra utan honom? Vad skulle jag vara?
Del 19
Hejhej! Vad tycks om en till del? Var ganska länge sedan en kom, men först en kommentar...
Tja , precis läst alla dina inlägg och de du skrivit. Super bra! men kan du inte berätta lite om dig själv som författare. Hur gammal är du? bygger karaktären på dig själv osv? Blev sååå glad när jag fick denna kommentar, klart jag kan berätta lite om mig själv (finns inte så mycket).
Jag är en tjej på 13 år, som älskar Ulrik Munther, hästar och min familj och vänner. Berättelsen bygger inte på mig, det är en blandning mellan mina drömmar och mardrömmar kan man säga. Jag gillar att skriva berättelser, för min fantasi är väldigt hög. Därför började jag med en novell. Kommentera gärna om ni har fler frågor ;)
Jag kände Ulriks läppar när dem nuddade mina, min kropp ville fortsätta, ta emot kyssen och bara kramas men mitt huvud sa något annat. Jag satte armarna mot hans bröst och tryckte löst ifrån mig.
- Hur är det? Ulrik släppte mig och la armarna ner mot sina sidor.
- Jag vet inte, jag vet ingenting längre, jag vände bort huvudet och tittade ut mot havet. Jag kände hur magen spände sig och klumpen i halsen började växa. Ulrik kramade om mig och torkade bort dem tårar som börjat blivit fler och fler.
- Kan du inte berätta vad som händer inom dig? Efter en lång paus var han tvungen att ställa frågan. Jag la huvudet mot hans axel och suckade.
- Jag vill så gärna vara med dig, jag vill att det ska var "vi". Sedan första gången jag träffade dig har jag känt mig lugn och avslappnad. Jag mår så bra, du är den ända som finns där för mig som ställer upp när som helst. Och nu när jag fått veta att du älskar mig är det svårt... jag tog en paus, strök bak håret och torkade en tår.
- Varför? Ulrik tog min hand och kollade oroligt på mig.
- Jag är rädd, kolla vad dina fans gjorde! Jag vill inte göra så du mister fans. Kommer du ha tid för mig isåfall? Om det blir vi? Eller blir du för upptagen av musiken? Frågorna bara sprutade ur mig, jag har haft dem inom mig så länge nu, har velat säga dem men inte vågat.
- Hur kan du göra så jag förlorar fans? För att du gör mig till den lyckligaste på jorden? Klart jag kommer ha tid för dig, jag kan ställa in konserter ifall du mår dåligt, du får väl följa med mig när vi reser. Jag blir inte för uppptagen med musiken, isåfall är det bara ruska om mig så jag vaknar och ser vilken tur jag har. Ulrik log mot mig, det syntes att han menade det han sa.
- Okej, jag log och strök handen mot hans kind. Jag kände hur mitt hjärta slog dubbla slag, min mage exploderade nästan jag har aldrig varit såhär lycklig. Ulrik öppnade sin famn och jag la mig i den. Jag la huvudet på hans bröst och bara njöt, fanns det något bättre än att vara i hans famn? Tiden stod helt stilla där vi var, sittandes längst ut på bryggan och bara kramades.
- Men vem har vi här? Jag satte mig snabbt upp och vände mig om, där stod en kille i Ulriks ålder han hade brunt hår, gröna ögon, en grå t-shirt och ett par trasiga jeans.
- Tjena, Ulrik ställde sig upp och gav killen en "give me five". Bakom dem stod ett gäng tonåringar som precis kommit ner från skogen.
- Det här är Juno! Ulrik hjälpte mig att ställa mig upp och presenterade mig inför alla.
- Hej! Dem flesta ungdomar vinkade till mig och spred sen ut sig på bryggan och stranden.
- Vilka är det här? Jag lutade mig mot Ulrik och viskade.
- Det är mina kompisar, Ulrik log och tog min hand. Han satte sig vid ett gäng med killar och tjejer, dem flesta var nog tillsammans för dem satt och tafsade eller kysste varandra.
- Det här är Anton, en god vän till mig, Ulrik pekade på killen med det bruna håret som först gått ut på bryggan. Anton satt bredvid en blond tjej, hon hade magtröja och väldigt korta short. Hon höll någon i sin hand som både hon och Anton drack av, vin.
- Hej, jag fick knappt ett ljud ur mig. Jag hatar att vara nära folk, speciellt undomar runt min ålder som jag aldrig träffat.
- Så det här är tjejen du snackat om? Anton pekade på mig och sträckte fram flaskan till Ulrik. Jag reste mig upp och gick in i skogen, nu fick det vara nog. Klockan var nog väldigt sent, för jag såg ingenting när jag små sprang på stigen genom skogen. Min mage gjorde så ont och mina tårar forsade än en gång ner från mina kinder.
- JUNO!! VÄNTA!!! Jag ökade tackte när jag hörde den kända rösten. Hur kan han? Varför? Jag såg ingenting, det var bäcksvart och tårarna gjorde så det var svårt att öppna ögonen. Jag orkar inte mer.
- Aj, jag kände hur mitt ben började koka, nu gick det inte att springa längre. Jag stannade och tog handen mot benet, det kände blött och varmt, jag blöder. Jag satte mig ner mitt i gången, jag tog av mig linnet och virade det runt mitt ben.
- Juno! Vad hände? Jag rörde inte en blick när jag hörde han röst, ville inte se honom just nu. Ulrik satte sig bredvid mig och kollade först på mig och sen mitt ben. Utan att säga något lyfte han upp mig. Jag kände hans varma händer när dem nuddade min rygg, han strök handen mot mitt ena ben och andades i min nacke. Jag blundade när vi kom ut genom skogen, ut på en liten bilväg, det var nästan tomt på bilar, en bil kom körande mot skogen, säkert en av Ulriks alla vänner. Dem körde förbi oss och tuttade högt. Då kom jag på att jag bara hade bh på mig.
- Bry dig inte om dem, Ulrik pussade min hals och drog mig närmare honom. Jag låg fortfarande i hans famn, men denna gång njöt jag inte lika mycket som förut. Jag hade inte sagt något under den stund vi gått.
- Då var vi framme, Ulrik ställde ner mig och plockade upp nyckel, han öppnade tyst dörren och bar in mig. Han stängde den snabbt och tyst, lyfte upp mig igen och trippade så tyst det gick upp för trappan. Han la ner mig i sin säng, tände lampan och satte sig bredvid mig.
- Kan du inte snälla prata med mig! Ulrik strök sin hand längs min arm och försökte se så ledsen ut som möjligt.
- Vad ska jag säga? Du snackar om mig med din kompis? Du låter mig stå ut med 20 främlingar? Du sa att du gick till stranden helt ensam? Ingen visste om det? vart ska vi börja? Jag viskade men lät ändå arg, jag hade struntat i det andra som tyngde mig, nu var det Ulrik det gällde.
- Jag har aldrig snackat om dig med Anton! Ulrik lät jättearg nu, hans röst blev högre och hans ögon blev smalare.
- Varför sa han det då? jag lät livrädd, Ulrik såg ut att kunna slå mig när som hälst.
- Jag vet inte, men vem tror du på? Mig eller Anton? Ulrik lugnade ner sig en aning och tog nu min hand.
- Just nu vet jag inte, jag släppte hans hand och satte mig upp.
- Vad har jag gjort? Ulrik tog tag i mina axlar och drog mig lätt ner.
- Du sa att det var till standen du gick när du ville vara ensam, och sen kommer ett gäng på 20 främlingar till "din" strand, jag kollade mig runt i rummet, ville inte möta hans blick.
- Förlåt, jag ville bara se dig lycklig, Ulrik ströck handen längs min kind och la handen på det ben som blödde.
- Tack! Jag var lycklig! Ska du behöva ljuga för mig för att göra mig lycklig? Det ända som behövdes för att jag skulle må bra var du! DU var den ända som fick mig att le, som gjorde mig varm inombord! Men nu, nu vet jag inte! Jag reste mig upp, trots att benet värkte, jag plockade upp min väska och tog på mig en ny tröja. Sen stapplade jag ner för trappan och ut genom dörren. Dörren där Jens Ulrik Munther bodde....
Del 18!
- Det behövs väl inte? Ulrik log och visslade
- Du kan få låna den här! Ulriks mamma gav mig en gul bikini och log.
- Tack så mycket, jag tog emot den och log tillbaka.
- Då drar vi! Ulrik tog min hand och sprang upp för trappan till sitt rum. Han drog ut en låda och tog upp ett par badbyxor.
- Funkar dem här? Ulrik lyfte upp ett nytt par och kollade på mig.
- Dem blir perfekta, jag log och kramade om honom. Nej sluta nu Juno. Jag håller på att bli kär i Ulrik, Jen Ulrik Munther! Hur ska jag göra? Ulrik släppte taget om mig och jag kollade på honom. Han var perfekt. Men har han tid för en tjej? Känner han likadant?
- Ska vi byta om nu eller på stranden? Ulrik väkte mig ur mina drömmar och jag skakade på mig.
- Vi kan byta om nu! Jag log och följde efer Ulrik. Han gick ner för trappan och in i badrummet. Jag stannade till utanför eftersom jag trodde han ville byta om själv.
- Skulle vi byta om? Ulrik log och gav mig en svart handuk.
- Jag kommer, jag gick in i badrummet och låste dörren efter mig. Jag satte handuken runt mig och började ta av mig byxorna. Ulrik hade redan satt på sig sina byxor och stod där utan tröja.
- Ska jag hålla? Ulrik gick närmare mig och tog tag i handuken.
- Gärna, jag släppte taget om den och hoppades på att Ulrik inte skulle titta. Jag var nästan klar hade bara toppen kvar. Jag sträckte upp armarna och drog tröjan över huvudet.
- Du är så vacker, Ulrik stod och glodde på mig hela tiden. Jag kände hur varm jag blev inombords, jag satte bikini toppen över min bh och prövade så att det skulle funka. Nu spred sig värmen ända ner till tårna. Jag kände Ulriks mjuka händer mot min rygg, han tog tag i snörena och knöt en prydlig rosett. Han hjälpte mig också med snöret runt halsen och att knäppa upp bh:n.
- Är du klar nu sego? Ulrik log och kastade bh:n på mig.
- Eh, ja, jag tog alla mina kläder och la dem i en prydlig hög på golvet. Jag tog handuken och knöt den runt mig. Mina kinder var säkert knallröda och mitt hjärta dunkade högre än någonsin.
- Ha det så roligt! Ulriks mamma vinkade efter oss där hon stod vid dörren. Ulrik tog min hand och vi gick igenom en skog. Vi små pratade under hela promenaden genom skogen. Där skogen slutade kom vi ut till en liten klippa. Bredvid klippan fanns en lite brygga med en stege.
- Åh vad vackert! Jag kollade på Ulrik och sen ut mot havet.
- Det passar för en vacker tjej, Ulrik log och gick ner mot bryggan. Jag följde efter honom och små log hela tiden. Han kallade mig vacker!
- SISTEN I! Ulrik slängde handuken på bryggan och hoppade bomben ner i vattnet. Jag slängde av mig min handuk men jag tog stegen ner.
- Är du en badkruka? Ulriks händer landede på min rygg och jag skakade till.
- Nej, men det är kallt! Jag tog ett steg till av stegen. Ulrik kramade om mig bakifrån och lyfte ner mig i vattnet.
- AAAAAAAAH! SKIT UNGE! Ulrik släppte mig inte även fast jag sprattlade som en fisk och dränkte honom med vatten.
- Det var väl inte så farligt? Ulrik släppte mig och stor log. Han simmade några simtag ut från bryggan och ställde sig på en sten som fanns på botten.
- Det var du som värmde mig, jag blinkade med ena ögat och dök ner i vattnet. Jag kom upp precis vid Ulrik där han stod på sin sten. Jag ställde mig på stenen bredvid honom och han kramade om mig. Det var så perfekt. Men jag fick stå emot mina känslor. Jag kan inte vara kär i en kändis! Hur kommer mitt liv vara då? Kolla bara vad som hände idag! Jag fick tvinga mig själv att inte komma närmare honom så att vi stod och hånglade på en sten. Jag kan inte. Ulrik kände att jag inte ville kramas mer och släppte mig. Jag hoppade ner i vattnet och simmade långt bort. När jag kom upp över ytan forsade tårarna ner. Hoppas det bara såg ut som vatten droppar.
- Vad är det? Ulrik simmade efter mig och lät väldigt orolig. Jag tror han förstod att det inte var vatten.
- Det är inget, jag doppade ner huvudet en gång till men möttes av Ulriks blick när jag kom upp.
- Snälla prata med mig, Ulrik tog tag i mina höfter och kollade in i mina ögon.
- Jag vet inte vad jag ska säga, jag lutade huvudet mot hans bröst och blundade. Ulrik strök handen längs med min rygg och pussade min på huvudet. Åh det kändes så bra! Vad ska jag göra? Vi stod helt tysta och bara kramades. Solen började gå ner och vattnet blev kallare för varje minut.
- Ska vi gå upp och prata? Ulrik kramade om mig och bar mig upp för bryggan. Jag hämtade min handuk som jag slängt vid början av bryggan och satte mig bredvid Ulrik. Vi satt längst ut och kollade ut mot vattnet. Jag lutade huvudet mot hans axel och kramade om hans hand.
- Tack för att du finns! Det lät jättelöjligt när jag viskade ut det men det kom från hjärtat. Ulrik sa inget han la handen om min nacke och kysste mig. Det var det perfekta stället, vid havet, vid solnedgången men det kändes inte helt rätt...
Del 17
Förlåt för den usla uppdateringen men det är ju sommarlov och jag ska fösöka njuta av sommaren, så det kommer bli väldigt få kapitel under sommaren.
Jag öppnade snabbt bildörren och hoppade in. Jag smällde igen dörren så att Ulrik skulle höra.
- Jag måste gå, Ulrik vinkade hejdå till tjejerna och hoppade in bredvid mig. Han kramade om mig men jag försökte undvika honom. Jag orkade inte mer.
- Snälla prata med mig, Ulrik pussade mig lätt på pannan och försökte torka bort tårarna som rann ner från min svullna kind.
- VAD SKA JAG SÄGA? Jag krånglade mig ur Ulriks famn och öppnade bildörren. Jag började gå, in mot en skog medans tårarna forsade ut. Jag hörde en bildörr smällas igen och Ulrik var snart bakom mig. Ulrik tog hag i min hand och drog mig nära sig. Jag lutade huvudet mot hans axel och blundade. Vi stod bara där och kramade om varandra ingen sa något, det var helt tyst.
- Jag sa ju det, tillslut hade jag hämtat mig och kollade honom i ögonen. Jag torkade bort några tårar och började gå mot bilen.
- Vi fixar det, Ulrik sprang efter och öppnade snabbt bildörren och vi hoppade in. Jag la huvudet mot fönstret och blundade.
- Ska vi stanna och äta? Ulrik flyttade ett säte och satte sig nära mig. Han kramade om mig bakifrån och la huvudet mot min axel. Jag tog tag i hans hand och kramade om den. Jag visste inte vad jag skulle säga så jag var tyst. Bilen började åka och vi stannade snart vid en mack. Jag och Ulrik gick in och handlade medans hans mamma tankade.
- Du måste skämta! Jag pekade på en av skallertidningarna och Ulrik kollade.
"Ulrik har det kul med sin dolda flickvän" en bild på mig och Ulrik när vi låg i gräset var på framsidan av tidningen. Ulrik ställde sig i kön medan jag bläddrade fram till sidorna där det stog om oss.
- Ta hit den, Ulrik tog tag i min hand och jag ställde mig i kön bredvid honom.
- Vad vill ni ha då? killen i kassan log brett åt oss.
- Vi tar 3 grillade, 1 cola och den här, Ulrik log och la fram tidningen.
- Det blir 83 kronor, kassören hämtade korvarna och gav dem till oss. Han tog emot pengarna och vinkade hjedå. Ulriks mamma hade parkerat vid ingången och vi öppade snabbt in.
- vad köpte ni? Hon kollade bak och log.
- En skit tidning, korv och en cola till mig och Juno, Ulrik gav henne korven och log tillbaka. Jag åt snabbt upp korven så att vi kunde kolla vad som ståg i tidningen.
Ulrik och hans flickvän vill inte visa sig inför världen, men vi har hittat några riktigt fina kort och fått intervjuva dem, stod det som rubrik.
- Jag vill inte läsa, jag slängde bort tidningen och lutade mig mot Ulriks knä. Han strök handen igenom mitt hår, det var knäpp tyst under hälften av bilresan. Jag låg i hans knä och bara kollade på honom. Han är så vacker, tänk vilken tur jag har.
- Ska vi sätta på radion? Ulriks mamma väckte mig ur mina drömmar.
- Visst, jag satte mig upp och kramade om Ulrik.
- Du är så vacker, viskade jag till Ulrik och kände värmen som spred sig i kroppen när jag hörde att det var Soldiers som började spelas.
- If you wanna know, you wounded me, Vi satt alla 3 och gapade med till Ulriks underbara röst som spelades från högtalarna.
- Vad fint du sjunger, Ulrik kramade om mig när låten tonades ut.
- Haha, det var nog din egen röst du hörde, jag log och började skratta.
- Men allvarligt, vi borde sjunga tillsammans! Ulrik log men lät ändå allvarlig
- Bara i duschen, jag log och la mig i hans knä igen. Ulrik och hans mamma började små skratta och jag kunde inte hålla mig jag häller. Vi satt och skrattade hela resan åt ingenting. Tillslut parkerade hon på deras tomt och Ulrik var snabb och öppnade min dörr.
- Välkommen hem! Ulrik kramde om mig och jag hoppade upp på honom som den där fjortisen gjort. Men Ulrik såg lite gladare ut nu.
- Ska vi dra och bada? Ulrik snurrade runt och log
- Är du för het? Jag hoppade ner och kramade om Ulrik
- Jag tänkte mer för din skull, Ulrik blinkade med ena ögat och öppnade bakluckan. Ulrik plockade upp sin gitarr och munspel. Jag stängde luckan efter honom och hoppade efter honom.
- Men jag har ingen bikini!
del 16!!
Ulrik öppnade bildörren och jag hoppade in.
- Vart ska vi? Jag log och kollade på Ulrik som hoppade in och satte sig bredvid mig.
- Det bilr en överaskning! Ulrik log sitt lilla lömska leende och slog mig lätt på armen. Jag skrattade och lutade mig mot hans axel. Men vad ska alla munthers tro. När jag kommer gående med Ulrik?
- Vad tänker du på? jag väktes av Ulriks röst och skakade på mitt huvud.
- Ingen ting, jag vände bort huvudet och kollade ut mot gatan.
- Ljug inte för mig! Ulrik la sina händer på mina axlar och drog mig nära sig. Han kramade om mig, hans famn var så mjuk och varm. Jag lutade huvudet mot hans axel och blundade.
- Så berätta för mig, Juno! Ulrik strök sin hand längs min rygg och kramade om mig hårt men ändå helt fantastiskt.
- Vad kommer alla munthers tro? När jag kommer gående med dig och vi håller varandra i handen och ler? jag burrade in huvudet i hans axel och kramade om honom.
- Alla mina fans har stöttat mig igenom allt som hänt! Dem kommer förstå, annars får jag dem att förstå, Ulrik kramade om mig och log. Vad ska jag säga? jag kollade på honom och log, jag mådde så bra. Ingen kunde stoppa mig från att vara glad när Ulrik var nära.
- Kom nu! Ulrik öppnade dörren och jag hoppade ut. Ulrik tog tag runt min midja och plockade upp gitarren från bakluckan. Det kom minst 3 personer till för att hjälpa till att bära fram allt han skulle ha med sig.
- Ska jag ta något? Jag log och kollade på en av personalen som plockade fram allt.
- Ne, han gav mig en snabb blick men fortsatte sen att jobba. Är det såhär alla ska behandla mig? Jag kollade på Ulrik som satt och stämde sig gitarr. Jag gick fram och satte mig på golvet framför honom.
- Snart kör vi! Ulrik kollade på mig och pekade på en dörr.
- Är det? Jag gick fram och öppnade den, jag möttes av ett hundratal tjejer som stod och skrev efter Ulrik. Jag stängde snabbt igen dörren och gapade. Hade dem sett mig?
- Fanns det någon där ute? Ulrik la hande på min axel och log.
- Eh, jaa! Jag gick längre bort och satte mig på en pall.
- Hur är det? Ulrik tog upp sin gitarr och satte sig bredvid mig.
- Jag kommer inte klara av det här! Jag strök min handflata mot hans kind och kände tårarna som kom.
- VI klarar det här! Ulrik kramade om mig men avbröts sen av en tjej.
- Dags att gå upp och köra! Ulrik pussade min hand och gav mig en sista kram innan han öppnade dörren och fick alla skrik. Jag gick och satte mig bredvid dörren Ulrik nyss lämnat. Jag lutade mig mot den och hörde alla skrik och Ulrik fantastiska röst.
- JAG ÄLSKAR DIG! Ett av Ulriks fan skrek mitt i låten. Hur kan man göra så? går man inte på konserter för att HÖRA musiken? jag reste mig upp och gick runt i det lilla rummet.
- Hejdå! Ulrik kom äntligen in genom dörren med öppen famn och ett stort leende.
- Hur gick det? jag landade i hans varma famn och log.
- Helt okej, men du? Ulrik släppte mig och tog tag i mina händer
- Vad är det? vad har hänt? mitt hjärta började dunka dubbelt så fort men jag avbröts av Ulriks kram.
- Det är signering! Vill du sitta bredvid mig? Ulrik tog bak mitt hår och satte det på örat, han såg allvarlig ut men med en snäll ton.
- Jag vet inte, vad kommer alla säga? jag flyttade tillbaka håret och blundade.
- Du får bestämma dig! Glöm inte att jag räddar dig och står på din sida vad som än händer, Ulrik kramade om mig och gav mig en lätt puss på pannan.
- okej, jag tog Ulriks hand och log.
- DÅ ROCKAR VI! Ulrik log och öppnade en annan dörr och visade mig vägen. Vi gick igenom en väldans massa dörrar och kom tillslut ut till ett litet bord. Det hade redan sammlats en lång kö från bordet och bak.
- Hallå, Hallå! Ulrik hämtade en till stol till mig och satte sig på den som redan fanns.
- WOOOOOOOOOOOOOW! Alla skrek lika högt, för att han sagt "HEJ". Jag skakade på huvudet och suckade. Kön rullade på och Ulrik gjorde samma sak hela tiden. Han sa först "Hej" eller något liknade "log" och signerade det fanset la fram på bordet. Ibland kom det sjukt konstiga frågor eller komentarer. Men dem strundade han i.
- Tjossan! Ulrik log och signerade en väska som det sista fanset kommit med.
- Vem är det som du släppat med dig? Fanset pekade på mig och log sitt fejkade leende åt Ulrik.
- Det är min bästa vän, Ulrik tog min hand.
- Men nu måste vi tyvärr gå, Ulrik flyttade ut min stol och tog min hand. Fanset som kommit sist stannade och sparkade till mig på smalbenet när jag gick förbi henne.
- Tjohejsan! det gjorde sjukt ont men jag kunde ju inte säga något. Ulrik öppnade alla dörrar som vi nyss gått igenom.
- Det var väl inte så farligt? Ulrik lyfte upp mig och jag hamnade på hans rygg.
- Nej, du hade rätt! Jag smiskade till honom på rumpan och vi började skratta. Jag öppnade den sista dörren och då kom vi ut till det lilla rummet som jag suttit i.
- Håller du i den här? Ulrik gav mig sin gitarr och jag höll föriktig i den. Han började plocka med sig det han hade och vi blev tillslut klara.
- Öppnar du? Ulrik log och tog min hand.
- Klart jag gör! Jag log och öppnade dörren som vi först gått in i. Där stod bilen och ett gäng munthers.
- Hallå! Ulrik öppnade bakluckan och log åt fansen som kommit hit.
- heeeeeeeej Ulrik! Kan vi få en kram och en bild med dig?? Det kom fram en riktig fjortis och hoppade på Ulrik.
- Eh, okej?! Ulrik kramade om henne och posade sen när en annan kom med kameran.
- Vill ni inte ha en bild med oss alla? Ulrik pekade på mig och en annan tjej
- Varför skulle vi vilja ha med det äcklet? Fjortisen som hoppat på Ulrik pekade på mig och gav mig en smäll på kinden...............
Del 15 :D
Halloj!! Hur mår ni? Jag tänkte såhär att om ni har några tips eller klagomål eller bara någon fråga så skulle det vara kul att få höra =) För jag älskar verkligen att få komentarer med tips eller så at jag kan hjälpa er =) Men har fått lite "klagomål" om att jag uppdaterar lite dåligt, verkligen ledsen för det =( men har haft en väldigt jobbig och stressig period... Men snart e det sommarlov och då blir det bättre =)
Ulriks mamma gick fram till Ulrik och såg väldigt rädd ut.
- Det var ingen, Ulrik sprang upp för trapporna och lämnade mig stående mitt emot hans mamma. Jag kollade mig runt och möttes av Ulriks mammas blick.
- Jag ska nog gå och se efter hur han mår! Jag lämnade henne, jag också. Jag hade en stor klump i min mage när jag trappade upp för varje steg. Vad skulle jag säga? Hur mådde han? Mitt huvud hade började snurra igenoch jag visste inte vad jag skulle göra. Nu kunde jag se honom, han satt i soffan och spelade lite på sin gitarr.
- Hur mår du? Jag gick fram och satte mig bredvid honom på soffan. Han tittade upp och ställde undan sin gitarr.
- Jag mår bra, Han vände sig mot mig och tog min hand.
- Sluta ljug!! Jag vet när du inte mår bra! Jag berättar för dig hur jag mår, varför kan inte du förklara för mig?? Jag kramade om hans hand och försökte låta så allvarlig jag kunde. För att se honom såhär var inte kul.
- Men vad ska jag säga? Jag brukar kunna hantera det som händer med fotografer men nu funkar det inte, Ulrik lutade sig fram och landade med huvudet i mitt knä. Han kramade hela tiden om min hand.
- Allt kommer lösa sig, jag rufsade till honom i håret och kramade om hans hand.
- Jag hoppas det, Ulrik satte sig upp och kramade om mig. Jag lutade huvudet mot hans axel och viskade ord i hans öra.
- Allt blir bra, Lita på dig själv, Du är älskad, Alla kommer stötta dig, jag kramade om honom hårdare men plötsligt släppte han mig.
- Hur mår du, gubben? Vad hände? Ulriks mamma stod i trappan tårögd. Hon gick fram till Ulrik och kramade om honom.
- Jag mår bra, Ulrik kramade om sin mamma men släppte henne sen för att komma tillbaka till mig.
- Kan vi få vara ifred? Ulrik lipade åt sin mamma och pussade mig på pannan.
- Okey, men ropa om det är något! Hon gick ner till vardagsrummet och vi blev själva. Jag kollade på Ulrik som satt och stirrade på mig.
- Kan vi inte kolla på alla roliga komentarer som folk skriver till dig? Jag log och slog Ulrik lätt på armen.
- Japp, och så kanske jag kan svara på några också, Ulrik satt redan med sin dator i knät och loggade in. Jag lutade mig mot hans axel för att se vad han gjorde. Han hade redan loggat in på sin sida och höll på att skriva en status "Tjossan! Sitter ner bäddad i soffan och njuter av livet. Ska börja skriva på några låtar, så snart jag hinner! Ha det gött" Ulrik skickade ut det och snart hade han redan 100 likes.
- Kolla vad folk skrivit! Jag skrattade och pekade på en av inläggen han fått. Han bläddrade ner och vi skrattade tillsammans. Ulrik hittade några som han kunde svara på och snabbt fick han svar av dem.
- Jag säger det, dina "Munthers" kommer alltid stötta dig, jag log och pussade honom på pannan.
- Jag hoppas det! Men titta! Ulrik log och pekade på ett av inläggen. Det var skrivet för ganska länge sedan men jag läste det och började små le! "Tack för att du finns min älskade ängel! Du har räddat mitt liv, kommer du till mig snart? " Jag kollade på vem det var som skrivit det " Juno".
- aaw, vilken söt "munther" jag har! Ulrik log och kramade om mig.
- Fast då kände jag bara artisten "Ulrik Munther", jag kramade om honom och försökte se craazy ut.
- Så du gillar inte den riktiga? Ulrik log och började kittla mig
- Nej, inte så värst, jag skrattade och försökte krama om honom. Ulrik fortsatte kittla mig och jag skrattade väldigt högt. Jag skrek!
- Men du? Ulrik slutade tillslut, jag reste mig upp och satte mig på hans säng.
- Vad är det? Ulrik hoppade och landade i mitt knä, han log och klappade mig på axeln.
- Jag måste åka hem! Klockan är nästan 3! Jag gapade men förstod sen vad jag sagt. Sa jag "HEM", hem vart? Jag bor ingen stanns och sa åt Ulrik att jag skulle hem.
- Men kan du inte stanna? Ulrik gav mig hundvalps ögon och satte sig på golvet och bad.
- Snälla, snälla, snälla! Ulrik pussade hela min arm och skrattade
- Visst, bara du är snäll! Jag log och han kastade upp mig i luften. Vi snurrade runt och landade sen i sängen med en duns. Jag la mig på hans arm och blundade. Här kunde jag stanna i resten av mitt liv. Hos honom var jag trygg, ingen kunde förstöra det jag hade. Det pirrade till i min mage när han lutade sin nära och höll om mig. Jag kände Ulriks andetag i min nacke och somnade.
- VI MÅSTE ÅKA! Jag hörde bara en svag röst nerifrån och jag öppnade ögonen. Där stod Ulrik helt påklädd och packade ner sin gitarr i ett fodral.
- Vart ska ni? Jag reste mig snabbt upp och började plocka bland dem kläder jag hade.
- Jag glömde helt bort spelningen jag skulle ha idag! Ulrik stod i trappan och log.
- Men varför väkte du mig inte? Jag satte på mig ett par svarta shorts och ett vitt linne med tryck.
- Men du var ju såååååå söt, när du sov! Ulrik log och puttade på mig. Jag sprang före honom i trappan helt andfådd. Vart skulle vi? Vad skulle hans fans säga?
Del 14 =)
Hej Munthers! Har ni det bra? Själv har jag dragit på mig en jäkla förkylning. Idag är jag ledig och då passar väl en till del? Ni som gillar olika noveller, då ska ni läsa den här: http://ulrikmunthersnovell.devote.se ,jättebra novell den om Ulrik oxå :)
Ulrik reste sig upp efter att vi skrattat i minst 1 timme. Han satte sig upp i sängen och tog tag runt mina höfter.
- Vad skulle jag göra utan mig? Han kramade om mig och log.
- Haha, vad har jag gjort dig? Jag kramade om honom och började sen kittla honom under fötterna. Han smålog först lite men det slutade med att han gapade och skrek av skratt. Tillslut slutade jag och då tog Ulrik om igen tag runt mig och lyfte upp mig. Vi snurrade runt, båda med ett stort leende på läpparna. Fan, vad bra jag mådde med honom.
- Kan ni hjälpa till med maten, istället för att skrika? Ulriks mamma stod i slutet av trappan och skrattade. Ulrik släppte ner mig försiktigt och tog tag i min hand.
- Jaja, du ska alltid förstöra det roliga, Han log och slog sin mamma löst på huvudet. Jag viskade ett svagt "Tack" till hans mamma när jag drogs förbi henne. Ulrik sprang ner till köket och jag kom efter springande.
- Vad ska vi göra, chefen? Ulrik ställde sig rakt upp framför sin mamma och log.
- Kan ni duka och hämta blommor till bordet? Ulriks mamma rufsade till Ulrik i håret och gav mig en klapp på kinden.
- Yes, sir! Jag tog mod till mig och alla skrattade högt. Gud vilken underbar familj! Ulrik plockade ner tallrikar, glas och en vas och gav allt till mig. Jag ställde ner allt på bordet och sen kom Ulrik och hjälpte till.
- Nej, det ska vara rakt! Jag viftade med fingret och rättade till kniven Ulrik lagt snett.
- Men nu du!! Ulrik la ifrån sig allt han hade och sprng efter mig, jag hade redan sprungit ut. Jag stannade en stund, vilket jag inte skulle gjort. Ulrik kom springande, han hoppade lätt på mig och började kittla mig under fötterna.
- JAG BER DIG, SLUUUTA!!! Jag skrattade och grät samtidigt, mina ben for fram och tillbaka. Tillslut slutade också Ulrik och lyfte upp mig.
- Gumman, nu måste vi jobba! Ulrik torkade bort tårarna jag fått av attacken och kramade om mig.
- Yes, boy! Jag kramade om honom och slog honom lätt på ryggen. Vi ställde oss upp och gick in mot huset igen. Ulriks mamma stod vid spisen och stekte någon sorts kött, i ugnen stod en bricka med potatis.
- Det luktar jättegott! Jag tog en tallrik och ställde den på sin plats.
- Det är Ulriks favorit mat! Vi måste lyxa till det när vi fått finbesök, Hon log och gav mig en kram. Det var för mycket. Hennes famn var så varm och fridfull. Det var så länge sen jag fått en kram av en tjej. Jag tänkte tillbaka på mamma och tårarna kom.
- Hur är det, Juno? Ulriks mamma torkade bort mina tårar och kramade om mig hårdare. Lugnet hon förmedlade var fantastiskt. Jag hade glömt bort hur mycket en "mammakram" kunde betyda.
- Kom, gumman! Ulrik gick fram till mig och kramade om mig. Han lyfte upp mig och bar ut mig till altan. Det fanns en hängmatta, ett fotbolls mål, en grill och ett bord med en soffan runt. Ulrik satte sig i soffan med mig i famnen och kramade om mig.
- Gumman, Han kramade om mig igen och jag kände värmen han gav mig. Jag log och försökte torka bort floderna.
- Jag hade glömt bort hur mycket jag saknar henne, det var ingen idé att försöka dölja tårarna så jag la båda armana om honom istället. Jag lutade huvudet mot hans axel och blundade. Ulrik strök sin hand över min rygg och viskade saker i mitt öra.
- Jag älskar dig, du behöver inte dölja den du är, det är okej att gråta, Hans röst var låg och mjuk. Jag höll om honom hårdare och bet honom nästan i axel för smärtan jag kände nu var fruktansvärd. Jag hade nästan glömt bort allt min mamma gjort för mig. Alla kramar jag fått av henne, alla "du klarar det" ord och allt hon offrat för mig.
- Vad har hänt? Ulriks mamma kom och satte sig bredvid oss. Hon la handen på min och kramade om den.
- Junos mamma gick bort när hon var liten och du påminnde henne om hur det var, Ulrik lyfte upp mig en stund och satte sen ner mig.
- Förlåt, Juno. Det var verkligen inte meningen, Hon kramade om oss båda och viskade hon också i mitt öra.
- Nej, jag ska tacka dig, Jag hade lugnat ner mig lite och kunde nu prata normalt.
- För vad? Hon tog tag i båda mina händer och kramade om dem.
- Du gjorde så att jag tänkte på henne, och förstod hur viktig hon var för mig, jag kramade om henne och gav sen Ulrik en klapp på kinden.
- Du är alltid välkomen hit, Ulriks mamma reste sig upp och stängde dörren efter sig. Jag och Ulrik blev än en gång ensama och han log.
- Vet du hur fantastisk du är? Han smekte mig på kinden och log det leendet som bara han kunde. Det leendet som gjorde att det pirrade till i hela mig, och som gjorde mig så varm inombords.
- Inte mer än dig, jag log och kramade om honom.
- Ska vi göra något roligt? Efter att vi suttit och bara kramats en stund vaknade jag till av Ulriks underbara röst.
- Vad ska vi göra då? Jag ställde mig upp och log brett. Ulrik smög förbi mig och ställde sig i fotbollsmålet.
- SKJUUUUT!!!!!!!!! Ulrik skrattade där han stod i målet och rätade upp händerna. Han kastade en blå plastboll till mig, jag hade inga skor på mig men la ändå bollen på gräset. Jag tog satts och sprang sen och sköt bollen. Jag var inte ens nära på att träffa målet, jag sköt upp bollen i ett träd.
- Hur lyckas du? Ulrik kom springade från målet och ställde sig bredvid mig
- Alltså, jag tror inte jag ska satsa på en fotbollskarriär, jag skrattade och la mig ner i gräset.
- Vad vill du bli när du blir stor, då? Eller vad vil ldu jobba med? Han la sig ner bredvid mig och kramade om mig hand.
- Lycklig, jag vill känna mig fri! jag vill bli artist! Jag log och vände mig om mot Ulriks anstikte. Han log och drog min intill sig.
- Varför har du inte sagt något? Då ska vi fixa din karriär! Ulrik kramade om mig och gav mig en puss på pannan.
- Du är fantastisk! Jag kramade om honom och stor log!
- Hejsan, vem är detta? Jag reste mig upp för att kolla vem det var? Jag möttes av en stor blixt i ansiktet, det var en fotograf. Som ville ta kort på Ulrik.
- Ursäkta, men det här är privat mark! Ulrik reste sig upp och gick fram till fotografen.
- Kan jag inte få ett kort med dig och din flickvän? Fotografen log och pekade på mig. Jag ställde mig bakom Ulrik som började gå framåt.
- Detta angår inte dig, Ulrik tog min hand och vi gick in till huset.
- vem var det?
Väldigt många bilder =) Säg till om ni vill ha bilder från när Ulrik var i Huddinge =)
Ha det bra! Hoppas ni gillade den här delen =)
Del 13!!
Sugna på del 13? Har mått skit, men nu börjar det bättra sig, tror jag!
-Jag vet inte! Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och blundade. Jag kände hans andetag och kramade om hans hand. Tårarna började komma igen och jag pressade ögonlocken mot varandra så att det inte skulle synas.
- Snälla Juno prata med mig! Ulrik kramade om mig och gav mig en puss på pannan. Jag mådde så dålig just nu men visste inte vad jag skulle säga.
- Men jag vet inte vad jag ska säga, tårarna kom snabbare nu och Ulrik höll om mig hårdare och hårdare.
- Snälla gumman, jag kommer aldrig såra dig, Ulrik släppte taget om mig och kollade in i mina ögon. Han log och tog tag i min hand.
- Allt har gått så fort, jag har inte hunnit tänka. Jag började försiktigt prata ut medan Ulrik satt och lyssnade på allt jag sa.
- Efter allt skit jag gått igenom kom du som en ängel, men det vara bara när du var i närheten som jag kunde le. När jag kom till skolan blev jag mobbad igen, jag hamnade på sjukhus! Du var den ända som var där och stöttade mig inte änns min egen pappa kom och kollade till mig. Sen efter allt kom du fram och visade hur du kände men jag vet inte..... Jag avbröts av den stora klumpen som fanns i magen, jag lutade mig bakot utan att kolla runt. Jag landade med en dunns ner mot glasrutan och tårarna kom.
- Men Juno, kom! Det var inte meningen att det skulle komma så fort. Jag kommer aldrig göra om det, Ulrik hade snäppt upp säkerhetsbältet och lyfte upp mig. Han la mig i hans famn och han vaggade mig som en liten bebis.
- Jag trodde du bara var med mig för att du tyckte synd om mig, jag log och kramade om honom.
- Men Juno, då vet du inte mycket om mig! Ulrik kramade om mig och viskade något i mitt öra som jag aldrig kommer berätta för någon. Under resten av bilresan satt vi och skrattade åt våra konstiga minnen.
-Då är det dags att kliva av! Chaffören hade stannat utanför ett hus som jag aldrig sett.
- Var är vi? Jag öppnade bildörren och klev ut.
- Hemma! Ulrik stod med min väska i handen och log.
- Men jag bor väl inte här? Jag var väldigt förvånad när Ulrik tog min hand och drog med mig in till dörren.
- Nej, men jag gör! Ulrik öppnade dörren och skrattade åt min konstiga min. Jag klev in innanför dörren och log. Det var så vackert. Eller inte så ovanligt från alla andra hus. Vita väggar, 2 våningar och möbler som prydligt stod där dem skulle vara. Ulrik gick upp för trappan, det var tydligen där hans våning var. Det såg ut som en gammal vind. En soffa, säng och olika instrumment stod intill väggen.
- Vad tycker du? Ulrik slog upp armarna för att peka på allt han hade.
- Det är jättefint, jag log och la mig ner på soffan. Jag sträckte ut mig, jag var väldigt kort för jag nådde knappt till hälften av soffan. Ulrik kom och satte sig längst kort i soffan och tog upp en gitarr.
- I´m a fool for you, I´m a fooooool, han slog ackorden och satt och sjöng bara för mig. Jag satte mig upp och kröp närmare honom. Han slutade med ett gitarrsolo och jag klappade händerna men jag var inte själv.
- Du är så duktig, Ulriks mamma stod i trappan och log.
- Du ska alltid förstöra allt du mamma, Ulrik reste sig upp och gick och kramade sin mamma.
- Vill ni ha något att äta, sjukhuset har väl inte så god mat? Hon log och kollade på mig
- Ja, tack! Jag log och tackade för att jag fick vara här.
- Förlåt, mamma lämnar mig aldrig, hon ska alltid ha koll på vad jag gör. Ulrik gick tillbaka till soffan och satte sig bredvid mig.
- Vilken tur du har! Jag log och la mig ner med huvudet i Ulriks knä. Han såg tåren som kom och torkade snabbt bort den.
- Saknar du henne? Han ströck fingrarna mot min kind
- Jaa, hon gjorde allt för mig. Men när hon fick sjukdommen så klarade hon inte av det. Jag satte mig upp och kröp ihop till en liten boll av andra sidan soffan.
- Tänker du mycket på henne? Ulrik satt på golvet framför mig och klappade mig på benen. Han försökte få ögonkontakt men jag undvek hans blik.
- Då var fikat klart! Ulriks mamma ropade nerifrån köket. Jag ställde mig upp och torkade bort tårarna som bara fortsatte rinna.
- Förlåt gumman, det var inte meningen att du skulle tänka på dem minnena, Ulrik kramade om mig och la sitt huvud på mitt.
- Jag saknar henne så mycket, hon fanns alltid där när jag mådde dåligt. Men det är bra att få prata med någon. Jag torkade åter igen bort tårarna och försökte le.
- Kom så äter vi! Ulrik lyfte upp mig som en prinssessa och vi skuttade ner. Han släppte ner mig när vi kom till köket. Jag gick in i köket och satte mig på en stol som Ulrik dragit ut. Det stod kanelbullar och kaffe framdukat på bordet som var fyllt med papper.
- Tack så mycket! Jag log och kollade upp på Ulriks mamma när hon fyllt min kopp med kaffe.
- Var så god! Hoppas du stannar här länge, Hon log och gav Ulrik kannan. Hon satte sig sen bredvid Ulrik och vi började prata. Gud vad jag saknade den tiden då jag också kunde prata om vad som helst med en förälder.
- Vill ni hjälpa till med maten om 1 timme? Ulriks mamma log och började plocka undan fikat.
- Ja, gärna om vi får, jag hann före Ulrik med att svara och reste mig upp. Jag tog min kopp och ställde den på diskbänken.
- Jag ropar när jag behöver hjälp, hon kramade om oss båda och vinkade sedan så att vi skulle gå. Jag gick före Ulrik upp för trappan och slängde mig på hans säng. Han kom efter och vi log och garva.
Hoppas ni tyckte om det! Men snälla kan ni inte kommentera med vad ni tyckte! Det blir enklara att skriva då. Kanske kommer en till del imorrn, håll ögonen öppna :) ♥ Älskar er
Del 12 :)
Förlåt att jag inte skrivit något, men jag har försökt leva livet. Eller alltså ta vara på tiden och vara med mina kompisar och så. Men nu sitter jag här vid datorn och redigerar bilder från igår men då kör vi en till del :)♥
Jag satte händerna mot Ulriks bröstkorg och tryckte loss honom.
- Jag kan inte, jag viskade orden i hans öra och smög sen iväg, jag satte mig i ett av rummets hörn och grät. Jag hade allt jag ville ha men förstörde det? Vad höll jag på med?
- Juno? Vad är det? Ulrik satte sig bredvid mig och kramade om mig
- Inget, jag snyftade fram ett kort ord och försökte dra mig undan. Jag reste mig upp och la mig snbbt på mage i sängen. Jag orkar inte, vad är det för fel på mig? Tårarna sprutade ut samtidigt som huvudet snurrade av ord.
- Gumman, har jag gjort något fel? Snälla prata med mig, Ulrik satte sig på sängen och strök sin hand fram och tillbaka på min rygg. Jag hörde hans darriga röst och kände hans tårar som landade i min nacke. Jag tog tag i hans hand och kramade den. Jag kramade den hårt, han försökte få upp mig men jag drog mig än en gång ner mot sängen.
- Sluta! Jag skrek nästan och släppte snabbt hans hand, jag orkade inte mer, lutade huvudet mot en kudde och slöt ögonen. Jag kände Ulriks hand som strök ner från min axel ner till mina fötter och sen hörde jag bara en smäll och Ulrik var borta. Vad har jag gjort? Jag reste mig upp, skulle jag springa efter? Men jag vågade inte, jag ramlade med en duns ner på golvet och tårarna sprutade ut. En person i hela världen fick mig att må bra och han älskade mig, eller han ville kyssa mig och jag nekade allt och bara grät. Jag tror jag satt på golvet i flera timmar innan en av sköterskorna kom in och berättade att jag fick åka hem.
- Taxin står där ute så det är bara hoppa in, Sköterskan log och plockade upp min väska från golvet.
- Jag kommer, jag reste mig upp, torkade mina tårar och följde efter henne. Jag hoppade in i taxin, sa hejdå till sköterskan men sen kunde jag inte mer.
- Var ska du? Chaffören vända sig bak till mig och log
- Eh, jag vet inte, min röst darrade och gråten var nära att komma
- Vet du inte var du bor? Chaffören lät oroligare nu och såg väldigt förvånad ut
- Jo, men kan du skjussa mig till Torpsgatan 23? Jag fösökte mig på ett leende och tittade sen ut genom fönstret. Adressen jag sagt till chaffören fanns, men den låg ute i skogen och det var dit jag ville, jag ville vara ensam. dö ensam. Eller jag behövde iallafall tänka efter det som hänt.
- Då är vi framme, Chaffören log och öppnade min dörr. Var vi redan framme? Jag tog upp min mobil och kollade på klockan, jag hade visst sommnat.
- Ha det så bra, han vinkade och hoppade sen in i taxin. Jag plockade upp väskan och började gå, när jag hittat första träd satte jag mig när.
*Peep*Peep* , det burrade till i min ficka och jag plockade upp mobilen, det var ett sms, från Ulrik:
Juno, förlåt att jag gick, men jag klarade inte av det. Varför pratade du inte med mig? Ring mig, puss <3.
Jag läste snabbt igenom meddelandet och stängde sen av mobilen.
-Vad har hänt? Jag ställde mig upp och skrek ut över skogen, jag fick ett eko-svar tillbaka och satte mig ner igen. Trädet hade en stubbe som jag la huvudet på, sen började det snurra. Mitt huvud dunkade av allt som hade hänt idag, Ulrik hade kysst mig, jag nekade, jag blev ledsen, varför då? , jag är ett missfoster, alla hatar mig.
- NU MÅSTE JAG! Jag hoppade upp efter att jag legat och grubblat i 3 timmar. Jag satte på min mobil och den vibrerade fler än 20 gånger. "20 sms", jag tryckte på inkorgen och alla var från Ulrik, det stod antingen "Ring mig, Juno" eller någon förklaring på att han var ledsen för att han gått.
- Gubben, det gör inget, Jag satt och viska med mig själv samtidigt som jag gick in på kontakter och sökte på "ul".
- JUNO! VARFÖR HAR DU INTE RINGT TIDIGARE? Ulrik skrek i andra sidan luren och han grät samtidigt,
- Snälla kom! Jag började gråta och satt och kramade om min mobil.
- Självklart gumman, var är du? Ulrik grät men det lät som om han redan satt sig i en bil.
- Ute i skogen, Torpsgatan 23! Snälla skynda dig, Jag gav honom en telefon-puss och la sen på.
- ååh, kom nu!! Jag plockade ihop och gick ut och satte mig på en sten vid vägen.
- JUNO! Ulrik kom springande emot mig och mitt hjärta stannade upp. Jag hade suttit och väntat i exakt 23 minuter, vilken lättnad. Han sprang med öppen famn och jag sprang emot honom, vi möttes på mitten och stod och kramades.
- Förlåt, Förlåt, Förlåt, Ulrik viskade i mitt öra och släppte aldrig taget,
- Det var mitt fel, jag kramade om honom hårdare och han lyfte upp mig. Jag hoppade upp i hans famn och han bar mig in till bilen. Han satte ner mig försiktigt och tog min hand.
- Vad var det som hände? Varför blev du ledsen??
Och en bild från igår:
Del 11!
Vad sägs som del 11 nu?? Ska iaf försöka skriva av mig lite nu, har en liten jobbig period, vet ej varför :( Men blir så j*vla glad av era söta kommentarer :) tyvärr har jag sätt att läsare minskar, vilket inte är jättekul men så e det :) Då gör vi tycker jag :P♥ Ulrik i lurarna ofc :D♥♥
Jag blundade åter igen och Ulrik kramade hårt min hand.
-Juno hur mår du? Ulriks röst lät sig inte lik och han kramade min hand ännu hårdare
-Ulrik, vad har hänt? Mitt huvuvd dunkade och jag hade svårt att öppna ögonen, jag kramade om hans hand och försökte titta.
- Gumman, jag hittade dig, när jag kom svimmade du. Du blödde från hela ryggen och din brutna arm var svullen. Jag sprang det fortaste jag kunde upp för att skaffa hjälp. Du har legat och sovit i nästan 3 timmar. Dem tror bara att du fick för lite blod och svimmade därför av. Jag har gett lite av mitt blod som du fått, för annars kunde detta inte slutat bra, Ulrik grät, han försökte förklara vad som hänt för mig, men klarade knappt av det.
- Ulrik, jag älskar dig, Jag öppnade försiktigt ögonen och möttes av en chock, Ulriks tårar bara forsade ner, jag hade en slang genom ryggen och Ulrik hade plåster runt både fingrar och händer.
- aaaah,du lever, Ulrik torkade tårarna och kramade om mig, hårt men ändå Ulrik stil. Jag slappnade av och lutade huvudet mot hans axel. Han hade suttit och väntat på mig i 3 timmar, gett sitt blod och satt och grät för att jag inte vaknade, denna kille är unik.
- Du måste sova över här, Ulrik släppte mig och såg väldigt ledsen ut
- Neeeeeeeeeej, jag skrek nästan ur all min illska, jag orkar inte mer. Jag lutade mig tillbaks och letade efter Ulriks hand, men den var inte där.....
Jag reste mig snabbt upp och öppnade ögonen motvilligt.
- Well if I heald the houers in my hand, Ulriks perfekta röst, ekade genom mitt rum, han hade plockat fram sin gitarr och gick fram och satte sig bredvid mig.
- On a sunset summer sky, jag nynnade med i den underbara låten och bara njöt. Ulrik sjöng så vackert och han sjöng bara för mig. Jag slutade sjunga och började le, större än störst. Han slutade med en lång ton, la ner gitarren och kramade om mig,
- Allt kommer bli bra, Ulrik tog fram sin plånbok och viftade med den,
- Ja, tack, jag försökte resa mig upp men ramlade sen tillbaks. Ulrik la ifrån sig plånboken och kom och puttade på, jag kom på fötter och log lika stort som förut. Vi passerade många svårt sjuka passienter som log lika stort som jag. Vi mötte en gammal gubbe nere vid kiosken, han stod i kön framför oss. Han var väldigt smal, lite hår och väldigt gammal.
- Jag vill ha en tidining, gubben före oss viskade fram det han ville ha och kollade sedan bak på oss.
- HallåHallå, Ulrik log till honom och gav honom 20 kr,
- Kommer det räcka till en tidning? Jag log oxå till gubben som tog emot pengarna och gav oss en klapp på axeln. Han gick och det blev våran tur.
- Vad vill detta kärlekspar ha? Det finns dubbelmuffins, kärlekskaka och en chokladask? Dammen vid kassan log och började ta fram en av kakorna.
- Vi kan ta kakan, Ulrik tog min hand och log åt damen. Han tog emot kakan och vi skyndade oss upp till mitt rum.
- Vad var det där? jag lät väldigt frustrerad och var nära att slå Ulrik när han tog tag i runt min midja och gav mig en kram.
- Juno, ta det lugnt! Låt dem tycka vad dem vill, Ulrik la sina fingrar på mina läppar och tryckte sen sina mot mina....
Den blev lite kort vet, men vad tycktes? <3 ♥
Del 10!!!
Nu kör vi en lååååååååång del! Eftersom jag redan är uppe i del 10. Men jag måste bara länka till en sjuktbra låt, Ulrik såklart: Lyssna!
Jag låg och grät i timmar. När Ulrik kom in sa han inget, han la sig bredvid mig och bara höll om mig. Jag hade fruktansvärt ont i kroppen och i huvudet. Jag hade skämtat bort en sån sak och bara skrattat åt det. Ulrik hade tagit detta på allvar och själv valt att komma till mig för att stötta mig. Vad gjorde jag då? Jo jag skrattade åt hela skiten, men nu när jag äntligen fattat vad som hänt tog det mig timmar för att hämta andan.
- Juno, det kommer bli bra, Ulrik tårade bort mina tårar och log
- Hoppas det, jag satte mig upp och andades djupt. Det tog en stund innan vi började prata. Ulrik satte sig upp och började massera mig rygg. Jag slappnade tillslut av och började försiktigt prata.
- Tack för att du finns, min röst var låg men jag tror att Ulrik hörde vad jag sa.
- Men gumman, skulle jag vara död? Ulrik log och ställde sig upp.
- Haha, nej, men tack för att du stannade här. Eftersom jag inte har någon annan, jag fick tårar i ögonen igen och började snyfta. Ulrik satte sig bredvid mig än en gång och höll om mig.
- Jag kommer alltid finnas hos mig, syster, Ulrik la huvudet mot min axel och satt och kramades tills jag fått lagom med energi i kroppen. Inte änns min egen pappa kom och hälsade på mig här på sjukhuset, är inte det hur sjukt som hälst? Men jag hade Ulrik och då behövdes ingen annan.
- Juste, du ska få åka hem imorgon! Bara någon håller "koll" på dig när d sover, Ulrik log och stirrade glatt på mig,
- Håll koll på mig, vem då? Min pappa som inte änns kunnat byta blöja på mig? Jag stirrade tillbaks och började skratta. Ja, det är sant. Pappa har aldrig kunnat kolla på mig, bara jag hade byxor och tröja på mig. Han har tydligen någon sjukdom har han sagt men jag tror honom inte. Så mamma tog hand om mig så gott hon kunde men sen fick mormor ta över, efter att mamma dött.
- Vi kommer på något sätt, som vanligt, Ulrik tog tag i min hand och drog upp mig. Han började nynna på någon låt och vi började dansa. Det såg nog väldigt fånigt ut men roligt var det. Jag log hela tiden, Ulrik sjöng, vackert som alltid och vi båda dansade så fötterna brann.
- I love you, sister, Ulrik slutade låten med att bära upp mig och kasta mig på sängen. Han hoppade sen efter och landade precis bredvid mig. Jag skrattade högt och Ulrik började skratta han också efter en stund. Vi låg där i sängen och bara njöt av livet tills sen sköterska kom in.
- God kväll, sköterskan lät irriterad, så jag och Ulrik slutade tvärt att skratta och satte oss båda snabbt upp i sängen.
- Rönken bilderna är klara, du ska följa med mig nu, hon pekade på mig med sur blick och började gå
- Kan min kära följa med? Jag kollade på Ulrik och blinkade med ena ögat,
- Bara det går fort, Sköterska var halv-vägs ute så vi fick skynda oss på.
- Bror? Ulrik viskade i mitt öra och såg väldigt förvånad ut
- Men vad skulle jag säga? Jag gav honom en klapp på axeln och log
- Kompis, bästa kompis, livräddare, killekompis? Vad tycker du om dem? Ulrik log tillbaka och tog tag i min hand. Vi gick igenom halva sjukhuset för att tillslut komma fram till ett litet rum. Rummet hade 2 fönster, alla väggar med små broschyrer uppsatta. Det stod ett litet bord i ett av hörnen och det var där sköterskan pekade mot,
- Sätt er, så får vi detta överstökat, hon suckade och satte sig vid datorn som stod på bordet. Jag var jättenervös och klämde nog sönder Ulriks hand. Min mage var nära på att spricka men jag var glad att Ulrik satt bredvid och lugnade ner mig.
- Ta det lugnt, Juno, Ulrik log mot mig och smekte min hand. Jag andades lugnt och försökte hålla mig lugn så länge det gick.
- Det är så här, du har en bruten arm men inget annat, Sköterskan smålog för sig själv när hon såg min min.
- Men varför hade hon då så ont i ryggen? Ulrik lät som min pappa eller som en advokat, han var fast bestämd på att få veta varför och vad som hänt.
- Ja, du? Det vet vi inte riktigt men det kan varit så att du slog till huvudet och skadede en av cellerna som var hoppkopplad med ryggraden. Så hjärnan sa till dig att inte röra dig.
-okey, jag var lättad men på något vis besviken på att det inte var något annat, för med en bruten arm kunde man gå till skolan.
- Men om du får mer ont i ryggen eller huvudet ska du genast komma hit! Hon lät väldigt allvarlig och leendet hade försvunit.
- Men ska hon gipsa eller ha bandage? Ulrik var där med sina smarta kommentarer som vanligt, jag kollade på honom och log.
- Jag kommer skicka in en annan sköterska som sätter på bandage, för det var inte så farligt. Sköterskan visade oss tillbaka till rummet och gav oss ett leende innan hon stängde dörren efter sig.
- Det är väl bra? Ulrik log och kramade om mig
- Mm, jag vet inte riktigt vad jag skulle säga till honom. Han var överlycklig över att det inte var så farligt och jag, vad var jag egentligen? Jag vet inte riktigt, det är klart det är bra att det inte var så farligt, men jag vill absolut inte gå i skolan. Dem här dagarna på sjukhuset med Ulrik har varit dem bästa i hela mitt liv.
- Vad är det? Ulrik satte sig ner på en stol, han slog sig själv på låren för att visa att jag skulle sätta mig. Jag gick fram och satte mig i hans varma knä, han la armarna om mig och tårarna började komma.
- Jag kan inte gå tillbaka till skolan, jag snyftade och la huvudet mot hans axel
- Men gumman, jag tycker du borde prata med någon annan också. Ulrik strök sin hand längs min rygg och pratade med lugn röst.
- MEN INGEN ANNAN FATTAR HUR DET ÄR! Jag reste mig upp och skrek honom rakt i ansiktet. Jag började springa, ut genom mitt rum, genom hela sjukhuset och tillsist in i skogen, jag struntade vart jag var. Jag hittade tillslut ett träd och satte mig ner under det. Vad hade jag gjort? Ulrik var den ända som trodde på mig, han var den ända som ville mig väl och som gjorde så jag mådde bra och kände mig lycklig. Hur kunde jag? Jag lutade mig mot trädet, barken stack in i mitt skin och det började blöda. Jag struntade i det och blundade. Men jag kunde inte, jag kände mig så dålig, hur mår Ulrik? Jag ställde mig upp men behövde inte mer,
- Juno? Snälla vart är du? Det var inte meningen! Ulrik grät ut orden och sprang runt, runt sjukhuset.
- Ulrik? Jag satte mig ner igen, för jag blev alldeles för yr av att stå.
- Ulrik jag är här! Jag skrek det högsta jag kunde, men det var inte högt för att runt mig började snurra.
- Juno! Ulrik kutade fram till mig, satte sig ner på marken och höll om mig,
- Jag kommer dö, jag viskade fram dem orden men sen blev det svart.
- HJÄLP! svagt hörde jag Ulriks röst och sen bara suset från vinden.
- Juno? Hur mår du? Självklart var det Ulriks underbara röst som frågade
- Vad har hänt?
Det här blev väl långt? Eller vill ni ha längre?? :O
Jag låg och grät i timmar. När Ulrik kom in sa han inget, han la sig bredvid mig och bara höll om mig. Jag hade fruktansvärt ont i kroppen och i huvudet. Jag hade skämtat bort en sån sak och bara skrattat åt det. Ulrik hade tagit detta på allvar och själv valt att komma till mig för att stötta mig. Vad gjorde jag då? Jo jag skrattade åt hela skiten, men nu när jag äntligen fattat vad som hänt tog det mig timmar för att hämta andan.
- Juno, det kommer bli bra, Ulrik tårade bort mina tårar och log
- Hoppas det, jag satte mig upp och andades djupt. Det tog en stund innan vi började prata. Ulrik satte sig upp och började massera mig rygg. Jag slappnade tillslut av och började försiktigt prata.
- Tack för att du finns, min röst var låg men jag tror att Ulrik hörde vad jag sa.
- Men gumman, skulle jag vara död? Ulrik log och ställde sig upp.
- Haha, nej, men tack för att du stannade här. Eftersom jag inte har någon annan, jag fick tårar i ögonen igen och började snyfta. Ulrik satte sig bredvid mig än en gång och höll om mig.
- Jag kommer alltid finnas hos mig, syster, Ulrik la huvudet mot min axel och satt och kramades tills jag fått lagom med energi i kroppen. Inte änns min egen pappa kom och hälsade på mig här på sjukhuset, är inte det hur sjukt som hälst? Men jag hade Ulrik och då behövdes ingen annan.
- Juste, du ska få åka hem imorgon! Bara någon håller "koll" på dig när d sover, Ulrik log och stirrade glatt på mig,
- Håll koll på mig, vem då? Min pappa som inte änns kunnat byta blöja på mig? Jag stirrade tillbaks och började skratta. Ja, det är sant. Pappa har aldrig kunnat kolla på mig, bara jag hade byxor och tröja på mig. Han har tydligen någon sjukdom har han sagt men jag tror honom inte. Så mamma tog hand om mig så gott hon kunde men sen fick mormor ta över, efter att mamma dött.
- Vi kommer på något sätt, som vanligt, Ulrik tog tag i min hand och drog upp mig. Han började nynna på någon låt och vi började dansa. Det såg nog väldigt fånigt ut men roligt var det. Jag log hela tiden, Ulrik sjöng, vackert som alltid och vi båda dansade så fötterna brann.
- I love you, sister, Ulrik slutade låten med att bära upp mig och kasta mig på sängen. Han hoppade sen efter och landade precis bredvid mig. Jag skrattade högt och Ulrik började skratta han också efter en stund. Vi låg där i sängen och bara njöt av livet tills sen sköterska kom in.
- God kväll, sköterskan lät irriterad, så jag och Ulrik slutade tvärt att skratta och satte oss båda snabbt upp i sängen.
- Rönken bilderna är klara, du ska följa med mig nu, hon pekade på mig med sur blick och började gå
- Kan min kära följa med? Jag kollade på Ulrik och blinkade med ena ögat,
- Bara det går fort, Sköterska var halv-vägs ute så vi fick skynda oss på.
- Bror? Ulrik viskade i mitt öra och såg väldigt förvånad ut
- Men vad skulle jag säga? Jag gav honom en klapp på axeln och log
- Kompis, bästa kompis, livräddare, killekompis? Vad tycker du om dem? Ulrik log tillbaka och tog tag i min hand. Vi gick igenom halva sjukhuset för att tillslut komma fram till ett litet rum. Rummet hade 2 fönster, alla väggar med små broschyrer uppsatta. Det stod ett litet bord i ett av hörnen och det var där sköterskan pekade mot,
- Sätt er, så får vi detta överstökat, hon suckade och satte sig vid datorn som stod på bordet. Jag var jättenervös och klämde nog sönder Ulriks hand. Min mage var nära på att spricka men jag var glad att Ulrik satt bredvid och lugnade ner mig.
- Ta det lugnt, Juno, Ulrik log mot mig och smekte min hand. Jag andades lugnt och försökte hålla mig lugn så länge det gick.
- Det är så här, du har en bruten arm men inget annat, Sköterskan smålog för sig själv när hon såg min min.
- Men varför hade hon då så ont i ryggen? Ulrik lät som min pappa eller som en advokat, han var fast bestämd på att få veta varför och vad som hänt.
- Ja, du? Det vet vi inte riktigt men det kan varit så att du slog till huvudet och skadede en av cellerna som var hoppkopplad med ryggraden. Så hjärnan sa till dig att inte röra dig.
-okey, jag var lättad men på något vis besviken på att det inte var något annat, för med en bruten arm kunde man gå till skolan.
- Men om du får mer ont i ryggen eller huvudet ska du genast komma hit! Hon lät väldigt allvarlig och leendet hade försvunit.
- Men ska hon gipsa eller ha bandage? Ulrik var där med sina smarta kommentarer som vanligt, jag kollade på honom och log.
- Jag kommer skicka in en annan sköterska som sätter på bandage, för det var inte så farligt. Sköterskan visade oss tillbaka till rummet och gav oss ett leende innan hon stängde dörren efter sig.
- Det är väl bra? Ulrik log och kramade om mig
- Mm, jag vet inte riktigt vad jag skulle säga till honom. Han var överlycklig över att det inte var så farligt och jag, vad var jag egentligen? Jag vet inte riktigt, det är klart det är bra att det inte var så farligt, men jag vill absolut inte gå i skolan. Dem här dagarna på sjukhuset med Ulrik har varit dem bästa i hela mitt liv.
- Vad är det? Ulrik satte sig ner på en stol, han slog sig själv på låren för att visa att jag skulle sätta mig. Jag gick fram och satte mig i hans varma knä, han la armarna om mig och tårarna började komma.
- Jag kan inte gå tillbaka till skolan, jag snyftade och la huvudet mot hans axel
- Men gumman, jag tycker du borde prata med någon annan också. Ulrik strök sin hand längs min rygg och pratade med lugn röst.
- MEN INGEN ANNAN FATTAR HUR DET ÄR! Jag reste mig upp och skrek honom rakt i ansiktet. Jag började springa, ut genom mitt rum, genom hela sjukhuset och tillsist in i skogen, jag struntade vart jag var. Jag hittade tillslut ett träd och satte mig ner under det. Vad hade jag gjort? Ulrik var den ända som trodde på mig, han var den ända som ville mig väl och som gjorde så jag mådde bra och kände mig lycklig. Hur kunde jag? Jag lutade mig mot trädet, barken stack in i mitt skin och det började blöda. Jag struntade i det och blundade. Men jag kunde inte, jag kände mig så dålig, hur mår Ulrik? Jag ställde mig upp men behövde inte mer,
- Juno? Snälla vart är du? Det var inte meningen! Ulrik grät ut orden och sprang runt, runt sjukhuset.
- Ulrik? Jag satte mig ner igen, för jag blev alldeles för yr av att stå.
- Ulrik jag är här! Jag skrek det högsta jag kunde, men det var inte högt för att runt mig började snurra.
- Juno! Ulrik kutade fram till mig, satte sig ner på marken och höll om mig,
- Jag kommer dö, jag viskade fram dem orden men sen blev det svart.
- HJÄLP! svagt hörde jag Ulriks röst och sen bara suset från vinden.
- Juno? Hur mår du? Självklart var det Ulriks underbara röst som frågade
- Vad har hänt?
Det här blev väl långt? Eller vill ni ha längre?? :O
Del 9
Hejsan! Har ni oxå ledigt nu? Det har jag och då kan ni räkna med många inlägg :)♥ Det går inte att beskriva så glad jag blir av alla era komentarer :) Har ni någon fråga och vad som helst ska jag försöka svara på den så gått det går, och ni kan oxå tipsa om novellen om ni tycker den e bra ;) ♥ Men är ni redo??
-Juno, du ska in till rönken, en sjuksyster hade smygit sig in och stod redo att skjuta ut min säng.
- Är det någon du vill ringa först? Hon log mot mig och gav mig någon slags rock
- Eh, jag kan väl sms:a, jag tog emot rocken och drog upp mobilen från min ficka.
Hej Ulrik, Jag ska rönkas idag! Hoppas du mår bra! Kram Juno! Jag knappade in Ulriks nummer och tryckte sedan på skicka.
-Så nu var det klart, vad ska jag göra med den hära? Jag höll upp rocken och såg väldigt fundersam ut
- Du måste byta om, annars kan vi inte rönka dig! Inga kläder under rocken! Nu såg systern väldigt arg ut, sa hon "Inga kläder" herregud, jag försökte resa mig från sängen men något sa emot. Det gjorde fruktansvärt om i hela ryggen och i ena benet.
- Jag kommer inte upp, jag kände tårarna som trillade ner från min kind, jag hade så ont
- SKYNDA DIG NU! Systern var nu rasande, men vad kunnde jag göra åt det. Jag försökte än en gång men det tog emot. *PiiP, PiiiP* Jag tog tag i mobilen och kollade svaret: Tabba, Juno! Jag kommer så fort jag kan! Ska bara in på ett möte. Jag mår bra, hoppas du gör det oxå :) Kram Ulrik! Tårarna forsade ut nu, jag hade så ont men oxå att en person skrivit något sånt vacker till mig. Det har aldrig hänt förrut och jag fick en varm känsla i hela kroppen.
- VI SKULLE BÖRJAT FÖR 20 MINUTER SEN! Hon var röd i ansiktet och gick med raska steg ut för att hämta hjälp. Efter en stunds försök att ta mig upp kom utterligare en sköterska in.
- Men Hejsan! Vill du ha hjälp att byta om? Sköterskan som tydligen hette Veronica, log brett och började dra ner mina byxor. Ja, hon bara drog av dem, utan att jag sagt något. Hon fick av dem och började sen med tröjan.
- Oj, vilken gullig! Hon pekade på min bh, den var vit med svarta prickar på. Jag forstod ingenting, hon satte mig upp och drog på mig rocken.
- Så ska det se ut! Har du ringt din kille, han den gulliga som var kvar hela natten igår? Hon log brett och började rulla ut mig
- Emm, vi är bara vänner, goda vänner, jag lutade mig tillbaka och log. Veronica körde in mig i ett ner släckt rum, hon försökte lyfta över mig till en av maskinerna men var för svag,
- Lucas! Kan du hjälpa mig? Jag tror hon ropade efter sin kollega, men när Lucas kom fram kysste han Veronica lätt på läpparna och greppade sedan tag om mig. Det var en konstig känsla om ilade igenom min kropp. En kille som lyfte mig och lixom kramade åt så himla hårt. Han la ner mig lugnt och fint, jag fick ett lags täcke över mig och fick sedan välja vilken musik som skulle spelas,
- Kan ni ta alla Ulrik Munthers låtar, jag log och mina ögon tindrade
- Det ska vi se till att ordna, Veronica klappade mig på huvudet och gick sedan i väg. Jag la mig ner, lutade mig tillbaka och försökte slappna av. Sängen jag låg på åkte sakta in i den ljusa maskinen. Jag blundade hela tiden och låg såklart och nynnade på alla Ulriks låtar. Jag slappnade av och slummrade nog till. För jag vaknade sen av att sängen åkte ut och det blev mörkare.
- Välkommen tillbaka, har du sovit gott? Veronica kom snabbt in med sitt fejkade leende.
-Eh, okey, hur länga var jag inne? Jag var trött och hade himla ont i huvudet
- Ja du, lilla gumman, runt 2 och en halv timmar, Veronica kunde nu ta av täcket och faktiskt lyfta över mig. Jag landade med en dunns ner, på den hårda sjukhus sängen.
- Du ska få åka in till ditt rum, där finns mat och en kille, senare idag får vi svar på rönken, Hon hade nu redan börjat rulla ut mig, äntligen. Jag hatar sjukhus, det är så vitt och rent och man känner sig döende lixom.
- Tjofräs, gullunge, Ulrik stod med ett leende i mitt rum med en chokladask i handen.
- Heej, jag andades tungt ut och log brett.
- Jag ska lämmna er turturduvor i fred, Veronica lämmnade rummet och stängde dörren efter sig
- Kan hon sluta någon gång? Hon har sagt att vi är ett par hela dagen, jag var väldigt irriterad men det gick snabbt över
- Men, skit i henne, Ulrik gick fram till mig och satte sig på min säng, han log brett och tog min hand
- Hur mår du, lillfia? Ulrik log och kramade om min hand
- Bättre än igår, har lite ont i ryggen och i ena benet, hehe, kan inte röra mig typ. Men nu blir det bättre du piggar ju upp mig, Jag log brett och gav honom en slängkyss
- Men lilla du, doktor Ulrik är här till din tjänst, Vi började as garva och det slutade nästan aldrig. Hur kan man nå så här j*vla bra av en sån här fantastisk person? Det känns som om jag lever i en dröm, som aldrig får ta slut. Jag har aldrig mått såhär bra i hela mitt liv.
- Men du? När får du åka hem? Ulrik hade lugnat ner sig och stirrade in i mina ögon
- Dem har inte sagt något, jag log och började skratta igen.
- Men ska jag fråga då? Ulrik tog detta seriöst, om man jämnför med mig som låg och garva hela tiden
- Det kan du göra, tack! Jag hade nu lugnat ner mig och försökte fatta allvaret i detta
- Då kommer jag snart, Ulrik gav mig en kram och gick sedan ut ur rummet. När han gått fattade jag hur allvarligt allt detta var. Jag kände tårarna och fick så himla ont i mitt hjärta!
Hur var det här? Var det lagom långt? Kommentera gärna om ni har idéer eller så :) ♥♥
Ha det bra :D ♥♥♥ Jag älskar er ♥♥
-Juno, du ska in till rönken, en sjuksyster hade smygit sig in och stod redo att skjuta ut min säng.
- Är det någon du vill ringa först? Hon log mot mig och gav mig någon slags rock
- Eh, jag kan väl sms:a, jag tog emot rocken och drog upp mobilen från min ficka.
Hej Ulrik, Jag ska rönkas idag! Hoppas du mår bra! Kram Juno! Jag knappade in Ulriks nummer och tryckte sedan på skicka.
-Så nu var det klart, vad ska jag göra med den hära? Jag höll upp rocken och såg väldigt fundersam ut
- Du måste byta om, annars kan vi inte rönka dig! Inga kläder under rocken! Nu såg systern väldigt arg ut, sa hon "Inga kläder" herregud, jag försökte resa mig från sängen men något sa emot. Det gjorde fruktansvärt om i hela ryggen och i ena benet.
- Jag kommer inte upp, jag kände tårarna som trillade ner från min kind, jag hade så ont
- SKYNDA DIG NU! Systern var nu rasande, men vad kunnde jag göra åt det. Jag försökte än en gång men det tog emot. *PiiP, PiiiP* Jag tog tag i mobilen och kollade svaret: Tabba, Juno! Jag kommer så fort jag kan! Ska bara in på ett möte. Jag mår bra, hoppas du gör det oxå :) Kram Ulrik! Tårarna forsade ut nu, jag hade så ont men oxå att en person skrivit något sånt vacker till mig. Det har aldrig hänt förrut och jag fick en varm känsla i hela kroppen.
- VI SKULLE BÖRJAT FÖR 20 MINUTER SEN! Hon var röd i ansiktet och gick med raska steg ut för att hämta hjälp. Efter en stunds försök att ta mig upp kom utterligare en sköterska in.
- Men Hejsan! Vill du ha hjälp att byta om? Sköterskan som tydligen hette Veronica, log brett och började dra ner mina byxor. Ja, hon bara drog av dem, utan att jag sagt något. Hon fick av dem och började sen med tröjan.
- Oj, vilken gullig! Hon pekade på min bh, den var vit med svarta prickar på. Jag forstod ingenting, hon satte mig upp och drog på mig rocken.
- Så ska det se ut! Har du ringt din kille, han den gulliga som var kvar hela natten igår? Hon log brett och började rulla ut mig
- Emm, vi är bara vänner, goda vänner, jag lutade mig tillbaka och log. Veronica körde in mig i ett ner släckt rum, hon försökte lyfta över mig till en av maskinerna men var för svag,
- Lucas! Kan du hjälpa mig? Jag tror hon ropade efter sin kollega, men när Lucas kom fram kysste han Veronica lätt på läpparna och greppade sedan tag om mig. Det var en konstig känsla om ilade igenom min kropp. En kille som lyfte mig och lixom kramade åt så himla hårt. Han la ner mig lugnt och fint, jag fick ett lags täcke över mig och fick sedan välja vilken musik som skulle spelas,
- Kan ni ta alla Ulrik Munthers låtar, jag log och mina ögon tindrade
- Det ska vi se till att ordna, Veronica klappade mig på huvudet och gick sedan i väg. Jag la mig ner, lutade mig tillbaka och försökte slappna av. Sängen jag låg på åkte sakta in i den ljusa maskinen. Jag blundade hela tiden och låg såklart och nynnade på alla Ulriks låtar. Jag slappnade av och slummrade nog till. För jag vaknade sen av att sängen åkte ut och det blev mörkare.
- Välkommen tillbaka, har du sovit gott? Veronica kom snabbt in med sitt fejkade leende.
-Eh, okey, hur länga var jag inne? Jag var trött och hade himla ont i huvudet
- Ja du, lilla gumman, runt 2 och en halv timmar, Veronica kunde nu ta av täcket och faktiskt lyfta över mig. Jag landade med en dunns ner, på den hårda sjukhus sängen.
- Du ska få åka in till ditt rum, där finns mat och en kille, senare idag får vi svar på rönken, Hon hade nu redan börjat rulla ut mig, äntligen. Jag hatar sjukhus, det är så vitt och rent och man känner sig döende lixom.
- Tjofräs, gullunge, Ulrik stod med ett leende i mitt rum med en chokladask i handen.
- Heej, jag andades tungt ut och log brett.
- Jag ska lämmna er turturduvor i fred, Veronica lämmnade rummet och stängde dörren efter sig
- Kan hon sluta någon gång? Hon har sagt att vi är ett par hela dagen, jag var väldigt irriterad men det gick snabbt över
- Men, skit i henne, Ulrik gick fram till mig och satte sig på min säng, han log brett och tog min hand
- Hur mår du, lillfia? Ulrik log och kramade om min hand
- Bättre än igår, har lite ont i ryggen och i ena benet, hehe, kan inte röra mig typ. Men nu blir det bättre du piggar ju upp mig, Jag log brett och gav honom en slängkyss
- Men lilla du, doktor Ulrik är här till din tjänst, Vi började as garva och det slutade nästan aldrig. Hur kan man nå så här j*vla bra av en sån här fantastisk person? Det känns som om jag lever i en dröm, som aldrig får ta slut. Jag har aldrig mått såhär bra i hela mitt liv.
- Men du? När får du åka hem? Ulrik hade lugnat ner sig och stirrade in i mina ögon
- Dem har inte sagt något, jag log och började skratta igen.
- Men ska jag fråga då? Ulrik tog detta seriöst, om man jämnför med mig som låg och garva hela tiden
- Det kan du göra, tack! Jag hade nu lugnat ner mig och försökte fatta allvaret i detta
- Då kommer jag snart, Ulrik gav mig en kram och gick sedan ut ur rummet. När han gått fattade jag hur allvarligt allt detta var. Jag kände tårarna och fick så himla ont i mitt hjärta!
Hur var det här? Var det lagom långt? Kommentera gärna om ni har idéer eller så :) ♥♥
Ha det bra :D ♥♥♥ Jag älskar er ♥♥
Del 8
Nu kör vi! Jag är ledig idag så nu blir det en till del :) Det är så roligt att få alla posstiva kommentarer :) blir verkligen bara mer sugen på att skriva och det är roligt att det är några som gillar det jag skrive ☺
Den känslan jag hade i kroppen igår gick fort över, jag vaknade upp och insåg att hela helgen hade gått. Det var måndag igen! Hur kna det alltid vara så att veckan går sååååå himla längsamt, sen blir det helg och plötsligt vaknar man och inser att det är måndag. Jag slet mig ur sängen, åt en halv macka och satte sedan på mig mina kläder. Jag kollade mig i spegeln en sista gång, jag var faktiskt snygg! Jag var lagom smal och hade dem "kurvor" en tjej ska ha. Idag hade jag på mig ett par svarta slitna jeans och en tröja med tryck på. Jag stängde dörren och mötte Ulrik utanför.
-Tjofräs, log Ulrik och gav mig en klapp på axeln
- HejHej, log jag brett
- Vart ska du, då? Frågade han intreserad
- Plugget, jag lät inte så jättenöjd och det hörde Ulrik
- Du klarar det! Ulrik kramade om mig och sa sedan att jag skulle skynda vidare. Ulrik hjälpte mig igenom dem första lektionerna men sen brast det. Det blev raste och solen sken. Jag gick ut och satte mig vid en bänk, på med mina nya solglasögon samtidigt som jag lyssnade på Ulriks vackra låtar.
- Hörru fjolla? Är du törstig? Det var såklart Eric
- Ne....Mer han jag inte säga förrän jag hade en stor vattenballong i anstiktet.
- Hahahahahaha, nu är du väll inte så törsig längre? Eric och resten av klassen skrattade och pekade på mig. Jag var dyngsur, helt genomblöt. Nu orkade jag inte mer. Jag reste mig upp, gick några korta steg framåt och BOOOM! Ja, tro det eller ej, jag slog Eric rakt i ansiktet och sprang snabbt därifrån. Solen hade gått i moln och vinden kom. Jag hörde allas röster bakom mig, men jag fokuserade bara framåt, jag ska hem! Jag struntade i hur mycket jag än frös. Mina kläder var iskalla och jag skakade som bara den. Vad hade jag nyss gjort? Jag hade gått fram och slagit en kille blödande. Jag kommer aldrig våga gå till skolan igen. Lilla Juno, jag fortsatte springa men mina ögon var hela tiden bak, bak mot skolan och Eric.
- Aj, fasen oxå! Jag reste mig upp, kollade ner på mina knän. Jag hade snubblat på en sten och slagit upp både ben och armar. Men inget var brutet, eller? Jag fortsatte springa men det gjorde så ont, ont i kroppen och i huvudet. Mina tankar snurrade och jag hade svårt att fokusera. Men det är väll inget brutet? Jag började fundera, för det gjorde så ont. Jag kunde inte hålla mig när jag så mitt hus så släppte jag på allt. Tårarna forsade ner och jag var nära på att svimma. Jag ökade tempot och var nu utanför mitt hus, hem ljuva hem. Jag ryckte upp dörrhandtaget och la mig precis innanför dörren.
- JUNO?? Vad har hänt? Det var pappa, han satt i möte med Ulrik
- Aj, var det ända jag fick fram. Både pappa och Ulrik ställde sig fort upp och sprang fram till mig
- Hur mår du? Försökte Ulrik få fram, men jag orkade inte svara på min "drömkille". Jag minns inget mer, det blev plötsligt svart och jag kände bara någons hand som tog tag i min.
- Juno? Hur mår du? Jag vaknade upp och viste inte vart jag var. Ulrik? Ja han satt bredvid mig på en stol och hade tårar i ögonen
- Var är jag? Frågade jag lågt
- Du är på sjukhuset, det är ingen fara, svarade Ulrik och torkade bort tårarna.
- Men snälla du kan du inte berätta vad som hänt? Ulrik reste sig och satte sig på min säng, han tog min hand och log
- Jag gick till skolan och det var rast. Jag satte mig i solen, sen fick jag en vattenballong på mig och sen slog jag en kille. Sen sprang jag hem och snubblade på en sten, det var nog inte så lätt att höra det jag sa för jag pratade väldig lågt och hade gråten i halsen.
- Vänta, slog du en kille? Varför då?? Jag tro ingen sätt Ulrik Munther så här, han gapade och såg väldigt fövirrad ut
- Eh, jo det är så att jag blivit mobbad sen jag gick på dagis och har aldrig haft en riktig vän, men sen dök du upp och lysnade på det jag vill säga, Nu kom det, först började jag snyfta men sen blev det bara mer och mer
- Men lilla du, vet ingen annan om vad som hänt? Ulrik tog tag i min andra hand och försökte torka bort mina tårar.
- Ingen, du är den första! Jag litar på dig, jag försökte le men det såg mest löjligt ut
- Juno, varför har du inte sagt till någon? Ulrik var väldigt snäll och log hela tiden
- Ingen har velat lyssna, eller så litar jag inte på dem. Jag lutade mig tillbaka och försökte slappna av,
- Men lilla du, du kan lita på mig! Han klappade mig på huvudet och gav mig en kram, just då fattade jag ingenting! Sa han "Du kan lita på mig" till mig? Men när jag var med honom glömde jag bort att han var en "flickidol", han känndes mer som min kompis, min bästavän. Jag sov över på sjukhuset och Ulrik var kvar till sen, sent på kvällen.
- Varför gör du det här för mig? Frågade jag honom när vi fått in middagen,
- Men Juno vilken konstig fråga! Jag bryr mig om dig, och vem annars vill du ska vara här? Ulrik försökte alltid skämta till allt, just nu mådde jag så himla bra, hur kan han som jag träffat 2 gånger på mig på sånt bra humör?
- Nej, jag vill bara att du ska vara här med mig, jag log och gav honom en längkyss, haha ja, de såg fånigt ut men Ulrik vet vad det betydde.
- Ne, tyvärr gumman, men nu måste jag faktiskt åka, Ulrik gav mig en kram och en lapp där det stod "Ring mig polarn" och hans nummer.
- Tack för att du stannade hos mig såhär länge, jag log och lutade mig tillbaka.
Den natten sov jag gott!
Hur var detta då? Haha, det blev ganska mycket! Men jag är på skrivar humör just nu :)
Den känslan jag hade i kroppen igår gick fort över, jag vaknade upp och insåg att hela helgen hade gått. Det var måndag igen! Hur kna det alltid vara så att veckan går sååååå himla längsamt, sen blir det helg och plötsligt vaknar man och inser att det är måndag. Jag slet mig ur sängen, åt en halv macka och satte sedan på mig mina kläder. Jag kollade mig i spegeln en sista gång, jag var faktiskt snygg! Jag var lagom smal och hade dem "kurvor" en tjej ska ha. Idag hade jag på mig ett par svarta slitna jeans och en tröja med tryck på. Jag stängde dörren och mötte Ulrik utanför.
-Tjofräs, log Ulrik och gav mig en klapp på axeln
- HejHej, log jag brett
- Vart ska du, då? Frågade han intreserad
- Plugget, jag lät inte så jättenöjd och det hörde Ulrik
- Du klarar det! Ulrik kramade om mig och sa sedan att jag skulle skynda vidare. Ulrik hjälpte mig igenom dem första lektionerna men sen brast det. Det blev raste och solen sken. Jag gick ut och satte mig vid en bänk, på med mina nya solglasögon samtidigt som jag lyssnade på Ulriks vackra låtar.
- Hörru fjolla? Är du törstig? Det var såklart Eric
- Ne....Mer han jag inte säga förrän jag hade en stor vattenballong i anstiktet.
- Hahahahahaha, nu är du väll inte så törsig längre? Eric och resten av klassen skrattade och pekade på mig. Jag var dyngsur, helt genomblöt. Nu orkade jag inte mer. Jag reste mig upp, gick några korta steg framåt och BOOOM! Ja, tro det eller ej, jag slog Eric rakt i ansiktet och sprang snabbt därifrån. Solen hade gått i moln och vinden kom. Jag hörde allas röster bakom mig, men jag fokuserade bara framåt, jag ska hem! Jag struntade i hur mycket jag än frös. Mina kläder var iskalla och jag skakade som bara den. Vad hade jag nyss gjort? Jag hade gått fram och slagit en kille blödande. Jag kommer aldrig våga gå till skolan igen. Lilla Juno, jag fortsatte springa men mina ögon var hela tiden bak, bak mot skolan och Eric.
- Aj, fasen oxå! Jag reste mig upp, kollade ner på mina knän. Jag hade snubblat på en sten och slagit upp både ben och armar. Men inget var brutet, eller? Jag fortsatte springa men det gjorde så ont, ont i kroppen och i huvudet. Mina tankar snurrade och jag hade svårt att fokusera. Men det är väll inget brutet? Jag började fundera, för det gjorde så ont. Jag kunde inte hålla mig när jag så mitt hus så släppte jag på allt. Tårarna forsade ner och jag var nära på att svimma. Jag ökade tempot och var nu utanför mitt hus, hem ljuva hem. Jag ryckte upp dörrhandtaget och la mig precis innanför dörren.
- JUNO?? Vad har hänt? Det var pappa, han satt i möte med Ulrik
- Aj, var det ända jag fick fram. Både pappa och Ulrik ställde sig fort upp och sprang fram till mig
- Hur mår du? Försökte Ulrik få fram, men jag orkade inte svara på min "drömkille". Jag minns inget mer, det blev plötsligt svart och jag kände bara någons hand som tog tag i min.
- Juno? Hur mår du? Jag vaknade upp och viste inte vart jag var. Ulrik? Ja han satt bredvid mig på en stol och hade tårar i ögonen
- Var är jag? Frågade jag lågt
- Du är på sjukhuset, det är ingen fara, svarade Ulrik och torkade bort tårarna.
- Men snälla du kan du inte berätta vad som hänt? Ulrik reste sig och satte sig på min säng, han tog min hand och log
- Jag gick till skolan och det var rast. Jag satte mig i solen, sen fick jag en vattenballong på mig och sen slog jag en kille. Sen sprang jag hem och snubblade på en sten, det var nog inte så lätt att höra det jag sa för jag pratade väldig lågt och hade gråten i halsen.
- Vänta, slog du en kille? Varför då?? Jag tro ingen sätt Ulrik Munther så här, han gapade och såg väldigt fövirrad ut
- Eh, jo det är så att jag blivit mobbad sen jag gick på dagis och har aldrig haft en riktig vän, men sen dök du upp och lysnade på det jag vill säga, Nu kom det, först började jag snyfta men sen blev det bara mer och mer
- Men lilla du, vet ingen annan om vad som hänt? Ulrik tog tag i min andra hand och försökte torka bort mina tårar.
- Ingen, du är den första! Jag litar på dig, jag försökte le men det såg mest löjligt ut
- Juno, varför har du inte sagt till någon? Ulrik var väldigt snäll och log hela tiden
- Ingen har velat lyssna, eller så litar jag inte på dem. Jag lutade mig tillbaka och försökte slappna av,
- Men lilla du, du kan lita på mig! Han klappade mig på huvudet och gav mig en kram, just då fattade jag ingenting! Sa han "Du kan lita på mig" till mig? Men när jag var med honom glömde jag bort att han var en "flickidol", han känndes mer som min kompis, min bästavän. Jag sov över på sjukhuset och Ulrik var kvar till sen, sent på kvällen.
- Varför gör du det här för mig? Frågade jag honom när vi fått in middagen,
- Men Juno vilken konstig fråga! Jag bryr mig om dig, och vem annars vill du ska vara här? Ulrik försökte alltid skämta till allt, just nu mådde jag så himla bra, hur kan han som jag träffat 2 gånger på mig på sånt bra humör?
- Nej, jag vill bara att du ska vara här med mig, jag log och gav honom en längkyss, haha ja, de såg fånigt ut men Ulrik vet vad det betydde.
- Ne, tyvärr gumman, men nu måste jag faktiskt åka, Ulrik gav mig en kram och en lapp där det stod "Ring mig polarn" och hans nummer.
- Tack för att du stannade hos mig såhär länge, jag log och lutade mig tillbaka.
Den natten sov jag gott!
Hur var detta då? Haha, det blev ganska mycket! Men jag är på skrivar humör just nu :)
Del 7
Hejhej! Hur har ni det? Min vecka har varit jättejobbig, mitt humör har legat på 0% och ja, men nu kör vi på ett till kapitel! Vad tycker ni om det? ♥♥♥♥
-Kan det verkligen vara han?? Jag började springa, efter den rödabilen. Jag andades tugnt och fort, gasade på lite mer. Men vänta stannade den? Vid en parkering? Framför mitt hus? Jag saktade ner, drog bak några hårstrån som fastnat i mitt läppglans och kollade ner på mina kläder för att se om dem såg okey ut.
-Vad är det jag gör?? Han är bara en vanlig kille, som vill bli behandlad normalt och här står jag och piffar till mig! Jag förstod inte vad jag höll på med men? När bildörren öppnades och Ulrik klev ut, ändrade jag allt. Det pirrade till i hela magen och jag höl på att svimma. Jag väntade med att gå in tills Ulrik och hans "vän" börjat gå, in till MITT hus. Han knackade på och pappa öppnade. Jag smög försiktigt fram och lutade örat mot entrédörren.
-Ja Mr.Lundhström, trevligt att du ville ha detta! Sa en mörkmans röst, inte Ulriks. Ne vad är det som händer? Jag öppnade dörren och klev in,
-Halloj! Ropade Ulrik när jag klev in
- HejHej, svarade jag lågt.
- Pappa vad är det som händer? Viskade jag i pappas öra när jag tagit av mig jackan
- Va?? Detta är mina nya jobbkompisar, jag kommer bli livvakt till Ulrik. Vänta nu? Vad det pappa sa sant? Skulle han jobba å självaste Ulrik Munther? Den finaste personen i världen?
- Vill ni ha något att drika? Frågade jag, ett försök att låta trevlig medan jag bara ville skrika inombord
- Ja tack, svarade pappa och Ulriks kompis i mun på varandra och sen fortsatte dem snacka
- Jag kan hjälpa till, svarade Ulrik och gav mig ett leénde. Jag gick in till köket med Ulrk hack i häl, jag gick och nynnade på en låt, tror det var Fool. Jag öppnade kylskåpet och tog ut en flaska saft.
- Kan jag hjälpa till med något? En underbar helt perfekt röst stod bakom mig och log
- eh, du kanske kan ta en kanna i det skåpet, jag är för kort, vad töntigt det lät, Juno var det, det ända jag fick ur mig? Han sträckte på sig och fick lätt ner kannan, han ställde ner den på bordet.
- Tack så jättemycket, fnittrade jag ur mig, vad är problemet med mig?
- Var så god? Vad heter du? Svarade han med sin sammetslena röst
- Juno, viskade jag, jag hatar verkligen mitt namn, vem vill heta Juno?
- Vilket fantastiskt fint namn, log han brett. Dagen gick och jag levde i en dröm. Ulrik och jag pratade mycket och det gjorde pappa och Ulriks kompis oxå. Ulrik fick veta en del om mig och jag fick veta mycket om honom. Jag kan ju inte kalla Ulrik min kompis men han är den första "främlingen" som velat prata med mig, och han log nästan hela tiden. Han leénde dödade nästan mig, den blänkte nästan och hans snetand så underbart vackert. Men det slutade efter några timmars pratande.
- Då ses vi sen Mr. Lundhström, sa Ulriks kompis han tackade för sig och fick nästan putta fram Ulrik
- Syns vi någongång, Juno? Frågade Ulrik
- Vet inte, men du skulle hit snart tror jag, jag log hela tiden oc hdet blev inte sämre när Ulrik slet sig ur hanskompis armar bara för att få krama mig. Resten av kvällen gick jag bara runt och log. Kunde livet vara bättre än såhär??
Kram! VAd tyckte ni? ♥♥♥♥
-Kan det verkligen vara han?? Jag började springa, efter den rödabilen. Jag andades tugnt och fort, gasade på lite mer. Men vänta stannade den? Vid en parkering? Framför mitt hus? Jag saktade ner, drog bak några hårstrån som fastnat i mitt läppglans och kollade ner på mina kläder för att se om dem såg okey ut.
-Vad är det jag gör?? Han är bara en vanlig kille, som vill bli behandlad normalt och här står jag och piffar till mig! Jag förstod inte vad jag höll på med men? När bildörren öppnades och Ulrik klev ut, ändrade jag allt. Det pirrade till i hela magen och jag höl på att svimma. Jag väntade med att gå in tills Ulrik och hans "vän" börjat gå, in till MITT hus. Han knackade på och pappa öppnade. Jag smög försiktigt fram och lutade örat mot entrédörren.
-Ja Mr.Lundhström, trevligt att du ville ha detta! Sa en mörkmans röst, inte Ulriks. Ne vad är det som händer? Jag öppnade dörren och klev in,
-Halloj! Ropade Ulrik när jag klev in
- HejHej, svarade jag lågt.
- Pappa vad är det som händer? Viskade jag i pappas öra när jag tagit av mig jackan
- Va?? Detta är mina nya jobbkompisar, jag kommer bli livvakt till Ulrik. Vänta nu? Vad det pappa sa sant? Skulle han jobba å självaste Ulrik Munther? Den finaste personen i världen?
- Vill ni ha något att drika? Frågade jag, ett försök att låta trevlig medan jag bara ville skrika inombord
- Ja tack, svarade pappa och Ulriks kompis i mun på varandra och sen fortsatte dem snacka
- Jag kan hjälpa till, svarade Ulrik och gav mig ett leénde. Jag gick in till köket med Ulrk hack i häl, jag gick och nynnade på en låt, tror det var Fool. Jag öppnade kylskåpet och tog ut en flaska saft.
- Kan jag hjälpa till med något? En underbar helt perfekt röst stod bakom mig och log
- eh, du kanske kan ta en kanna i det skåpet, jag är för kort, vad töntigt det lät, Juno var det, det ända jag fick ur mig? Han sträckte på sig och fick lätt ner kannan, han ställde ner den på bordet.
- Tack så jättemycket, fnittrade jag ur mig, vad är problemet med mig?
- Var så god? Vad heter du? Svarade han med sin sammetslena röst
- Juno, viskade jag, jag hatar verkligen mitt namn, vem vill heta Juno?
- Vilket fantastiskt fint namn, log han brett. Dagen gick och jag levde i en dröm. Ulrik och jag pratade mycket och det gjorde pappa och Ulriks kompis oxå. Ulrik fick veta en del om mig och jag fick veta mycket om honom. Jag kan ju inte kalla Ulrik min kompis men han är den första "främlingen" som velat prata med mig, och han log nästan hela tiden. Han leénde dödade nästan mig, den blänkte nästan och hans snetand så underbart vackert. Men det slutade efter några timmars pratande.
- Då ses vi sen Mr. Lundhström, sa Ulriks kompis han tackade för sig och fick nästan putta fram Ulrik
- Syns vi någongång, Juno? Frågade Ulrik
- Vet inte, men du skulle hit snart tror jag, jag log hela tiden oc hdet blev inte sämre när Ulrik slet sig ur hanskompis armar bara för att få krama mig. Resten av kvällen gick jag bara runt och log. Kunde livet vara bättre än såhär??
Kram! VAd tyckte ni? ♥♥♥♥
Del 6
Dagen gick och jag mådde inte bättre av skoldagens slut, folk knuffades, lipade och skrattade åt vad ända sak jag gjorde. Sista lektionen var värst! Vi hade musik som är mitt favoritämne. Är en riktig musiknörd, Ulrik är min idol (mitt liv), jag spelar ju piano, älskar att sjunga och drömmer om en karriär inom musiken. Men iallafall vi gick in till musiksalen jag gick sist och nynnade "Life" som jag lyssnat på hela dagen. Vi satte oss på våra platser och Johan vår musiklärare sa åt oss att dela upp oss 2&2, alla sprang fort till sin bästis medan jag satt stilla på min stol.
- Juno, du får vara med Göran! Göran stod och log brett och kliade sig i näsan,
- Hahahahahahhaha, alla tjejer och dem andra killarna stog och gapskratta. Jag orkar inte, Göran gick snabbt fram till mig och slog mig lite lätt på armen, (ja den han hade i näsan)
- Sluta nu, viskade jag argt tillbaks och gav honom en hårt smäll på armen. Vi skulle "lära" oss spela piano, samtidigt som vi sjöng "Sing a long".
-Kan du visa mig? Viskade Göran i mitt öra, nära, han försökte vara så sexig han kunde
-Ja,du gör SÅHÄR! Jag slog honom nu ännu hårdare på armen och satte mig vid ett annat piano.
- Moments ago I couldn´t see the sky, I watched you go, Jag började spela flytande och sjöng lågt till.
- Ohh, lilla Juno försöker vara cool, Det var Eric som kom bakom mig.
-Hahahhaha, alla andra stod bakom honom när han stod tätt bakom mig. Drog tag i min tröja, ner på golvet och satte sig på mig.
- Kör på hårdare! Skrek Millan, medan Eric slog mig i ansiktet och på armarna. Jag försökte dra mig loss och lyckades efter en stunds fight. När jag lyckats ta mig loss sprang jag ut till kaprummet, tog min jacka och sprang. Fortare än vanligt, jag kollade bak minst 10 gånger innan jag saktade ner tempot. Jag var utanför mitt förra dagis när jag saktade ner och började gå. Gud vad söta dem små barnen är, lekandes, har inga problem alls i sitt liv och bara älskar att vara sig själv.
-Det går över, fortare än vad du tror, tänkte jag för mig själv. Jag fortsatte gå, andades in genom näsan och ut genom munnen. Jag tänkte på allt som hänt idag, denna månad och genom hela mitt liv. Jag har aldrig haft en riktig vän, har inte kunna lita på någon och har alltid varit anorlunda.
- Men vänta, hallå????? Är det där?? Va???? Det där är en rödbil, med regestreringsnummer "URK 159". Det måste vara! Är det Ulrik Munther bil????
- Juno, du får vara med Göran! Göran stod och log brett och kliade sig i näsan,
- Hahahahahahhaha, alla tjejer och dem andra killarna stog och gapskratta. Jag orkar inte, Göran gick snabbt fram till mig och slog mig lite lätt på armen, (ja den han hade i näsan)
- Sluta nu, viskade jag argt tillbaks och gav honom en hårt smäll på armen. Vi skulle "lära" oss spela piano, samtidigt som vi sjöng "Sing a long".
-Kan du visa mig? Viskade Göran i mitt öra, nära, han försökte vara så sexig han kunde
-Ja,du gör SÅHÄR! Jag slog honom nu ännu hårdare på armen och satte mig vid ett annat piano.
- Moments ago I couldn´t see the sky, I watched you go, Jag började spela flytande och sjöng lågt till.
- Ohh, lilla Juno försöker vara cool, Det var Eric som kom bakom mig.
-Hahahhaha, alla andra stod bakom honom när han stod tätt bakom mig. Drog tag i min tröja, ner på golvet och satte sig på mig.
- Kör på hårdare! Skrek Millan, medan Eric slog mig i ansiktet och på armarna. Jag försökte dra mig loss och lyckades efter en stunds fight. När jag lyckats ta mig loss sprang jag ut till kaprummet, tog min jacka och sprang. Fortare än vanligt, jag kollade bak minst 10 gånger innan jag saktade ner tempot. Jag var utanför mitt förra dagis när jag saktade ner och började gå. Gud vad söta dem små barnen är, lekandes, har inga problem alls i sitt liv och bara älskar att vara sig själv.
-Det går över, fortare än vad du tror, tänkte jag för mig själv. Jag fortsatte gå, andades in genom näsan och ut genom munnen. Jag tänkte på allt som hänt idag, denna månad och genom hela mitt liv. Jag har aldrig haft en riktig vän, har inte kunna lita på någon och har alltid varit anorlunda.
- Men vänta, hallå????? Är det där?? Va???? Det där är en rödbil, med regestreringsnummer "URK 159". Det måste vara! Är det Ulrik Munther bil????
