mulrikmunthernovell

- Vart ska vi? Jag log och kollade på Ulrik som hoppade in och satte sig bredvid mig.

- Det bilr en överaskning! Ulrik log sitt lilla lömska leende och slog mig lätt på armen. Jag skrattade och lutade mig mot hans axel. Men vad ska alla munthers tro. När jag kommer gående med Ulrik?

- Vad tänker du på? jag väktes av Ulriks röst och skakade på mitt huvud.

- Ingen ting, jag vände bort huvudet och kollade ut mot gatan.

- Ljug inte för mig! Ulrik la sina händer på mina axlar och drog mig nära sig. Han kramade om mig, hans famn var så mjuk och varm. Jag lutade huvudet mot hans axel och blundade.

- Så berätta för mig, Juno! Ulrik strök sin hand längs min rygg och kramade om mig hårt men ändå helt fantastiskt.

- Vad kommer alla munthers tro? När jag kommer gående med dig och vi håller varandra i handen och ler? jag burrade in huvudet i hans axel och kramade om honom.

- Alla mina fans har stöttat mig igenom allt som hänt! Dem kommer förstå, annars får jag dem att förstå, Ulrik kramade om mig och log. Vad ska jag säga? jag kollade på honom och log, jag mådde så bra. Ingen kunde stoppa mig från att vara glad när Ulrik var nära.

- Kom nu! Ulrik öppnade dörren och jag hoppade ut. Ulrik tog tag runt min midja och plockade upp gitarren från bakluckan. Det kom minst 3 personer till för att hjälpa till att bära fram allt han skulle ha med sig.

- Ska jag ta något? Jag log och kollade på en av personalen som plockade fram allt.

- Ne, han gav mig en snabb blick men fortsatte sen att jobba. Är det såhär alla ska behandla mig? Jag kollade på Ulrik som satt och stämde sig gitarr. Jag gick fram och satte mig på golvet framför honom.

- Snart kör vi! Ulrik kollade på mig och pekade på en dörr.

- Är det? Jag gick fram och öppnade den, jag möttes av ett hundratal tjejer som stod och skrev efter Ulrik. Jag stängde snabbt igen dörren och gapade. Hade dem sett mig?

- Fanns det någon där ute? Ulrik la hande på min axel och log.

- Eh, jaa! Jag gick längre bort och satte mig på en pall.

- Hur är det? Ulrik tog upp sin gitarr och satte sig bredvid mig.

- Jag kommer inte klara av det här! Jag strök min handflata mot hans kind och kände tårarna som kom.

- VI klarar det här! Ulrik kramade om mig men avbröts sen av en tjej.

- Dags att gå upp och köra! Ulrik pussade min hand och gav mig en sista kram innan han öppnade dörren och fick alla skrik. Jag gick och satte mig bredvid dörren Ulrik nyss lämnat. Jag lutade mig mot den och hörde alla skrik och Ulrik fantastiska röst.

- JAG ÄLSKAR DIG! Ett av Ulriks fan skrek mitt i låten. Hur kan man göra så? går man inte på konserter för att HÖRA musiken? jag reste mig upp och gick runt i det lilla rummet.

- Hejdå! Ulrik kom äntligen in genom dörren med öppen famn och ett stort leende.

- Hur gick det? jag landade i hans varma famn och log.

- Helt okej, men du? Ulrik släppte mig och tog tag i mina händer

- Vad är det? vad har hänt? mitt hjärta började dunka dubbelt så fort men jag avbröts av Ulriks kram.

- Det är signering! Vill du sitta bredvid mig? Ulrik tog bak mitt hår och satte det på örat, han såg allvarlig ut men med en snäll ton.

- Jag vet inte, vad kommer alla säga? jag flyttade tillbaka håret och blundade.

- Du får bestämma dig! Glöm inte att jag räddar dig och står på din sida vad som än händer, Ulrik kramade om mig och gav mig en lätt puss på pannan.

- okej, jag tog Ulriks hand och log.

- DÅ ROCKAR VI! Ulrik log och öppnade en annan dörr och visade mig vägen. Vi gick igenom en väldans massa dörrar och kom tillslut ut till ett litet bord. Det hade redan sammlats en lång kö från bordet och bak.

- Hallå, Hallå! Ulrik hämtade en till stol till mig och satte sig på den som redan fanns.

- WOOOOOOOOOOOOOW! Alla skrek lika högt, för att han sagt "HEJ". Jag skakade på huvudet och suckade. Kön rullade på och Ulrik gjorde samma sak hela tiden. Han sa först "Hej" eller något liknade "log" och signerade det fanset la fram på bordet. Ibland kom det sjukt konstiga frågor eller komentarer. Men dem strundade han i.

- Tjossan! Ulrik log och signerade en väska som det sista fanset kommit med.

- Vem är det som du släppat med dig? Fanset pekade på mig och log sitt fejkade leende åt Ulrik.

- Det är min bästa vän, Ulrik tog min hand.

- Men nu måste vi tyvärr gå, Ulrik flyttade ut min stol och tog min hand. Fanset som kommit sist stannade och sparkade till mig på smalbenet när jag gick förbi henne.

- Tjohejsan! det gjorde sjukt ont men jag kunde ju inte säga något. Ulrik öppnade alla dörrar som vi nyss gått igenom.

- Det var väl inte så farligt? Ulrik lyfte upp mig och jag hamnade på hans rygg.

- Nej, du hade rätt! Jag smiskade till honom på rumpan och vi började skratta. Jag öppnade den sista dörren och då kom vi ut till det lilla rummet som jag suttit i.

- Håller du i den här? Ulrik gav mig sin gitarr och jag höll föriktig i den. Han började plocka med sig det han hade och vi blev tillslut klara.

- Öppnar du? Ulrik log och tog min hand.

- Klart jag gör! Jag log och öppnade dörren som vi först gått in i. Där stod bilen och ett gäng munthers.

- Hallå! Ulrik öppnade bakluckan och log åt fansen som kommit hit.

- heeeeeeeej Ulrik! Kan vi få en kram och en bild med dig?? Det kom fram en riktig fjortis och hoppade på Ulrik.

- Eh, okej?! Ulrik kramade om henne och posade sen när en annan kom med kameran.

- Vill ni inte ha en bild med oss alla? Ulrik pekade på mig och en annan tjej

- Varför skulle vi vilja ha med det äcklet? Fjortisen som hoppat på Ulrik pekade på mig och gav mig en smäll på kinden...............

Ulriks mamma gick fram till Ulrik och såg väldigt rädd ut.

- Det var ingen, Ulrik sprang upp för trapporna och lämnade mig stående mitt emot hans mamma. Jag kollade mig runt och möttes av Ulriks mammas blick.

- Jag ska nog gå och se efter hur han mår! Jag lämnade henne, jag också. Jag hade en stor klump i min mage när jag trappade upp för varje steg. Vad skulle jag säga? Hur mådde han? Mitt huvud hade började snurra igenoch jag visste inte vad jag skulle göra. Nu kunde jag se honom, han satt i soffan och spelade lite på sin gitarr.

- Hur mår du? Jag gick fram och satte mig bredvid honom på soffan. Han tittade upp och ställde undan sin gitarr.

- Jag mår bra, Han vände sig mot mig och tog min hand.

- Sluta ljug!! Jag vet när du inte mår bra! Jag berättar för dig hur jag mår, varför kan inte du förklara för mig?? Jag kramade om hans hand och försökte låta så allvarlig jag kunde. För att se honom såhär var inte kul.

- Men vad ska jag säga? Jag brukar kunna hantera det som händer med fotografer men nu funkar det inte, Ulrik lutade sig fram och landade med huvudet i mitt knä. Han kramade hela tiden om min hand.

- Allt kommer lösa sig, jag rufsade till honom i håret och kramade om hans hand.

- Jag hoppas det, Ulrik satte sig upp och kramade om mig. Jag lutade huvudet mot hans axel och viskade ord i hans öra.

- Allt blir bra, Lita på dig själv, Du är älskad, Alla kommer stötta dig, jag kramade om honom hårdare men plötsligt släppte han mig.

- Hur mår du, gubben? Vad hände? Ulriks mamma stod i trappan tårögd. Hon gick fram till Ulrik och kramade om honom.

- Jag mår bra, Ulrik kramade om sin mamma men släppte henne sen för att komma tillbaka till mig.

- Kan vi få vara ifred? Ulrik lipade åt sin mamma och pussade mig på pannan.

- Okey, men ropa om det är något! Hon gick ner till vardagsrummet och vi blev själva. Jag kollade på Ulrik som satt och stirrade på mig.

- Kan vi inte kolla på alla roliga komentarer som folk skriver till dig? Jag log och slog Ulrik lätt på armen.

- Japp, och så kanske jag kan svara på några också, Ulrik satt redan med sin dator i knät och loggade in. Jag lutade mig mot hans axel för att se vad han gjorde. Han hade redan loggat in på sin sida och höll på att skriva en status "Tjossan! Sitter ner bäddad i soffan och njuter av livet. Ska börja skriva på några låtar, så snart jag hinner! Ha det gött" Ulrik skickade ut det och snart hade han redan 100 likes.

- Kolla vad folk skrivit! Jag skrattade och pekade på en av inläggen han fått. Han bläddrade ner och vi skrattade tillsammans. Ulrik hittade några som han kunde svara på och snabbt fick han svar av dem.

- Jag säger det, dina "Munthers" kommer alltid stötta dig, jag log och pussade honom på pannan.

- Jag hoppas det! Men titta! Ulrik log och pekade på ett av inläggen. Det var skrivet för ganska länge sedan men jag läste det och började små le! "Tack för att du finns min älskade ängel! Du har räddat mitt liv, kommer du till mig snart? " Jag kollade på vem det var som skrivit det " Juno".

- aaw, vilken söt "munther" jag har! Ulrik log och kramade om mig.

- Fast då kände jag bara artisten "Ulrik Munther", jag kramade om honom och försökte se craazy ut.

- Så du gillar inte den riktiga? Ulrik log och började kittla mig

- Nej, inte så värst, jag skrattade och försökte krama om honom. Ulrik fortsatte kittla mig och jag skrattade väldigt högt. Jag skrek!

- Men du? Ulrik slutade tillslut, jag reste mig upp och satte mig på hans säng.

- Vad är det? Ulrik hoppade och landade i mitt knä, han log och klappade mig på axeln.

- Jag måste åka hem! Klockan är nästan 3! Jag gapade men förstod sen vad jag sagt. Sa jag "HEM", hem vart? Jag bor ingen stanns och sa åt Ulrik att jag skulle hem.

- Men kan du inte stanna? Ulrik gav mig hundvalps ögon och satte sig på golvet och bad.

- Snälla, snälla, snälla! Ulrik pussade hela min arm och skrattade

- Visst, bara du är snäll! Jag log och han kastade upp mig i luften. Vi snurrade runt och landade sen i sängen med en duns. Jag la mig på hans arm och blundade. Här kunde jag stanna i resten av mitt liv. Hos honom var jag trygg, ingen kunde förstöra det jag hade. Det pirrade till i min mage när han lutade sin nära och höll om mig. Jag kände Ulriks andetag i min nacke och somnade.

- VI MÅSTE ÅKA! Jag hörde bara en svag röst nerifrån och jag öppnade ögonen. Där stod Ulrik helt påklädd och packade ner sin gitarr i ett fodral.

- Vart ska ni? Jag reste mig snabbt upp och började plocka bland dem kläder jag hade.

- Jag glömde helt bort spelningen jag skulle ha idag! Ulrik stod i trappan och log.

- Men varför väkte du mig inte? Jag satte på mig ett par svarta shorts och ett vitt linne med tryck.

- Men du var ju såååååå söt, när du sov! Ulrik log och puttade på mig. Jag sprang före honom i trappan helt andfådd. Vart skulle vi? Vad skulle hans fans säga?

Ulrik reste sig upp efter att vi skrattat i minst 1 timme. Han satte sig upp i sängen och tog tag runt mina höfter.

- Vad skulle jag göra utan mig? Han kramade om mig och log.

- Haha, vad har jag gjort dig? Jag kramade om honom och började sen kittla honom under fötterna. Han smålog först lite men det slutade med att han gapade och skrek av skratt. Tillslut slutade jag och då tog Ulrik om igen tag runt mig och lyfte upp mig. Vi snurrade runt, båda med ett stort leende på läpparna. Fan, vad bra jag mådde med honom.

- Kan ni hjälpa till med maten, istället för att skrika? Ulriks mamma stod i slutet av trappan och skrattade. Ulrik släppte ner mig försiktigt och tog tag i min hand.

- Jaja, du ska alltid förstöra det roliga, Han log och slog sin mamma löst på huvudet. Jag viskade ett svagt "Tack" till hans mamma när jag drogs förbi henne. Ulrik sprang ner till köket och jag kom efter springande.

- Vad ska vi göra, chefen? Ulrik ställde sig rakt upp framför sin mamma och log.

- Kan ni duka och hämta blommor till bordet? Ulriks mamma rufsade till Ulrik i håret och gav mig en klapp på kinden.

- Yes, sir! Jag tog mod till mig och alla skrattade högt. Gud vilken underbar familj! Ulrik plockade ner tallrikar, glas och en vas och gav allt till mig. Jag ställde ner allt på bordet och sen kom Ulrik och hjälpte till.

- Nej, det ska vara rakt! Jag viftade med fingret och rättade till kniven Ulrik lagt snett.

- Men nu du!! Ulrik la ifrån sig allt han hade och sprng efter mig, jag hade redan sprungit ut. Jag stannade en stund, vilket jag inte skulle gjort. Ulrik kom springande, han hoppade lätt på mig och började kittla mig under fötterna.

- JAG BER DIG, SLUUUTA!!!  Jag skrattade och grät samtidigt, mina ben for fram och tillbaka. Tillslut slutade också Ulrik och lyfte upp mig.

- Gumman, nu måste vi jobba! Ulrik torkade bort tårarna jag fått av attacken och kramade om mig.

- Yes, boy! Jag kramade om honom och slog honom lätt på ryggen. Vi ställde oss upp och gick in mot huset igen. Ulriks mamma stod vid spisen och stekte någon sorts kött, i ugnen stod en bricka med potatis.

- Det luktar jättegott! Jag tog en tallrik och ställde den på sin plats.

- Det är Ulriks favorit mat! Vi måste lyxa till det när vi fått finbesök, Hon log och gav mig en kram. Det var för mycket. Hennes famn var så varm och fridfull. Det var så länge sen jag fått en kram av en tjej. Jag tänkte tillbaka på mamma och tårarna kom.

- Hur är det, Juno? Ulriks mamma torkade bort mina tårar och kramade om mig hårdare. Lugnet hon förmedlade var fantastiskt. Jag hade glömt bort hur mycket en "mammakram" kunde betyda.

- Kom, gumman! Ulrik gick fram till mig och kramade om mig. Han lyfte upp mig och bar ut mig till altan. Det fanns en hängmatta, ett fotbolls mål, en grill och ett bord med en soffan runt. Ulrik satte sig i soffan med mig i famnen och kramade om mig.

- Gumman, Han kramade om mig igen och jag kände värmen han gav mig. Jag log och försökte torka bort floderna.

- Jag hade glömt bort hur mycket jag saknar henne, det var ingen idé att försöka dölja tårarna så jag la båda armana om honom istället. Jag lutade huvudet mot hans axel och blundade. Ulrik strök sin hand över min rygg och viskade saker i mitt öra.

- Jag älskar dig, du behöver inte dölja den du är, det är okej att gråta, Hans röst var låg och mjuk. Jag höll om honom hårdare och bet honom nästan i axel för smärtan jag kände nu var fruktansvärd. Jag hade nästan glömt bort allt min mamma gjort för mig. Alla kramar jag fått av henne, alla "du klarar det" ord och allt hon offrat för mig.

- Vad har hänt? Ulriks mamma kom och satte sig bredvid oss. Hon la handen på min och kramade om den.

- Junos mamma gick bort när hon var liten och du påminnde henne om hur det var, Ulrik lyfte upp mig en stund och satte sen ner mig.

- Förlåt, Juno. Det var verkligen inte meningen, Hon kramade om oss båda och viskade hon också i mitt öra.

- Nej, jag ska tacka dig, Jag hade lugnat ner mig lite och kunde nu prata normalt.

- För vad? Hon tog tag i båda mina händer och kramade om dem.

- Du gjorde så att jag tänkte på henne, och förstod hur viktig hon var för mig, jag kramade om henne och gav sen Ulrik en klapp på kinden.

- Du är alltid välkomen hit, Ulriks mamma reste sig upp och stängde dörren efter sig. Jag och Ulrik blev än en gång ensama och han log.

- Vet du hur fantastisk du är? Han smekte mig på kinden och log det leendet som bara han kunde. Det leendet som gjorde att det pirrade till i hela mig, och som gjorde mig så varm inombords.

- Inte mer än dig, jag log och kramade om honom.

- Ska vi göra något roligt? Efter att vi suttit och bara kramats en stund vaknade jag till av Ulriks underbara röst.

- Vad ska vi göra då? Jag ställde mig upp och log brett. Ulrik smög förbi mig och ställde sig i fotbollsmålet.

- SKJUUUUT!!!!!!!!! Ulrik skrattade där han stod i målet och rätade upp händerna. Han kastade en blå plastboll till mig, jag hade inga skor på mig men la ändå bollen på gräset. Jag tog satts och sprang sen och sköt bollen. Jag var inte ens nära på att träffa målet, jag sköt upp bollen i ett träd.

- Hur lyckas du? Ulrik kom springade från målet och ställde sig bredvid mig

- Alltså, jag tror inte jag ska satsa på en fotbollskarriär, jag skrattade och la mig ner i gräset.

- Vad vill du bli när du blir stor, då? Eller vad vil ldu jobba med? Han la sig ner bredvid mig och kramade om mig hand.

- Lycklig, jag vill känna mig fri! jag vill bli artist! Jag log och vände mig om mot Ulriks anstikte. Han log och drog min intill sig.

- Varför har du inte sagt något? Då ska vi fixa din karriär! Ulrik kramade om mig och gav mig en puss på pannan.

- Du är fantastisk! Jag kramade om honom och stor log!

- Hejsan, vem är detta? Jag reste mig upp för att kolla vem det var? Jag möttes av en stor blixt i ansiktet, det var en fotograf. Som ville ta kort på Ulrik.

- Ursäkta, men det här är privat mark! Ulrik reste sig upp och gick fram till fotografen.

- Kan jag inte få ett kort med dig och din flickvän? Fotografen log och pekade på mig. Jag ställde mig bakom Ulrik som började gå framåt.

- Detta angår inte dig, Ulrik tog min hand och vi gick in till huset.

- vem var det?

Väldigt många bilder =) Säg till om ni vill ha bilder från när Ulrik var i Huddinge =)

Ha det bra! Hoppas ni gillade den här delen =)

-Jag vet inte! Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och blundade. Jag kände hans andetag och kramade om hans hand. Tårarna började komma igen och jag pressade ögonlocken mot varandra så att det inte skulle synas.

- Snälla Juno prata med mig! Ulrik kramade om mig och gav mig en puss på pannan. Jag mådde så dålig just nu men visste inte vad jag skulle säga.

- Men jag vet inte vad jag ska säga, tårarna kom snabbare nu och Ulrik höll om mig hårdare och hårdare.

- Snälla gumman, jag kommer aldrig såra dig, Ulrik släppte taget om mig och kollade in i mina ögon. Han log och tog tag i min hand.

- Allt har gått så fort, jag har inte hunnit tänka. Jag började försiktigt prata ut medan Ulrik satt och lyssnade på allt jag sa.

- Efter allt skit jag gått igenom kom du som en ängel, men det vara bara när du var i närheten som jag kunde le. När jag kom till skolan blev jag mobbad igen, jag hamnade på sjukhus! Du var den ända som var där och stöttade mig inte änns min egen pappa kom och kollade till mig. Sen efter allt kom du fram och visade hur du kände men jag vet inte..... Jag avbröts av den stora klumpen som fanns i magen, jag lutade mig bakot utan att kolla runt. Jag landade med en dunns ner mot glasrutan och tårarna kom.

- Men Juno, kom! Det var inte meningen att det skulle komma så fort. Jag kommer aldrig göra om det, Ulrik hade snäppt upp säkerhetsbältet och lyfte upp mig. Han la mig i hans famn och han vaggade mig som en liten bebis.

- Jag trodde du bara var med mig för att du tyckte synd om mig, jag log och kramade om honom.

- Men Juno, då vet du inte mycket om mig! Ulrik kramade om mig och viskade något i mitt öra som jag aldrig kommer berätta för någon. Under resten av bilresan satt vi och skrattade åt våra konstiga minnen.

-Då är det dags att kliva av! Chaffören hade stannat utanför ett hus som jag aldrig sett.

- Var är vi? Jag öppnade bildörren och klev ut.

- Hemma! Ulrik stod med min väska i handen och log.

- Men jag bor väl inte här? Jag var väldigt förvånad när Ulrik tog min hand och drog med mig in till dörren.

- Nej, men jag gör! Ulrik öppnade dörren och skrattade åt min konstiga min. Jag klev in innanför dörren och log. Det var så vackert. Eller inte så ovanligt från alla andra hus. Vita väggar, 2 våningar och möbler som prydligt stod där dem skulle vara. Ulrik gick upp för trappan, det var tydligen där hans våning var. Det såg ut som en gammal vind. En soffa, säng och olika instrumment stod intill väggen.

- Vad tycker du? Ulrik slog upp armarna för att peka på allt han hade.

- Det är jättefint, jag log och la mig ner på soffan. Jag sträckte ut mig, jag var väldigt kort för jag nådde knappt till hälften av soffan. Ulrik kom och satte sig längst kort i soffan och tog upp en gitarr.

- I´m a fool for you, I´m a fooooool, han slog ackorden och satt och sjöng bara för mig. Jag satte mig upp och kröp närmare honom. Han slutade med ett gitarrsolo och jag klappade händerna men jag var inte själv.

- Du är så duktig, Ulriks mamma stod i trappan och log.

- Du ska alltid förstöra allt du mamma, Ulrik reste sig upp och gick och kramade sin mamma.

- Vill ni ha något att äta, sjukhuset har väl inte så god mat? Hon log och kollade på mig

- Ja, tack! Jag log och tackade för att jag fick vara här.

- Förlåt, mamma lämnar mig aldrig, hon ska alltid ha koll på vad jag gör. Ulrik gick tillbaka till soffan och satte sig bredvid mig.

- Vilken tur du har! Jag log och la mig ner med huvudet i Ulriks knä. Han såg tåren som kom och torkade snabbt bort den.

- Saknar du henne? Han ströck fingrarna mot min kind

- Jaa, hon gjorde allt för mig. Men när hon fick sjukdommen så klarade hon inte av det. Jag satte mig upp och kröp ihop till en liten boll av andra sidan soffan.

- Tänker du mycket på henne? Ulrik satt på golvet framför mig och klappade mig på benen. Han försökte få ögonkontakt men jag undvek hans blik.

- Då var fikat klart! Ulriks mamma ropade nerifrån köket. Jag ställde mig upp och torkade bort tårarna som bara fortsatte rinna.

- Förlåt gumman, det var inte meningen att du skulle tänka på dem minnena, Ulrik kramade om mig och la sitt huvud på mitt.

- Jag saknar henne så mycket, hon fanns alltid där när jag mådde dåligt. Men det är bra att få prata med någon. Jag torkade åter igen bort tårarna och försökte le.

- Kom så äter vi! Ulrik lyfte upp mig som en prinssessa och vi skuttade ner. Han släppte ner mig när vi kom till köket. Jag gick in i köket och satte mig på en stol som Ulrik dragit ut. Det stod kanelbullar och kaffe framdukat på bordet som var fyllt med papper.

- Tack så mycket! Jag log och kollade upp på Ulriks mamma när hon fyllt min kopp med kaffe.

- Var så god! Hoppas du stannar här länge, Hon log och gav Ulrik kannan. Hon satte sig sen bredvid Ulrik och vi började prata. Gud vad jag saknade den tiden då jag också kunde prata om vad som helst med en förälder.

- Vill ni hjälpa till med maten om 1 timme? Ulriks mamma log och började plocka undan fikat.

- Ja, gärna om vi får, jag hann före Ulrik med att svara och reste mig upp. Jag tog min kopp och ställde den på diskbänken.

- Jag ropar när jag behöver hjälp, hon kramade om oss båda och vinkade sedan så att vi skulle gå. Jag gick före Ulrik upp för trappan och slängde mig på hans säng. Han kom efter och vi log och garva.

Hoppas ni tyckte om det! Men snälla kan ni inte kommentera med vad ni tyckte! Det blir enklara att skriva då. Kanske kommer en till del imorrn, håll ögonen öppna :) ♥ Älskar er