mulrikmunthernovell

Jag satte händerna mot Ulriks bröstkorg och tryckte loss honom.

- Jag kan inte, jag viskade orden i hans öra och smög sen iväg, jag satte mig i ett av rummets hörn och grät. Jag hade allt jag ville ha men förstörde det? Vad höll jag på med?

- Juno? Vad är det? Ulrik satte sig bredvid mig och kramade om mig

- Inget, jag snyftade fram ett kort ord och försökte dra mig undan. Jag reste mig upp och la mig snbbt på mage i sängen. Jag orkar inte, vad är det för fel på mig? Tårarna sprutade ut samtidigt som huvudet snurrade av ord.

- Gumman, har jag gjort något fel? Snälla prata med mig, Ulrik satte sig på sängen och strök sin hand fram och tillbaka på min rygg. Jag hörde hans darriga röst och kände hans tårar som landade i min nacke. Jag tog tag i hans hand och kramade den. Jag kramade den hårt, han försökte få upp mig men jag drog mig än en gång ner mot sängen.

- Sluta! Jag skrek nästan och släppte snabbt hans hand, jag orkade inte mer, lutade huvudet mot en kudde och slöt ögonen. Jag kände Ulriks hand som strök ner från min axel ner till mina fötter och sen hörde jag bara en smäll och Ulrik var borta. Vad har jag gjort? Jag reste mig upp, skulle jag springa efter? Men jag vågade inte, jag ramlade med en duns ner på golvet och tårarna sprutade ut. En person i hela världen fick mig att må bra och han älskade mig, eller han ville kyssa mig och jag nekade allt och bara grät. Jag tror jag satt på golvet i flera timmar innan en av sköterskorna kom in och berättade att jag fick åka hem.

- Taxin står där ute så det är bara hoppa in, Sköterskan log och plockade upp min väska från golvet.

- Jag kommer, jag reste mig upp, torkade mina tårar och följde efter henne. Jag hoppade in i taxin, sa hejdå till sköterskan men sen kunde jag inte mer.

- Var ska du? Chaffören vända sig bak till mig och log

- Eh, jag vet inte, min röst darrade och gråten var nära att komma

- Vet du inte var du bor? Chaffören lät oroligare nu och såg väldigt förvånad ut

- Jo, men kan du skjussa mig till Torpsgatan 23? Jag fösökte mig på ett leende och tittade sen ut genom fönstret. Adressen jag sagt till chaffören fanns, men den låg ute i skogen och det var dit jag ville, jag ville vara ensam. dö ensam. Eller jag behövde iallafall tänka efter det som hänt.

- Då är vi framme, Chaffören log och öppnade min dörr. Var vi redan framme? Jag tog upp min mobil och kollade på klockan, jag hade visst sommnat.

- Ha det så bra, han vinkade och hoppade sen in i taxin. Jag plockade upp väskan och började gå, när jag hittat första träd satte jag mig när.

*Peep*Peep* , det burrade till i min ficka och jag plockade upp mobilen, det var ett sms, från Ulrik:

Juno, förlåt att jag gick, men jag klarade inte av det. Varför pratade du inte med mig? Ring mig, puss <3.

Jag läste snabbt igenom meddelandet och stängde sen av mobilen.

-Vad har hänt? Jag ställde mig upp och skrek ut över skogen, jag fick ett eko-svar tillbaka och satte mig ner igen. Trädet hade en stubbe som jag la huvudet på, sen började det snurra. Mitt huvud dunkade av allt som hade hänt idag, Ulrik hade kysst mig, jag nekade, jag blev ledsen, varför då? , jag är ett missfoster, alla hatar mig.

- NU MÅSTE JAG! Jag hoppade upp efter att jag legat och grubblat i 3 timmar.  Jag satte på min mobil och den vibrerade fler än 20 gånger. "20 sms", jag tryckte på inkorgen och alla var från Ulrik, det stod antingen "Ring mig, Juno" eller någon förklaring på att han var ledsen för att han gått.

- Gubben, det gör inget, Jag satt och viska med mig själv samtidigt som jag gick in på kontakter och sökte på "ul".

- JUNO! VARFÖR HAR DU INTE RINGT TIDIGARE? Ulrik skrek i andra sidan luren och han grät samtidigt,

- Snälla kom! Jag började gråta och satt och kramade om min mobil.

- Självklart gumman, var är du? Ulrik grät men det lät som om han redan satt sig i en bil.

- Ute i skogen, Torpsgatan 23! Snälla skynda dig, Jag gav honom en telefon-puss och la sen på.

- ååh, kom nu!! Jag plockade ihop och gick ut och satte mig på en sten vid vägen.

- JUNO! Ulrik kom springande emot mig och mitt hjärta stannade upp. Jag hade suttit och väntat i exakt 23 minuter, vilken lättnad. Han sprang med öppen famn och jag sprang emot honom, vi möttes på mitten och stod och kramades.

- Förlåt, Förlåt, Förlåt, Ulrik viskade i mitt öra och släppte aldrig taget,

- Det var mitt fel, jag kramade om honom hårdare och han lyfte upp mig. Jag hoppade upp i hans famn och han bar mig in till bilen. Han satte ner mig försiktigt och tog min hand.

- Vad var det som hände? Varför blev du ledsen??

Och en bild från igår: