mulrikmunthernovell

Jag kollade en sista gång på dörren, Ulrik hade nu kommit ut. Han sprang efter mig, han nuddade min hand men jag slet mig loss. Mitt ben värkte men jag ökade ändå farten, smärtan av såret var inget emot den jag hade inom mig.

- Juno snälla, kan vi inte prata? Ulrik slet nu tag i min hand och drog mig närmare.

- Om vad? Jag slet mig än en gång fri och kikade nu efter vart bussenhållsplatsen låg. Ulrik stannade bakom mig, han sa ingenting bara stod och glodde. Jag tror han gav upp hoppet, var det inte så svårt? Det högg tag i mitt hjärta igen, så jag var inte så mycket värd? Jag såg nu bussen stanna in vid en stolpe, busshållsplatsen. Jag började småspringa, sket i smärtan som nu spred sig högre upp. Chaffören log mot mig när jag tillslut kommit på. Jag pustade ut och började rota i mina fickor.

- Någonstanns måste den ju vara,, jag små pratade med mig själv, väldigt stressad.

- Det är lugnt jag bjuder, chaffören log och pekade bakåt. Ett typiskt varsågod nu åker vi.

- Tack så jätte mycket, jag försökte låta så glad jag kunde och log tillbaka. Det var nästan tomt på bussen, jag gick långt bak och satte mig vid ett fönster. Äntligen kunde jag pusta ut. Men vart ska jag? Jag tog upp min mobil och kollade klockan 23:42. Jag kan inte ringa hem nu.

- If you wanna know, tonerna av soldiers blev allt högre i bussen, jag kollade mig runt och märkte att det var min mobil. *Ulle :D* lyste det upp på min skärm, jag tryckte snabbt på rödlur och stängde av den. Just nu orkade jag ingenting, jag vill bara krypa ner i min säng. Jag lutade huvudet mot fönsterruntan och titta ut. Vi åkte förbi havet, en kiosk och centrumet. Allt hade minnen från sig. Även fast "vi" inte hade varit där, det skrek Ulrik om allt jag tittade på.

- Nästa, Falkenberg.. Jag tittade mig om och ruskade på mig. Jag var "hemma". Klockan var nu mitt i natten, det var bäcksvart. Jag tryckte på stoppknappen, tog min väska och ställde mig vid dörren.

- Vart är hem? Jag satte mig på en bänk som fanns vid glasskiosken jag och pappa brukade gå till, eller vi hade gått dit när jag var typ 4. Jag tittade mig om och  insåg att jag inte kände igen mig, var ska jag? Jag tog tillslut upp min mobil, ignorerade alla missade samtal jag fått av Ulrik och ringde hem.

- Hallå? en bekant, trött röst hördes i luren.

- Pappa det är jag, kan du hämta mig? Det värkte i mitt ben och jag kände hur en klump i magen bildades.

- Muno? Kuno? Suno? Var är du? Pappa lät förvirad och sch:ade åt någon i bakgrunden. Jag la på och höll mig för magen, nu värkte det så sjuktmycket. Min pappa vet inte vad jag heter, han har troligen en ny tjej, min "kille" är dum och fattar inte vad han gjort, vad ska jag göra? Jag la mig ner på bänken och loggade in på facebook, min ända vän nu. Inget hade hänt, konstigt. Jag var vän med några få personer och dem flesta var munthers. Jag sökte på Ulrik Munther i sökrutan och tryckte mig fram till hans sida. *Finns det någon bättre än dig? Jag älskar dig!* Var den första kommentaren som stod på hans sida.

- DET ÄR INTE SANT! HAN ÄR EN IDIOT! Jag satte mig upp och skrek ut, jag bara skrek. Skrek av ilska, sorg och smärta, det kunde inte blivit värre. Jag loggade ut från facebook och la ifrån mig mobilen.

- Behöver du hjälp? En man i 40 år ålder satte sig på huk framför mig.

- Ja, var det ända jag fick fram.

- Vad vill du ha hjälp med? Hans blåa ögon undersökte mig från  topp till tå, hans blick stannade på mitt ben.

- Skjuss till sjukhus, jag visste inte vad dem på sjukhuset skulle kunna hjälpa till med men där var jag ensam och trygg. Manen lyfte upp mig och tog min väska i sin hand. Han satte ner mig i en svartbil, jag fick min väska i knät och kramade om den.

- Hej, föresten! Jag heter Mats, vad heter du? Mannen hoppade in och satte sig i förarsätet bredvid mig och log. Han gasade och körde i riktining mot sjukhuset.

- Juno, jag kollade ut mot vägen och kramade väskan hårdare.

- Är det någon du vill ringa? Mats svängde och nu såg man sjukhusskylten.

- Nej, jag gav bara korta svar för det var det ända jag orkade. Vi körde in i garaget och Mats öppnade min dörr. Utan att jag sagt något lyfte han mig och började gå in mot sjukhuset. Hans famn var mjuk och varm, jag la huvudet mot hans axel och blundade.

- Skulle vi få komma in direkt? Mats bröstkorg rörde sig och jag vaknade till.

- Ja, det här vägen, en främande röst hördes och vi följde efter henne. En dörr öppnades och vi steg in, Mats la försiktigt ner mig på sängen och satte sig på en stol bredvid mig.

- Så vad har hänt? Damen som visat oss in kollade på mig och tog tag i min väska. Hon ställde ner den på golvet och log mot mig.

- Allt, jag letade efter en hand att hålla i men ingen fanns. 

- Kan du förklara lite bättre? Sjuksköterskan kollade undrande på Mats och nickade mot mig.

- Jag har ramlat och gjort illa benet, mitt hjärta är krossat, jag mår illa, mer ville jag inte berätta och kramade om mig egen hand.

- Ska vi kolla på benet? Sköterskan lindade av mitt linne och börade trycka på ställen runt benet. Jag ryckte till varje gång och kände klumpen i magen växa. Hon tvättade av benet och strök mig över pannan.

- Ska vi ringa någon åt dig? Du kommer bli kvar här, Hon kollade på mig och gav mig en "mammablick".

- Jag messar min mamma sen, jag log mot henne och nickade.

- Va bra! Sköterskan nickade mot Mats och gick ut.

- Klarar du dig själv? Mats ströck min panna.

- Aa, tack så mycket! Jag log och kände värmen inom mig. Mats log tillbaka och gav mig en lapp, sen gick han och det blev tyst.

- Du måste ringa Ulrik, sa en röst inom mig.

- Varför? Han kommer väl bara skratta åt mig, Jag svarade mig själv med en arg blick och tog mig för magen. Tydligen bestämde rösten inom mig för jag tog upp min mobil och letade efter hans namn i kontaktlistan, Ulle :D. Jag tryckte på grönlur och det började pipa.

- Juno? Ulrik lät väldigt trött men ändå glad. Jag viste inte vad jag skulle säga, visste inte ens varför jag ringt.

- Aa, jag kände tårarna som forsade ner från mina kinder.

- Var är du? Hur mår du? Ulriks röst hamnade i min kropp och värmde hela mig.

- Skit, Sjukhus! Jag snyftade till och försökte slappna av. Jag skakade, snyftade. Hela jag exploderade.

- Vad gör du på sjukhuset? Ulrik lät jätteförvånad och snyftade till han med.

- Ont, kan inte slappna av, inget hjärta kvar. Jag huttrade till och stammade till.

- Jag kommer, sluta inte prata med mig, jag hörde att han rörde på sig och sen höll för mobilen.

- Jag vill inte att du ska komma, du behöver inte bry dig, Jag älskar dig, jag är rädd, snälla kom, mitt hjärta värker, jag behöver dig, du behöver inte mig, jag stammade ut allt jag hade inom mig och snyftade mellan varje mening. Ulrik sa ingenting han satt helt tyst, jag hörde en motor starta och blev tyst.

- Snälla säg något, Ulriks röst värmde mig och jag började viska samma saker igen. Jag skakade mer och mer, min mage knöt sig och jag vred och vände på mig. Jag hade släppte mobilen och låg nu och kramade om kudden. Jag hade ingen aning om vad klockan var eller om någon såg mig nu, men det gick inte att hjälpa. Jag kände klumpen i magen växa, jag blundade och började skrika.

- Allt kommer bli bra, En välbekant Ulrikröst hördes bakom mig, han ströck sin hand över min rygg och satt sen tyst. Jag slutade skrika och letade efter hans hand. Ulriks hand tog tag i mig och kramade försiktigt om mig. Vad skulle jag göra utan honom? Vad skulle jag vara?