mulrikmunthernovell

-Jag vet inte! Jag lutade huvudet mot hans bröstkorg och blundade. Jag kände hans andetag och kramade om hans hand. Tårarna började komma igen och jag pressade ögonlocken mot varandra så att det inte skulle synas.

- Snälla Juno prata med mig! Ulrik kramade om mig och gav mig en puss på pannan. Jag mådde så dålig just nu men visste inte vad jag skulle säga.

- Men jag vet inte vad jag ska säga, tårarna kom snabbare nu och Ulrik höll om mig hårdare och hårdare.

- Snälla gumman, jag kommer aldrig såra dig, Ulrik släppte taget om mig och kollade in i mina ögon. Han log och tog tag i min hand.

- Allt har gått så fort, jag har inte hunnit tänka. Jag började försiktigt prata ut medan Ulrik satt och lyssnade på allt jag sa.

- Efter allt skit jag gått igenom kom du som en ängel, men det vara bara när du var i närheten som jag kunde le. När jag kom till skolan blev jag mobbad igen, jag hamnade på sjukhus! Du var den ända som var där och stöttade mig inte änns min egen pappa kom och kollade till mig. Sen efter allt kom du fram och visade hur du kände men jag vet inte..... Jag avbröts av den stora klumpen som fanns i magen, jag lutade mig bakot utan att kolla runt. Jag landade med en dunns ner mot glasrutan och tårarna kom.

- Men Juno, kom! Det var inte meningen att det skulle komma så fort. Jag kommer aldrig göra om det, Ulrik hade snäppt upp säkerhetsbältet och lyfte upp mig. Han la mig i hans famn och han vaggade mig som en liten bebis.

- Jag trodde du bara var med mig för att du tyckte synd om mig, jag log och kramade om honom.

- Men Juno, då vet du inte mycket om mig! Ulrik kramade om mig och viskade något i mitt öra som jag aldrig kommer berätta för någon. Under resten av bilresan satt vi och skrattade åt våra konstiga minnen.

-Då är det dags att kliva av! Chaffören hade stannat utanför ett hus som jag aldrig sett.

- Var är vi? Jag öppnade bildörren och klev ut.

- Hemma! Ulrik stod med min väska i handen och log.

- Men jag bor väl inte här? Jag var väldigt förvånad när Ulrik tog min hand och drog med mig in till dörren.

- Nej, men jag gör! Ulrik öppnade dörren och skrattade åt min konstiga min. Jag klev in innanför dörren och log. Det var så vackert. Eller inte så ovanligt från alla andra hus. Vita väggar, 2 våningar och möbler som prydligt stod där dem skulle vara. Ulrik gick upp för trappan, det var tydligen där hans våning var. Det såg ut som en gammal vind. En soffa, säng och olika instrumment stod intill väggen.

- Vad tycker du? Ulrik slog upp armarna för att peka på allt han hade.

- Det är jättefint, jag log och la mig ner på soffan. Jag sträckte ut mig, jag var väldigt kort för jag nådde knappt till hälften av soffan. Ulrik kom och satte sig längst kort i soffan och tog upp en gitarr.

- I´m a fool for you, I´m a fooooool, han slog ackorden och satt och sjöng bara för mig. Jag satte mig upp och kröp närmare honom. Han slutade med ett gitarrsolo och jag klappade händerna men jag var inte själv.

- Du är så duktig, Ulriks mamma stod i trappan och log.

- Du ska alltid förstöra allt du mamma, Ulrik reste sig upp och gick och kramade sin mamma.

- Vill ni ha något att äta, sjukhuset har väl inte så god mat? Hon log och kollade på mig

- Ja, tack! Jag log och tackade för att jag fick vara här.

- Förlåt, mamma lämnar mig aldrig, hon ska alltid ha koll på vad jag gör. Ulrik gick tillbaka till soffan och satte sig bredvid mig.

- Vilken tur du har! Jag log och la mig ner med huvudet i Ulriks knä. Han såg tåren som kom och torkade snabbt bort den.

- Saknar du henne? Han ströck fingrarna mot min kind

- Jaa, hon gjorde allt för mig. Men när hon fick sjukdommen så klarade hon inte av det. Jag satte mig upp och kröp ihop till en liten boll av andra sidan soffan.

- Tänker du mycket på henne? Ulrik satt på golvet framför mig och klappade mig på benen. Han försökte få ögonkontakt men jag undvek hans blik.

- Då var fikat klart! Ulriks mamma ropade nerifrån köket. Jag ställde mig upp och torkade bort tårarna som bara fortsatte rinna.

- Förlåt gumman, det var inte meningen att du skulle tänka på dem minnena, Ulrik kramade om mig och la sitt huvud på mitt.

- Jag saknar henne så mycket, hon fanns alltid där när jag mådde dåligt. Men det är bra att få prata med någon. Jag torkade åter igen bort tårarna och försökte le.

- Kom så äter vi! Ulrik lyfte upp mig som en prinssessa och vi skuttade ner. Han släppte ner mig när vi kom till köket. Jag gick in i köket och satte mig på en stol som Ulrik dragit ut. Det stod kanelbullar och kaffe framdukat på bordet som var fyllt med papper.

- Tack så mycket! Jag log och kollade upp på Ulriks mamma när hon fyllt min kopp med kaffe.

- Var så god! Hoppas du stannar här länge, Hon log och gav Ulrik kannan. Hon satte sig sen bredvid Ulrik och vi började prata. Gud vad jag saknade den tiden då jag också kunde prata om vad som helst med en förälder.

- Vill ni hjälpa till med maten om 1 timme? Ulriks mamma log och började plocka undan fikat.

- Ja, gärna om vi får, jag hann före Ulrik med att svara och reste mig upp. Jag tog min kopp och ställde den på diskbänken.

- Jag ropar när jag behöver hjälp, hon kramade om oss båda och vinkade sedan så att vi skulle gå. Jag gick före Ulrik upp för trappan och slängde mig på hans säng. Han kom efter och vi log och garva.

Hoppas ni tyckte om det! Men snälla kan ni inte kommentera med vad ni tyckte! Det blir enklara att skriva då. Kanske kommer en till del imorrn, håll ögonen öppna :) ♥ Älskar er