mulrikmunthernovell

Hejhej! Hur har ni det? Min vecka har varit jättejobbig, mitt humör har legat på 0% och ja, men nu kör vi på ett till kapitel! Vad tycker ni om det? ♥♥♥♥

-Kan det verkligen vara han?? Jag började springa, efter den rödabilen. Jag andades tugnt och fort, gasade på lite mer. Men vänta stannade den? Vid en parkering? Framför mitt hus? Jag saktade ner, drog bak några hårstrån som fastnat i mitt läppglans och kollade ner på mina kläder för att se om dem såg okey ut.
-Vad är det jag gör?? Han är bara en vanlig kille, som vill bli behandlad normalt och här står jag och piffar till mig! Jag förstod inte vad jag höll på med men? När bildörren öppnades och Ulrik klev ut, ändrade jag allt. Det pirrade till i hela magen och jag höl på att svimma. Jag väntade med att gå in tills Ulrik och hans "vän" börjat gå, in till MITT hus. Han knackade på och pappa öppnade. Jag smög försiktigt fram och lutade örat mot entrédörren.
-Ja Mr.Lundhström, trevligt att du ville ha detta! Sa en mörkmans röst, inte Ulriks. Ne vad är det som händer? Jag öppnade dörren och klev in,
-Halloj! Ropade Ulrik när jag klev in
- HejHej, svarade jag lågt.
- Pappa vad är det som händer? Viskade jag i pappas öra när jag tagit av mig jackan
- Va?? Detta är mina nya jobbkompisar, jag kommer bli livvakt till Ulrik. Vänta nu? Vad det pappa sa sant? Skulle han jobba å självaste Ulrik Munther? Den finaste personen i världen?
- Vill ni ha något att drika? Frågade jag, ett försök att låta trevlig medan jag bara ville skrika inombord
- Ja tack, svarade pappa och Ulriks kompis i mun på varandra och sen fortsatte dem snacka
- Jag kan hjälpa till, svarade Ulrik och gav mig ett leénde. Jag gick in till köket med Ulrk hack i häl, jag gick och nynnade på en låt, tror det var Fool. Jag öppnade kylskåpet och tog ut en flaska saft.
- Kan jag hjälpa till med något? En underbar helt perfekt röst stod bakom mig och log
- eh, du kanske kan ta en kanna i det skåpet, jag är för kort, vad töntigt det lät, Juno var det, det ända jag fick ur mig? Han sträckte på sig och fick lätt ner kannan, han ställde ner den på bordet.
- Tack så jättemycket, fnittrade jag ur mig, vad är problemet med mig?
- Var så god? Vad heter du? Svarade han med sin sammetslena röst
- Juno, viskade jag, jag hatar verkligen mitt namn, vem vill heta Juno?
- Vilket fantastiskt fint namn, log han brett. Dagen gick och jag levde i en dröm. Ulrik och jag pratade mycket och det gjorde pappa och Ulriks kompis oxå. Ulrik fick veta en del om mig och jag fick veta mycket om honom. Jag kan ju inte kalla Ulrik min kompis men han är den första "främlingen" som velat prata med mig, och han log nästan hela tiden. Han leénde dödade nästan mig, den blänkte nästan och hans snetand så underbart vackert. Men det slutade efter några timmars pratande.
- Då ses vi sen Mr. Lundhström, sa Ulriks kompis han tackade för sig och fick nästan putta fram Ulrik
- Syns vi någongång, Juno? Frågade Ulrik
- Vet inte, men du skulle hit snart tror jag, jag log hela tiden oc hdet blev inte sämre när Ulrik slet sig ur hanskompis armar bara för att få krama mig. Resten av kvällen gick jag bara runt och log. Kunde livet vara bättre än såhär??






Kram! VAd tyckte ni? ♥♥♥♥