mulrikmunthernovell

Nu kör vi en lååååååååång del! Eftersom jag redan är uppe i del 10. Men jag måste bara länka till en sjuktbra låt, Ulrik såklart: Lyssna!

Jag låg och grät i timmar. När Ulrik kom in sa han inget, han la sig bredvid mig och bara höll om mig. Jag hade fruktansvärt ont i kroppen och i huvudet. Jag hade skämtat bort en sån sak och bara skrattat åt det. Ulrik hade tagit detta på allvar och själv valt att komma till mig för att stötta mig. Vad gjorde jag då? Jo jag skrattade åt hela skiten, men nu när jag äntligen fattat vad som hänt tog det mig timmar för att hämta andan.
- Juno, det kommer bli bra, Ulrik tårade bort mina tårar och log
- Hoppas det, jag satte mig upp och andades djupt. Det tog en stund innan vi började prata. Ulrik satte sig upp och började massera mig rygg. Jag slappnade tillslut av och började försiktigt prata.
- Tack för att du finns, min röst var låg men jag tror att Ulrik hörde vad jag sa.
- Men gumman, skulle jag vara död? Ulrik log och ställde sig upp.
- Haha, nej, men tack för att du stannade här. Eftersom jag inte har någon annan, jag fick tårar i ögonen igen och började snyfta. Ulrik satte sig bredvid mig än en gång och höll om mig.
- Jag kommer alltid finnas hos mig, syster, Ulrik la huvudet mot min axel och satt och kramades tills jag fått lagom med energi i kroppen. Inte änns min egen pappa kom och hälsade på mig här på sjukhuset, är inte det hur sjukt som hälst? Men jag hade Ulrik och då behövdes ingen annan.
- Juste, du ska få åka hem imorgon! Bara någon håller "koll" på dig när d sover, Ulrik log och stirrade glatt på mig,
- Håll koll på mig, vem då? Min pappa som inte änns kunnat byta blöja på mig? Jag stirrade tillbaks och började skratta. Ja, det är sant. Pappa har aldrig kunnat kolla på mig, bara jag hade byxor och tröja på mig. Han har tydligen någon sjukdom har han sagt men jag tror honom inte. Så mamma tog hand om mig så gott hon kunde men sen fick mormor ta över, efter att mamma dött.
- Vi kommer på något sätt, som vanligt, Ulrik tog tag i min hand och drog upp mig. Han började nynna på någon låt och vi började dansa. Det såg nog väldigt fånigt ut men roligt var det. Jag log hela tiden, Ulrik sjöng, vackert som alltid och vi båda dansade så fötterna brann.
- I love you, sister, Ulrik slutade låten med att bära upp mig och kasta mig på sängen. Han hoppade sen efter och landade precis bredvid mig. Jag skrattade högt och Ulrik började skratta han också efter en stund. Vi låg där i sängen och bara njöt av livet tills sen sköterska kom in.
- God kväll, sköterskan lät irriterad, så jag och Ulrik slutade tvärt att skratta och satte oss båda snabbt upp i sängen.
- Rönken bilderna är klara, du ska följa med mig nu, hon pekade på mig med sur blick och började gå
- Kan min kära följa med? Jag kollade på Ulrik och blinkade med ena ögat,
- Bara det går fort, Sköterska var halv-vägs ute så vi fick skynda oss på.
- Bror? Ulrik viskade i mitt öra och såg väldigt förvånad ut
- Men vad skulle jag säga? Jag gav honom en klapp på axeln och log
- Kompis, bästa kompis, livräddare, killekompis? Vad tycker du om dem? Ulrik log tillbaka och tog tag i min hand. Vi gick igenom halva sjukhuset för att tillslut komma fram till ett litet rum. Rummet hade 2 fönster, alla väggar med små broschyrer uppsatta. Det stod ett litet bord i ett av hörnen och det var där sköterskan pekade mot,
- Sätt er, så får vi detta överstökat, hon suckade och satte sig vid datorn som stod på bordet. Jag var jättenervös och klämde nog sönder Ulriks hand. Min mage var nära på att spricka men jag var glad att Ulrik satt bredvid och lugnade ner mig.
- Ta det lugnt, Juno, Ulrik log mot mig och smekte min hand. Jag andades lugnt och försökte hålla mig lugn så länge det gick.
- Det är så här, du har en bruten arm men inget annat, Sköterskan smålog för sig själv när hon såg min min.
- Men varför hade hon då så ont i ryggen? Ulrik lät som min pappa eller som en advokat, han var fast bestämd på att få veta varför och vad som hänt.
- Ja, du? Det vet vi inte riktigt men det kan varit så att du slog till huvudet och skadede en av cellerna som var hoppkopplad med ryggraden. Så hjärnan sa till dig att inte röra dig.
-okey, jag var lättad men på något vis besviken på att det inte var något annat, för med en bruten arm kunde man gå till skolan.
- Men om du får mer ont i ryggen eller huvudet ska du genast komma hit! Hon lät väldigt allvarlig och leendet hade försvunit.
- Men ska hon gipsa eller ha bandage? Ulrik var där med sina smarta kommentarer som vanligt, jag kollade på honom och log.
- Jag kommer skicka in en annan sköterska som sätter på bandage, för det var inte så farligt. Sköterskan visade oss tillbaka till rummet och gav oss ett leende innan hon stängde dörren efter sig.
- Det är väl bra? Ulrik log och kramade om mig
- Mm, jag vet inte riktigt vad jag skulle säga till honom. Han var överlycklig över att det inte var så farligt och jag, vad var jag egentligen? Jag vet inte riktigt, det är klart det är bra att det inte var så farligt, men jag vill absolut inte gå i skolan. Dem här dagarna på sjukhuset med Ulrik har varit dem bästa i hela mitt liv.
- Vad är det? Ulrik satte sig ner på en stol, han slog sig själv på låren för att visa att jag skulle sätta mig. Jag gick fram och satte mig i hans varma knä, han la armarna om mig och tårarna började komma.
- Jag kan inte gå tillbaka till skolan, jag snyftade och la huvudet mot hans axel
- Men gumman, jag tycker du borde prata med någon annan också. Ulrik strök sin hand längs min rygg och pratade med lugn röst.
- MEN INGEN ANNAN FATTAR HUR DET ÄR! Jag reste mig upp och skrek honom rakt i ansiktet. Jag började springa, ut genom mitt rum, genom hela sjukhuset och tillsist in i skogen, jag struntade vart jag var. Jag hittade tillslut ett träd och satte mig ner under det. Vad hade jag gjort? Ulrik var den ända som trodde på mig, han var den ända som ville mig väl och som gjorde så jag mådde bra och kände mig lycklig. Hur kunde jag? Jag lutade mig mot trädet, barken stack in i mitt skin och det började blöda. Jag struntade i det och blundade. Men jag kunde inte, jag kände mig så dålig, hur mår Ulrik? Jag ställde mig upp men behövde inte mer,
- Juno? Snälla vart är du? Det var inte meningen! Ulrik grät ut orden och sprang runt, runt sjukhuset.
- Ulrik? Jag satte mig ner igen, för jag blev alldeles för yr av att stå.
- Ulrik jag är här! Jag skrek det högsta jag kunde, men det var inte högt för att runt mig började snurra.
- Juno! Ulrik kutade fram till mig, satte sig ner på marken och höll om mig,
- Jag kommer dö, jag viskade fram dem orden men sen blev det svart.
- HJÄLP! svagt hörde jag Ulriks röst och sen bara suset från vinden.
- Juno? Hur mår du? Självklart var det Ulriks underbara röst som frågade
- Vad har hänt?



Det här blev väl långt? Eller vill ni ha längre?? :O