mulrikmunthernovell

Hejhej! Vad tycks om en till del? Var ganska länge sedan en kom, men först en kommentar...

 

Tja , precis läst alla dina inlägg och de du skrivit. Super bra! men kan du inte berätta lite om dig själv som författare. Hur gammal är du? bygger karaktären på dig själv osv? Blev sååå glad när jag fick denna kommentar, klart jag kan berätta lite om mig själv (finns inte så mycket).

 

 

Jag kände Ulriks läppar när dem nuddade mina, min kropp ville fortsätta, ta emot kyssen och bara kramas men mitt huvud sa något annat. Jag satte armarna mot hans bröst och tryckte löst ifrån mig.

- Hur är det? Ulrik släppte mig och la armarna ner mot sina sidor.

- Jag vet inte, jag vet ingenting längre, jag vände bort huvudet och tittade ut mot havet. Jag kände hur magen spände sig och klumpen i halsen började växa. Ulrik kramade om mig och torkade bort dem tårar som börjat blivit fler och fler.

- Kan du inte berätta vad som händer inom dig? Efter en lång paus var han tvungen att ställa frågan. Jag la huvudet mot hans axel och suckade.

- Jag vill så gärna vara med dig, jag vill att det ska var "vi". Sedan första gången jag träffade dig har jag känt mig lugn och avslappnad. Jag mår så bra, du är den ända som finns där för mig som ställer upp när som helst. Och nu när jag fått veta att du älskar mig är det svårt... jag tog en paus, strök bak håret och torkade en tår.

- Varför? Ulrik tog min hand och kollade oroligt på mig.

- Jag är rädd, kolla vad dina fans gjorde! Jag vill inte göra så du mister fans. Kommer du ha tid för mig isåfall? Om det blir vi? Eller blir du för upptagen av musiken? Frågorna bara sprutade ur mig, jag har haft dem inom mig så länge nu, har velat säga dem men inte vågat.

- Hur kan du göra så jag förlorar fans? För att du gör mig till den lyckligaste på jorden? Klart jag kommer ha tid för dig, jag kan ställa in konserter ifall du mår dåligt, du får väl följa med mig när vi reser. Jag blir inte för uppptagen med musiken, isåfall  är det bara ruska om mig så jag vaknar och ser vilken tur jag har. Ulrik log mot mig, det syntes att han menade det han sa.

- Okej, jag log och strök handen mot hans kind. Jag kände hur mitt hjärta slog dubbla slag, min mage exploderade nästan jag har aldrig varit såhär lycklig. Ulrik öppnade sin famn och jag la mig i den. Jag la huvudet på hans bröst och bara njöt, fanns det något bättre än att vara i hans famn? Tiden stod helt stilla där vi var, sittandes längst ut på bryggan och bara kramades. 

- Men vem har vi här? Jag satte mig snabbt upp och vände mig om, där stod en kille i Ulriks ålder han hade brunt hår, gröna ögon, en grå t-shirt och ett par trasiga jeans.

- Tjena, Ulrik ställde sig upp och gav killen en "give me five". Bakom dem stod ett gäng tonåringar som precis kommit ner från skogen.

- Det här är Juno! Ulrik hjälpte mig att ställa mig upp och presenterade mig inför alla.

-  Hej! Dem flesta ungdomar vinkade till mig och spred sen ut sig på bryggan och stranden.

- Vilka är det här? Jag lutade mig mot Ulrik och viskade.

- Det är mina kompisar, Ulrik log och tog min hand. Han satte sig vid ett gäng med killar och tjejer, dem flesta var nog tillsammans för dem satt och tafsade eller kysste varandra.

- Det här är Anton, en god vän till mig, Ulrik pekade på killen med det bruna håret som först gått ut på bryggan. Anton satt bredvid en blond tjej, hon hade magtröja och väldigt korta short. Hon höll någon i sin hand som både hon och Anton drack av, vin.

- Hej, jag fick knappt ett ljud ur mig. Jag hatar att vara nära folk, speciellt undomar runt min ålder som jag aldrig träffat.

- Så det här är tjejen du snackat om? Anton pekade på mig och sträckte fram flaskan till Ulrik. Jag reste mig upp och gick in i skogen, nu fick det vara nog. Klockan var nog väldigt sent, för jag såg ingenting när jag små sprang på stigen genom skogen. Min mage gjorde så ont och mina tårar forsade än en gång ner från mina kinder.

- JUNO!! VÄNTA!!! Jag ökade tackte när jag hörde den kända rösten. Hur kan han? Varför? Jag såg ingenting, det var bäcksvart och tårarna gjorde så det var svårt att öppna ögonen. Jag orkar inte mer.

- Aj, jag kände hur mitt ben började koka, nu gick det inte att springa längre. Jag stannade och tog handen mot benet, det kände blött och varmt, jag blöder. Jag satte mig ner mitt i gången, jag tog av mig linnet och virade det runt mitt ben.

- Juno! Vad hände? Jag rörde inte en blick när jag hörde han röst, ville inte se honom just nu. Ulrik satte sig bredvid mig och kollade först på mig och sen mitt ben. Utan att säga något lyfte han upp mig. Jag kände hans varma händer när dem nuddade min rygg, han strök handen mot mitt ena ben och andades i min nacke. Jag blundade när vi kom ut genom skogen, ut på en liten bilväg, det var nästan tomt på bilar, en bil kom körande mot skogen, säkert en av Ulriks alla vänner. Dem körde förbi oss och tuttade högt. Då kom jag på att jag bara hade bh på mig.

- Bry dig inte om dem, Ulrik pussade min hals och drog mig närmare honom. Jag låg fortfarande i hans famn, men denna gång njöt jag inte lika mycket som förut. Jag hade inte sagt något under den stund vi gått.

- Då var vi framme, Ulrik ställde ner mig och plockade upp nyckel, han öppnade tyst dörren och bar in mig. Han stängde den snabbt och tyst, lyfte upp mig igen och trippade så tyst det gick upp för trappan. Han la ner mig i sin säng, tände lampan och satte sig bredvid mig.

- Kan du inte snälla prata med mig! Ulrik strök sin hand längs min arm och försökte se så ledsen ut som möjligt.

- Vad ska jag säga? Du snackar om mig med din kompis? Du låter mig stå ut med 20 främlingar? Du sa att du gick till stranden helt ensam? Ingen visste om det? vart ska vi börja? Jag viskade men lät ändå arg, jag hade struntat i det andra som tyngde mig, nu var det Ulrik det gällde.

- Jag har aldrig snackat om dig med Anton! Ulrik lät jättearg nu, hans röst blev högre och hans ögon blev smalare.

- Varför sa han det då? jag lät livrädd, Ulrik såg ut att kunna slå mig när som hälst.

- Jag vet inte, men vem tror du på? Mig eller Anton? Ulrik lugnade ner sig en aning och tog nu min hand.

- Just nu vet jag inte, jag släppte hans hand och satte mig upp.

- Vad har jag gjort? Ulrik tog tag i mina axlar och drog mig lätt ner.

- Du sa att det var till standen du gick när du ville vara ensam, och sen kommer ett gäng på  20 främlingar till "din" strand, jag kollade mig runt i rummet, ville inte möta hans blick.

- Förlåt, jag ville bara se dig lycklig, Ulrik ströck handen längs min kind och la handen på det ben som blödde.

- Tack! Jag var lycklig! Ska du behöva ljuga för mig för att göra mig lycklig? Det ända som behövdes för att jag skulle må bra var du! DU var den ända som fick mig att le, som gjorde mig varm inombord! Men nu, nu vet jag inte! Jag reste mig upp, trots att benet värkte, jag plockade upp min väska och tog på mig en ny tröja. Sen stapplade jag ner för trappan och ut genom dörren. Dörren där Jens Ulrik Munther bodde....